Jag lyssnar på Konflikt P1 med blandade känslor. Temat är manlighet och den förtrolige programledaren bemödar sig om att beskriva hur viktigt det är att se saker ur olika perspektiv

Kanske hade jag väntat mig någon form av teoretisk diskussion kring begreppet maskulinitet innan raden av manliga illdåd radades upp. Polska huliganers slagsmål, syriska milismäns sexuella övergrepp, sexköp i Tyskland, franska mediers försök att dölja DSK:s sexuella utsvävningar, fotbollsspelarnas bordellbesök, högermilismäns våldtäkter i Colombia, kvinnomisshandel i Sverige. Behring Breivik och Bin Ladin lyfts fram som exempel på personer som oroar sig för att maskuliniteten är hotad. Den som utifrån det här underlaget skulle försöka försvara maskulinitet som idé lider nog av svårt självplågarbehov.

Det är alltså ingen vacker bild av maskuliniteten som målas upp och den alltid lika påstridige Ingemar Gens tar chansen att sprida sin förklaringsmodell.

Män är programmerade att bli det de är – att söka makt och kontroll.
Vi är så angelägna att ha två kön och sedan blir vi förvånade inför hur det blev?

Jag är lite bekymrad över vad det är för samhällssyn och människosyn som ligger bakom de här deterministiska teorierna. Å ena sidan tycks barnen vara hjälplösa inför någon form av ideologisk påverkan som utövas av ett anonymt och kollektivt “vi” – å andra sidan finns en maskulinitet som konstrueras genom särhållandets princip (samtidigt som det tycks vara så att det här särhållandet blir särskilt påtagligt när barnen inte övervakas – i den fria leken)

Gens beskriver “vår fanatiska önskan att ha två kön” och jag undrar om han menar svensk skolas ivriga försök att genomföra en könsneutral undervisning. Han säger att pojkar och flickor växer upp “fullständigt separat”. Jag skulle snarare beskriva det som att svensk skola och förskola präglas av en het längtan efter att förhindra barnen från att göra kön och att de därför använder sin fritid till att utforska det här fältet.

Gens sammanfattar sina tankar: “Idén om två kön konstruerar våldet”. Utifrån detta perspektiv blir det svårt att argumentera för en skola där maskulinitet och manliga pedagoger ges ett eget värde. Kopplingen till makt och våld är inbankad. När Kristian Lundberg i en avslutande intervju berättar om de hot han mött efter att hjälpt en våldsutsatt kvinna är matchen över.

Om en positiv syn på manlighet innebär ett passivt accepterande av våld, maktmissbruk, barnmisshandel, sexköp, våldtäkt, tvångsäktenskap, pedofili, hedersmord och miljöförstöring – då förstår jag att politiker tvekar inför att stödja försöken att rekrytera män till skola och förskola.

Jag hade nog väntat mig att Niklas Järvklo skulle ha bemödat sig om att belysa andra sidor av männens värld.

Innerst inne har jag ganska bestämda åsikter om det här programmmet, men jag tvekar att uttrycka dem. Så effektivt genomförd är demoniseringen av den andra positionen och jag vill inte riskera att sammanföras med Behring Brevik, Bin Ladin eller dem som mordhotat Lundberg.

I Pedagiska magasinet försöker jag beskriva en alternativ hållning.