Nu börjar jag kunna sortera tankarna efter konferensen i Berlin. Det dominerande intrycket är avundsjuka – i många länder är män till förskolan en politiskt viktig fråga och alla goda krafter tycks angelägna att visa handlingskraft.

Jämställdhetspolitik, familjepolitik och utbildningspoltik drar åt samma håll. Då finns förutsättningar för verklig förändring.

Ett samtal med en skandinavisk deltagare dröjer sig kvar. Hon menade att det var hyckleri att ställa just frågan om män till förskolan i centrum, när den tyska familjepolitiken uppvisade så stora brister. Varför skulle männen lockas att arbeta med barn på institutioner när de bevisligen (i statistisk mening) inte tar ansvar hemma? Andelen hemmafruar är med svenska mått chockerande stor och barnomsorgen är i många delstater bristfällig.

Ur det svenska perspektivet var utbyggnaden av daghemmen på 70-talet ett redskap för kvinnans frigörelse och inträde på arbetsmarknaden – här verkar den aspekten vara mindre viktig. Myndigheterna tycks intressera sig mer för verksamhetens kvalitet ur barnens perspektiv. Jag tror att det ansvariga ministeriet har hand om kvinnor, familjer, äldre och ungdomar – en udda kombination ur mitt perspektiv.

Jag känner igen diskussionen om föräldraledighetens betydelse från expertgruppen till utredningen Man ska bli lärare. Vi talade ofta (och delvis i uppgivna tongångar) om hur allt egentligen borde börja med att män tar ut föräldraledighet och DÄREFTER upplever ett starkt ansvar för det uppväxande släktet. Konsekvensen skulle vara en uppluckring av traditionella normer och arbetsfördelning i hem och arbetsliv.

Den här kopplingen till familjepolitik menar jag är problematisk. Det finns inget självklart samband mellan hur vi organiserar våra relationer hemma och yrkesval. Erfarenheter från andra länder visar att det i perioder av arbetslöshet är ganska enkelt att rekrytera män till omsorgsyrken. Den relativa smärta i att kvinnan gör karriär som “bread winner” tycks vara mindre än rädslan för att bli lämnad utanför arbetsliv. Mina irländska kollegor menade att det inte var en stor prövning för en arbetslös man att ge sig in i ett traditionellt kvinnoyrke och den danska kampanjen har budskapet “byt jobb – inte identitet”.

Jag tror alltså att det är möjligt att avdramatisera ett yrkesval där männen gör inbrytningar på en kvinnlig domän. I första steget handlar det om att visa att man behärskar yrket (efter lämplig utbildning) – nästa steg skulle vara att påverka innehållet. Många män nöjer sig inte med att vara “kryddan på soppan”. De vill påverka innehållet i verksamheten.

Min primitiva förklaringsmodell skulle kunna kalla marxistisk eller historiematerialistisk. Jag betonar ekonomins betydelse för tänkandet. I ett samhälle där män arbetar inom omsorg kommer föreställningarna om uppdelad arbetsmarknad med skarpa gränser att på sikt luckras upp.

En annan idealistisk (eller normkritisk) teori skulle vara att vi börjar med att förändra överbyggnaden och språket. Genom att kritisera traditionella föreställningar och medvetandegöra befolkningen om de ideologiska strukturernas betydelse kan en upplyst regering lyfta landets befolkning ur okunskapens mörker.

Det här hårddragna försöket att renodla två olika strategier är delvis en lek med ord, men det finns en liten kärna av allvar. Genom historien har ekonomi och arbetsliv visat sig betydelsefullt för våra uppfattningar om vad som är normalt och möjligt. På konferensen möter jag män från Irland som berättar hur lågkonjunkturen förändrat tänkandet. Vi anpassar oss när vi måste. Det går att arbeta i traditionella kvinnoyrken utan att tappa status inom de manliga hierarkierna.

I Sverige tycks det vara fortfarande vara kontroversiellt för män att välja ett omsorgsyrke. Det kan bero på att de anar ett bakhåll.