Jag arbetar på Malmö Högskolas lärarutbildning. Ibland möter jag lärare, handledare och samordnare i mitt mentorsuppdrag. De ställer ofta frågor som ställer mig helt och jag förbryllas av att det tycks finnas en bild av högskolan som en väloljad maskin där alla har koll på alla delar och det finns en stor plan i bakgrunden. Stammande brukar jag förklara att jag inte känner till detaljerna i just den kursen – men att jag naturligtvis ska undersöka saken och framföra åsikten.
Senast hamnade jag i en situation där jag förväntades förklara varför lärarutbildningarna med inriktning mot förskola och grundskolans tidigare år inte kommer att ske på avancerad nivå (enligt regeringens förslag) och om vi har tänkt igenom vilken statussänkning detta innebär. Och om det var rimligt att den redan snåla forskningen om små barns lärande ytterligare marginaliserades?
Jag försökte inte ens.
Jag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.
men framför allt innebär spelet (om det spelas på rätt sätt d.v.s. med oblyg aggressivitet) en helt oumbärlig grundkurs i konsten att bli besviken. Att ge en smäll och att ta en smäll utan att världen brakar samman. Om vi lyckas lära barnen detta och att efter spelet fortfarande vara vänner – då är utbildning inte förgäves.
Efter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.
Tysta tankar 