https://twitter.com/andynyberg/status/345249857033875456
Behöver jag fler fiender? Det är nog enklare att nicka och hålla med.
Att sätta ihop två komplexa begrepp och sedan kräva någon form av tolkningsföreträde – nej jag backar.
Titeln på Klara Dolks avhandling väcker mitt intresse.
Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan
In recent years, feminist research in education has put an increasing emphasis on the relationship between children and adults, mostly connected to a critique of gender pedagogy and other forms of so-called “fundamental values education” (värdegrundsarbete). This study looks at the power relations between children and adults in preschool in the context of educational activities intending to increase gender equity, social equality, and participation. The study’s aim is to examine the tensions and conflicts that occur in this context. How are the power relations between adults and children expressed and negotiated? Which possibilities do children have for participation, for resistance, and for creating something new? On a more general level, the study intends to examine democracy in the context of the educational work in question. It hopes to contribute to a discussion about the democratic implications of our understanding of “children” and “adults”, both in the preschool context and in society at large. This also concerns children’s and adults’ possibilities to step outside of preconceived frames and engage in processes of transformation.
As a methodological approach I have followed fundamental values education in a selected preschool for one school year. I did an ethnographic field study, in which I observed the preschool’s regular activities. I also had separate meetings with the teachers, during which we discussed the children’s possibilities to participate in fundamental values education, drawing inspiration from action research. As a theoretical departure point, and in order to investigate the power relations between adults and children, I use poststructuralist and feminist theory, with a particular interest in power, norms, and participation. I put the focus on children’s resistance and on “unruly children”, who, I argue, challenge us to revisit and improve our educational aspirations in gender equity, social equality, and participation.
Jag hoppas på en utförlig rapport därifrån? Twitter?
Jag funderar om detta är en bra ingång till diskussioner om kunskap? Jag ser en starkt hantverksmässig tradition möta kreativitet.
Nu börjar rättegången mot den förskolechef som enligt åklagaren dröjde att anmäla det misstänkta övergreppet.
Försvaret menar att föreståndaren följde sin anmälningsskyldighet, även om det dröjde några dagar. Dessutom hävdar hennes advokat Magnus Lundh att det är oklart om kvinnan kan straffas eftersom förskolan är privat.
– Det finns inga regler som tydligt pekar ut att en verksamhet på en privat förskola är myndighetsutövning. Är det inte myndighetsutövning kan ju inte heller, som i det här fallet, min klient dömas för tjänstefel. För det är ju en förutsättning för att dömas för tjänstefel att det är myndighetsutövning det handlar om, säger Magnus Lundh.
Jag hoppas att kommunens jurist griper in här. De har ju tillsynsansvar för verksamheten. Det känns som om jag borde läsa på vilka regler som gäller anmälningsskyldighet.
Jag antar att den här pdf:en kommer till nytta i höstens kurs om värdegrunden.
David Elkind beskriver hur tre faktorer samverkar för minska barns möjligheter till lek.
The perfect storm
The decline of children’s free, self-initiated play is the result of a perfect storm of technological innovation, rapid social change, and economic globalization.
Technological innovations have led to the all-pervasiveness of television and computer screens in our society in general, and in our homes in particular. An unintended consequence of this invasion is that childhood has moved indoors. Children who might once have enjoyed a pick-up game of baseball in an empty lot now watch the game on TV, sitting on their couch.Meanwhile, single and working parents now outnumber the once-predominant nuclear family, in which a stay-at-home mother could provide the kind of loose oversight that facilitates free play. Instead, busy working parents outsource at least some of their former responsibilities to coaches, tutors, trainers, martial arts teachers, and other professionals. As a result, middle-income children spend more of their free time in adult-led and -organized activities than any earlier generation. (Low- income youth sometimes have the opposite problem: Their parents may not have the means to put them in high-quality programs that provide alternatives to playing in unsafe neighborhoods.)
Finally, a global economy has increased parental fears about their children’s prospects in an increasingly high-tech marketplace.
For too long, we have treated play as a luxury that kids, as well as adults, could do without.
Many middle-class parents have bought into the idea that education is a race, and that the earlier you start your child in academics, the better. Preschool tutoring in math and programs such as the Kumon System, which emphasizes daily drills in math and reading, are becoming increasingly popular. And all too many kindergartens, once dedicated to learning through play, have become full-day academic institutions that require testing and homework. In such a world, play has come to be seen as a waste of precious time. A 1999 survey found that nearly a third of kindergarten classes did not have a recess period.
Jo, jag är också orolig.
We must also address the more general problem of test-driven curricula in today’s schools. When teachers are forced to teach to the test, they become less innovative in their teaching methods, with less room for games and imagination. More creative teaching methods build upon children’s interests and attitudes—their playful disposition—and this encourages them to enjoy their teachers, which in turn enhances their interest in the subject matter. Though computers are one of the forces limiting play, they can be creatively used in the service of playful learning. As more young teachers who are proficient in technology enter the schools, we will have the first true educational reform in decades, if not centuries.
But you don’t have to be a teacher to help bring back play. Many neighborhoods badly need more playgrounds. This was also the case in the 1930s; in response, we saw the “playground movement,” when local communities set up their own playgrounds.
A new playground movement is long overdue, especially for our inner city neighborhoods, where safe play spaces are often in short supply. A playground should be required of any new large-scale housing development.
We could go further. In Scandinavian countries, there are play areas in even the best restaurants, as well as in airports and train stations. These countries appreciate the importance of play for healthy development, and we could well follow their example.
Hmmm – den här romantiseringen av Skandinavien gör mig generad.
Jag läser om Skolverkets satsning på att få pojkar att läsa.
Pojkar läser i genomsnitt mycket sämre än flickor. Det syns på betygen i svenska, där skillnaden mellan killars och tjejers betyg är ungefär dubbelt så stor som i andra ämnen. Det syns också på resultaten i internationella tester, där femtonåriga killar presterar betydligt sämre än tjejer.
Samma mönster syns i hela västvärlden. Var fjärde pojke läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Det är nästan dubbelt så många som flickorna, och skillnaden mellan könen ökar.
Detta uppmärksammade en statlig utredning för ett par år sedan. Ordförande i utredningen var Anna Ekström, som sedan blev generaldirektör för Skolverket. Och nu driver Skolverket den första satsningen som kombinerar jämställdhet med språkutveckling, läsning och skrivande.
Anna Ekström tycker att språksatsningen slår flera flugor i en smäll. Dels slipper man projektträsket, där jämställdhetssatsningar annars brukar dö sotdöden när projektet väl är över.
– Skolorna är inte så pigga på projekt. Därför försökte vi koppla ihop det med det vanliga läs- och skrivarbetet, vilket så här långt har varit väldigt positivt, säger hon.
Det når också många fler än vanliga jämställdhetsprojekt.
– Vi tycker att vi har nått fler än de redan frälsta, vilket annars är klassikern i jämställdhetsfrågor. Vanligtvis är det samma personer som går kurserna om och om igen.
Det är spännande att se hur frågan om kön hanteras. Är det rimligt bokens innehåll och form är betydelsefulla för om pojkarna ska lockas till läsning? Spelar situationen någon roll? Pedagogens kön? Lyckas texten aktivera barnens erfarenheter?
Jag är glad över att frågan tas på allvar och hoppas Anna Ekström lyckas utmana de konventioner som vilar övet läsundervisningen.
Samtidigt är jag lite förundrad över att de här idéerna är legitima bland tonåringar – men ytterst kontroversiella för yngre barn.
Till hösten ska jag arbeta i en kurs som delvis handlar om förskolans värdegrund. Jag ska försöka att inte bli cynisk och trotsig.
Torbjörn Tännsjö slog upp ett fönstet 2003
Men om den gällande värdegrunden är filosofiskt partisk, varmed bör den ersättas? Bör vi i stället slå fast att utilitarismen är vad som gäller? Nej, vi måste avskaffa värdegrunden.
Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra; det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.
Ett förutsättningslöst förhållningssätt, som möjliggör kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor, är det enda rimliga.Men måste inte ungdomen lära sig hyfs? Måste den inte tränas i demokratiska arbetsformer? Måste den inte bibringas engagemang och sanningslidelse?
Måste inte skolan undvika mobbning? Måste inte skolan avstå från diskriminering?
Visst, men människor som bekänner sig till radikalt olikartade filosofier kan komma överens om fungerande arbetsformer.
Lena Andersson öppnar ett annat ljusinsläpp i dag i DN
I längden tror jag inte att välfärdsstaten kan samexistera med individrättigheter, vare sig hela eller halva, vare sig juridiska eller normativa. Eventuellt kan den räddas som något minimalt men med högre precision. I kraft av den till hälften antagna individrätten har välfärden i sin nuvarande (övergångs)form blivit en svajig serviceinrättning på en konstgjord marknad där man kan välja och vraka men utan att betala specifikt för sina val. Andra betalar mina och jag dina.
I den enhetliga stora välfärdsstaten gick det som bekant inte att välja – och det var ingen slump. Saker ligger inneboende i fenomenen. Individrättigheter hör ihop med val och oberoende. Det i sin tur hänger samman med att man själv bekostar sina val. Den kollektiva välfärdsstaten kommer ur ett annat tänkande om människan och samhället. Den bygger till sin natur inte på individrättigheter, utan på det planerade och centralstyrda samhället där politiska beslut utformas med tanke på utfall och allas bästa. Den bygger på rätten till, inte friheten från. Helhetsbedömningar och resultat går före principer om äganderätt och frihet. De enskilda erhåller inte vad de tycker sig behöva utan vad planeringen anser dem behöva. Var och en erhåller sedan detta i lika hög grad som alla andra. De rikare subventionerar de fattigare, allt för flertalets välmåga.
Ur ett visst perspektiv ser välfärdsstaten god och rationell ut. Men den passar lika illa med individrättigheter som grönsallad med svensk husmanskost. Och det är svårt att bortse från att finns det en herre så finns även en tjänare någonstans. Vem som är vad är inte alltid vad det ser ut att vara.
Men vill man ha individrättigheter måste man orka följa dem hela vägen ut och bemyndiga inte bara sig själv utan också andra.
Det kan bli en spännande kurs.
Vi avslutar kursen med studentledda aktiviteter i Slottsparken/Kungsparken. Det känns väldigt bra att vi kan utnyttja naturen för att befästa kunskaperna från de teoretiska studierna.
När jag kommer hem börjar det spöregna. Snälla människor har tur.
Tysta tankar 