Vikten av att kunna säga R

o7.jpg

Vår lärarutbildning är besatt av det textuella språket. Det skrivna och lästa ordet ses som en överlägsen kommunikationsform och stora delar av undervisningen syftar till att finslipa denna färdighet. Samhällets samlade oro riktas mot dessa studenter och i förlängningen också de barn som de blivande lärarna möter i skola och förskola. Det framstår som en gåta att det funnits (och finns!) tänkande människor som inte behärskat skriftspråket.

o9.jpg

Baksidan av denna kult är att andra kommunikativa förmågor har låg status. Att lyssna, tala, sjunga, måla, dansa, skulptera, filma, fotografera eller gestikulera – det bleknar bort vid sidan om det skrivna ordet. För mig var det en omskakande upplevelse att möta analfabeter som drev företag i Indien.

sten4.jpg

Vuxna har ofta en stark bild av normalitet och föräldrar lär sig att jämföra sina barns utveckling tidigt. Den första tanden, det första steget, den första tuggan – allt detta är oväsentligt vid sidan om det första o-r-d-e-t.

En del barn lär sig detta och väljer att inte delta i språkspelet. På samma sätt som matvägran är en effektiv metod att uppfostra sina föräldrar så är också språkvägran en väg att skapa en egen sfär av integritet.

När förskolorna mäter utveckling utifrån färdiga normer (vid tre års ålder ska ett barn kunna 40 kroppsdelar) då är det lockande att välja tystnaden. Att göra sig oåtkomlig för uppfostran.

Jag läste en krönika om ett barn som föräldrarna hade gett upp hoppet om. Vid fem års ålder hade de inte hört honom säga ett ord. Då hör de honom tala för sig själv:
– Vinden blåser i träden. Människorna kan inte se vinden.

sten3.jpgEn annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.

Ibland stämmer inte hierarkierna. På min förskola fanns en fyraårig kille som jag kallar Johan. Han var en sann plåga för personalen – påhittig, envis och ytterst självständig på ett ganska charmigt sätt. Han kunde inte säga bokstaven R men var ytterst skicklig på att dölja denna brist. En morgon vid frukosten försöker Marie lära (lura?) honom att säga R.

M: Hur gammal är du Johan?
J: Ja ä fya å
M: Kan du säga fyra?
J: Kan ja väl inte öa nä ja ö i göten

Pedagogik för intuition – 25 år för sent…

Jag märker att det är lätt att hamna i en kritisk position – en sorts markerat utanförskap där jag in te behöver deklarera någon egen ståndpunkt. Därför letade jag reda på en text som jag skrev på en högskolepedagogisk kurs (Tack Eva Åkesson!) och ser det som en sorts deklaration av vad jag vill driva! Läsaren får stå ut med en viss omständlighet…
Vissa böcker drabbar läsaren med oväntad kraft genom att formulera helt nya tankar som vänder upp och ner på tillvaron – andra kan vara lika omskakande genom att bekräfta det jag redan vet! Boken Pedagogik för intuition hör för mig till den senare kategorin.

Inramningen är en rapport från ett didaktiskt utvecklingsprojekt vid Lunds universitet och författarna kommer från skilda vetenskapliga discipliner. Jag kommer att fokusera på Pirjo Birgerstams bidrag och pröva hennes teser mot mina erfarenheter.

glaskula.jpg

Hur kan en bok komma för sent? Jo – detta kräver en lite personlig utläggning. Min bildningsresa gick från naturvetenskapligt gymnasium över litteraturvetenskapliga studier i Lund till ett beslut att ta mig så långt från akademins värld som möjligt. Jag trodde att förskolan skulle vara ett sådant naturligt reservat där det fanns utrymme för andra kvaliteter än den formalism och låtsasvetenskaplighet som gjorde att jag inte kände mig hemma i den lundensiska myllan.

Det gick bra – jag trivdes med jobbet och lyckades nog hitta en egen tolkning av yrkesrollen som manlig förskollärare i en kvinnovärld med stark tradition av vård och omhändertagande. Samtidigt fanns det ambitioner i tiden att utveckla förskolans kvalitet. Ansatser att formulera pedagogiska plattformar och mål prövades och ibland gick det ganska hastigt – så som det gör när ett tomt fält ska fyllas och det inte finns en stabil tradition att luta sig mot. Barnstugeutredningens bräckliga blandning av utvecklingspsykologiska teorier (Piaget och Homburger Eriksson) och radikala direktimporter (Freire m.fl) gav inte någon stabil grund att bygga verksamheten på. I stället passerade i rask följd dialog-, ansvars-, montessori-, antiauktoritär-, dialektisk-, naturinriktad-, reggio-, struktur-, lekingrepps- och gammal hederlig förmedlingspedagogik.

Vi som arbetade längst ner i hierarkin kunde ibland drabbas av en sorts matthet inför allt det nya som presenterades i grälla färger och med vidlyftiga teoretiska överbyggnader. Ofta i en sorts förvirrad eklekticistisk form där motsättningarna doldes bakom slagord som ”barnet i centrum” och ”barn har tusen språk”. Det var kort sagt en röra och ibland var personalen orolig för att ha satsat på förra årets modepedagogik. Samtidigt uttrycktes krav från Malmös borgerliga regim på att förskolorna skulle profilera sig. Pedagogiken blev ett konkurrensmedel för att locka till sig föräldrar som i denna modell sågs som kunder.

fiskliten.jpg

Nåja – idag är lokalt målskrivande en självklar del av ett nationellt skolutvecklingsprojekt – men då fanns det något som gjorde mig misstänksam mot detta plötsliga behov av tydlighet och enhetlig pedagogik. Det stämde liksom inte med min bild av verksamheten som var hårt individualiserad. Personalen var ofta djupt privat i sin yrkesroll. Barnsyn och kunskapssyn var förankrat i de egna erfarenheter och antagligen fanns det starka rötter till förskolans tradition som styrde verksamheten – snarare än målrationalistiska övervägande och pe-dagogiska nyheter.

Jag befann mig alltså i en sorts mellanposition och kunde inte riktigt formulera en strategi för att lösa denna motsättning. Jag reagerade med trots – och slog bakut mot alla teorier, mål och tvångsplaner som ofta drevs igenom i ett uppifrånperspektiv. Varför kunde vi inte bara få vara ifred? I ett försök att skapa en sorts plattform för mig själv hittade jag på något som jag kallade ”Intuitionspedagogik” men jag tror inte att Birgerstam & co skulle ha känt igen sig i mina ganska omogna tankar. Det fanns olustiga drag av antiintellektualism och populism som jag inte är stolt över. Frågan är om boken skulle ha kunnat hjälpa mig att kommunicera mitt budskap? Nu blev det lite väl enkelt för motståndarna som ganska enkelt kunde avfärda mig.

Kanske skulle jag haft stor nytta av bokens inledande definitionsförsök där författarna försöker ringa in begreppet intuition. Jag kommer inte att kunna återge alla dimensioner och nyanser som är möjliga att urskilja, men tror att denna skapade polaritet mellan det vi kallar förnuft (varför tycker ingen att det är ett märkligt ord?) och intuition kan ge vissa ledtrådar till en förståelse av hur jag ser på min roll som lärarutbildare idag.

Intuition – Förnuft
Mångdimensionellt helhetstänkande – Endimensionellt aspektseende
Syntetiskt sammanhållande – Analytiskt sönderdelande
Strategi – Taktik
Handlingstänkande – Objektstänkande
Spontant tänkande – Viljestyrt tänlkande
Omedvetet implicit – Medvetet explicit
Emotionellt värderande tänkande – Neutralt tänkande
Fritt flytande uppmärksamhet – Fokuserad uppmärksamhet
Konkret situationsberoende tänkande – Abstrakt generellt tänkande
Erfarenhetsbaserat tänkande – Teoribaserat tänkande
Inifrån inlevande perspektiv – Utifrån betraktande perspektiv
Vist och omdömesfullt – Klokt och lärt
Estetiskt tänkande ?

I författargruppens utgångspunkter finns ett försök att skilja ut pedagogiska aspekter i ett lärande som är inspirerat av det intuitiva. Projektets mål har varit att pröva om det är möjligt att använda metoder flyttar tyngdpunket mot vänster i tabellen ovan. De lyfter fram följande arbetsformer och känslolägen:

∑ Sammansatta problem
∑ Problematiserande arbetsuppgifter
∑ Värdeladdade och provokativa arbetsuppgifter
∑ Meningsfulla och verklighetsrelaterade uppgifter
∑ Långsiktiga tolkningsbara mål
∑ Tillåtande klimat
∑ Inlevelse och delaktighet
∑ Lek, humor, sagor, konst och musik
∑ Balans arbete-vila
∑ Återkoppling till student
∑ Skilda uttrycksformer för upplevelser, tankar och värderingar (?)

Jag är osäker på om författarna menar att de tre kategorierna i den avslutande punkten bör särhållas i princip och vilka konsekvenser detta får för den holistiska grundsynen. Men sådana invändningar kommer vi att få leva med när vi släpper taget och ger oss ut i den osäkra farkost som det intuitiva utgör.

farkost.jpg

Jag föreställer mig att listan skulle kunna vara en alternativ utgångspunkt att utvärdera kurser. Ofta mäts måluppfyllelse och relevans utifrån dunkla utgångspunkter. Det som är möjligt att utvärdera är faktiskt studenten upplevelsen av det som har hänt under kursen. Ibland har lärandet skett på andra fält än det som beskrivs i kursplan. Listan utmanar tänkandet på kvantifierbara learning outcomes och öppnar dörren mot en diskussion om flow. När upplevs studierna som svåra, roliga och meningsfulla?

Huvudproblemen på en lärarutbildning borde vara att bekymra sig över vad det är en lärare behöver kunna och hur denna kunskap utvecklas. Idag löses problemet genom detaljerade utbildningsplaner och kursplaner som reducerar studentens bildningsresa till en uppsättning mål som ska uppnås och examineras. Risken är stor att denna utbildningskonstruktion uppmuntrar till ett instrumentellt beteende. Studenten lär sig skolkoden och tappar i värsta fall intresset för den egna utvecklingen.

Balansen mellan mellan rationalitet och intuition beskriver Birgerstam som ömtålig och betonar att det inte råder någon principiell motsättning. Frågan är snarare vem det är som hjälper vem? Rationaliteten största värde menar Birgerstam är ”att vara en hjälpreda åt intuitionen – och inte tvärtom” (a.a. , s.13). Jag förstår värdet att inte fastna i en ofruktbar polaritet – men menar att det är nödvändigt med ett tydliggörande av det intuitivas kompromisslöshet. Om vi beskriver känslor som något suspekt riskerar denna misstro att svämma över och reducera studenternas tilltro till sina erfarenheter.

Intuitionspedagogiken utmanar högskolans tradition på många plan. Framför allt är det betonandet av det komplexa som stör en rationell modern utbildningsdiskurs där mät- och bedömningsbarhet står i centrum. Behovet av generella kommunicerbara kriterier ställs mot beskrivning av lärande som en personlig akt. Från oreflekterad kunskapsreproduktion till ett sökande efter villkoren för kunskapsproduktion. Birgerstam ställer de viktiga – men ofta förbisedda frågorna:

∑ Vad är jag här för?
∑ Vart är jag på väg?
∑ Vad behöver jag kunna?
∑ Vad kan jag redan?
∑ Hur ser mina luckor ut?
∑ Vad förväntas av mig?
∑ Vad förväntar jag av mig själv?
∑ Vad är rimligt utifrån kursramar?

Dessa frågor vore högintressanta i en utbildningssituation där studenten har inflytande över innehåll och undervisningsformer. Om de i stället upplever sig som brickor i en utbildningsfabrik väcker frågorna antagligen olust.

al2.jpg

Elisabet Malmström fördjupar frågeställningar kring begreppet tolkning och betonar människan som en meningsskapande varelse. Intuition är redskapet som förenar den studerandes aning om det kommande yrkets krav med en förhoppning om kontroll över det egna lärandet. Det självstyrda lärandet bygger på en tolkning av yrkets svårigheter och en avsikt att bemästra dessa.
Behaviorismens betonar betydelsen av att den studerande har kontroll vad som belönas i ett yttre system. Fenomenologin arbetar i stället med inre behov av att söka kunskap. Den inre drivkraften att förstå omvärlden och organisera erfarenheterna leder till en form av självreglerat lärande. Malmström reser frågan om det är möjligt att odla barns intuitiva förmåga och menar att det betonandet av läs- och skrivfärdigheter hotar den intuitiva förmågan. Respekten för det skrivna ordet är stor i högskolekulturen och jag tror att den Sokrates som Jesper Svenbro beskriver i Myrstigar skulle ha delat dessa farhågor. Den läsande blir alltid utsatt för en form av övergrepp och texten är till sin natur djupt auktoritär. Därför vill Sokrates inte skriva ner sina tankar – därför bör det skrivna ordets position som högsta kunskapsform ifrågasättas.

Boken har ett djärvt anslag och ställer krav på läsaren. Är detta ett utslag av låtsasradikalism och berömt s.k. flum? Är det möjligt att integrera intuitiva arbetsformer i en målrationell helhet? Riskerar vi att skapa ytterligare förvirring? Och till sist – vad händer om vi inte gör någonting…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Jag var på debatt om Rosengård –

– eller rättare sagt om pressens bevakning av Rosengård och då särskilt de s.k. kravallerna i våras.

ko2.jpg

Tre huvudlinjer gick att spåra:

1) Pressen har en dold agenda att blåsa upp små händelser och göra stora nyheter av dem. En medial demonisering av utsatta grupper förvärrar utanförskapet.

2) Pressen har en dold agenda att skönmåla Rosengård. Allvarliga problem i skola och hem döljs av en missriktad iver att skydda våra nya vänner.

3) Pressen rapporterar det som händer på ett neutralt sätt och försöker väga händelser från Rosengård på samma våg som nyheter från andra stadsdelar. Stenkastning eller hustrumisshandel är inte mer intressant för att den förkommer i vissa stadsdelar.

Lars Åberg klagade på att analysen ofta var grund (och den som läser Sydsvenskan har nog fått en lätt överdos av hans tankar ändå) och de inbjudna “lyckade” invandrarkvinnorna klagade över att inte Sydsvenskan ville hjälpa dem att ordna en fest för dem som gick ut skolan på 70-talet. (En ganska bisarr tanke att tidningen skulle arrangera goda nyheter för att bryta upp den negativa bilden.)De hade minsann tipsat om så många trevliga saker som inte hade kommit i tidningen – men är detta diskriminering?

På sjuttiotalet hade Kvällsposten en daglig vinjett “Visst händer det glada saker!” Jag ser gärna att den sortens kvoterat nyhetstänkande inte får breda ut sig ytterligare.

I kommunens reklamtidning Vårt Malmö finns den journalistik som efterlystes och i senaste numret kan vi läsa om de Röda hjältarna på Rosengård. Reportaget är bra – men det finns något lite nedlåtande och förvånat i tonen. Tänk att invandrare kan sköta ett jobb!

Det finns en uppenbar risk att dessa goda exempel mäts med svensk måttstock. Var det inte Tage Danielsson som skrev: “Det var en duktig neger – han är nog vit”.

Ett genomgående drag i debatten var en lust att hitta enkla förklaringar på komplicerade problem. Syndabockarna prövades med växlande framgång. Journalister måste liksom reflexmässigt avkräva någon ansvar. Antingen var det polisen som hade provocerat eller pressen som hetsat. Antingen odugliga politiker som hade stängt fritidsgårdar eller svaga föräldrar som svek sitt uppfostringsansvar. Gäsp.

Lusten att förstå är viktig men alla dessa förklaringar relativiserar handlingarna. Sedan Robert Gustavssons sketch om ungdomen som var tvungen att slå ner en pensionär för att han inte hade någon “lokaaaaaal” – jag vet inte. Kanske är det dags att se dessa farliga handlingar som bus som har gått snett. Ungdomar som tappat vettet och drabbats av någon form av masspsykos.

Polisen var välgörande tydlig när han förklarade att fler poliser inte löser problemet.

Min äppelkindade lösning är en gigantisk satsning på förskolor, fritidshem och skolor. Och därigenom sällar jag mig till skaran av naiva entusiaster som till varje pris måste ha något att tro på. Vi som fortsätter att vakna med Olof Palmes ord ringande i öronen:

– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden

    folk1.jpg

    P.S. Bilderna är inte tagna på Rosengård. Detta är en blogg – inte journalistik…

    Vad är ett huvudämne?

    david.jpgVi diskuterar framtiden på min arbetsplats. År 2001 gjordes lärarutbildningen om och i Malmö skapades en modell som bygger på huvudämnen (HÄ) och allmänt utbildningsområde (Auo). Det specifika ämnet (substansen) skulle förensas med kunskaper om läreriet (villkoren). I en allmän fusion skulle reflektionen lösa de problem som uppstår i mötet mellan teori och praktik.

    Modellen bygger på att vi förstår vad ett ämne är – annars blir bilden av fusion meningslös. Ämnet skulle då vara identitetsskapande och på något sätt ge legitimitet i mötet med skolor och studenter. Samtidigt finns det en rörelse i tiden som ifrågasätter ämnesbegreppet och förespråkar ett tvärvetenskapligt  och tematiskt förhållningssätt.

    Av de ursprungliga 15 huvudämnena var det ett som avvek – Barndoms- och ungdomsvetenskap (BUV). I visionen som förespådde en ökad specialisering och ämnesfördjupning levde BUV kvar lite grann på nåder – eftersom det trots allt fanns en tradition av förskolläreri att bevara.

    Idag har vi 490 sökande till 280 platser och är det överlägset största huvudämnet. Många av de gamla högstatusämnena har allvarliga problem medan vi kan njuta av det höga söktrycket som ger mer kvalificerade studenter. Vad beror det på? Jag prövar några möjliga förklaringar.

    1) Huvudämnet börjar på B och kommer därför först i bokstavsordning. Studenterna är lite korkade och orkar inte läsa igenom listan

    2) Studenterna tror att det är en lätt och kravlös utbildning.

    3) Det är också möjligt att studenterna har informerat sig väl och diskuterat med kamrater som går på utbildningen innan de väljer att ta lån och binda sig för 3,5 år. Det är möjligt att de har förstått att de färdiga BUV-lärarna får jobb. Det är möjligt att vi har hittat en bra balans i utbildningen. Det är möjligt – men återstår att undersöka. Vi vet inte varför studenterna väljer oss.

    Så vad är problemet? Jo – i en akademisk värld måste det vara möjligt att beskriva något i relation till andra fenomen. Vad ska uppfattas som kärnan i BUV? Hur vill vi motivera vi vår existens? Jag prövar några möjliga varianter!

    1) Vi anknyter till de traditionella skolämnena som alla känner till. Ett högstadietänkande importeras till grundskolans tidigare år och förskolan.

    2) Vi anknyter till de akademiska ämnestraditionerna – samhällsvetenskapliga, humanistiska, naturvetenskapliga och estetiska. Forskningsanknytning blir lättare och högskoleverket jublar.

    3) Vi anstränger oss för att tolka fältets signaler och försöker till varje pris producera en anställningbar produkt (läs student)

    4) Vi försöker tänka själv och anlägger ett framtidsinriktat strategiskt perspektiv. Vad behöver barn och samhälle idag och framåt för att utvecklas? Vi placerar oss i det politiska fältet och deltar i detta samtal.

    Jag argumenterar för det sista alternativet och gör det av delvis personliga skäl. När jag började som mentor(praktiklärare) mötte jag ofta starkt misstänksamma lärare som undrade vad det här med BUV egentligen var? Blev de riktiga lärare?

    Idag ser jag att våra studenter får mycket respekt från samma personer. Som färdiga lärare har de bevisat sin användbarhet och mångsidighet i mycket krävande sammanhang. En del av denna framgång tror jag beror på att de har vuxit under sin utbildning.

    staty.jpg

    Vi har inte löst spänningen mellan substans och villkor – men de traditionella diciplinerna ger inga ledtrådar till vad barn behöver för att utvecklas. Att gå denna väg vore en fegislösning som enbart löser de organisatoriska problemen mellan de olika enheterna. Jag ser oändliga gränsdragningsdiskussioner om vem som egentligen äger rätten till ett ämne eller kunskapsfält.

    Sedan kan det ju hända att regeringen har helt andra planer för vår framtid. Då blir det lite rörande att vi försöker tänka själv.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

    Bologna, mål och VG-kriterier

    En viktig förändring till hösten är att målen för alla kurser vid landets alla högskolor ska vara formulerade på ett sätt som är möjligt att förstå och att examinationsformerna ska vara så konstruerade att de verkligen fokuserar på kursens mål. Det ska alltså inte finnas diciplinerande prov (sådana av stickprovskaraktär som försöker diciplinera studenterna att gå på föreläsningar eller läsa vissa böcker) Arbetsgivaren ska veta att studenten verkligen kan det som utlovas i kursplanen.

    kvarn.jpgÅ andra sidan ska allt som sker i kursen också examineras. Det ska alltså inte finnas lösa trådar eller uppslag som k-a-n-s-k-e faller på plats längre fram under utbildningen.

    Målen ska skrivas på golvnivå – det betyder att det är slut på att sikta mot stjärnorna och kanske hamna bland trädtopparna (eller i blåbärssnåret)

    Jag har tagit till mig detta och kan t.o.m. se vissa fördelar. Studenterna förstår vad som förväntas av dem. Vi lärare kan fokusera på baskunskaper, färdigheter och värderingsförmåga. (De tre målkategorierna)

    Men sedan kommer problemet med det som skulle kunna kallas VG-nivå. Om studenterna redan har uppnått kursens mål – hmmmm…. då måste det gå att beskriva en särskild kvalitet som anger h-u-r de har uppnått detta mål. Dessutom måste vi skapa examinationsformer som ger utrymme för studenterna att vissa denna kvalitet.

    Här kommer VG-kriterierna för den första kursen som möter studenterna på lärarutbildningen

    För betyget G krävs att lärandemålen uppnås. För betyget VG krävs dessutom att studenten visar att hon/han har ett tydligt analytiskt förhållningssätt till kursens centrala begrepp och tankemodeller och att hon/han kan använda och utveckla både egna och andras insikter för att reflektera och problematisera. Presentationerna karaktäriseras av utmärkt språkbehandling och precision.

    Detta är alltså inte särskilda mål utan kriterier. I mina ögon liknar det misstänkt mycket mål. Och ur en mycket praktisk sida vill jag veta hur tentamensfrågorna ska formuleras. Ska vi producera VG-frågor som explicit undersöker huruvida studenterna har det eftersökta analytiska förhållningssättet?

    Enligt mig är detta inte möjligt eftersom vi enbart ska examinera det som skulle kallas golvnivån.

    Om målet för en kurs är att studenten ska springa hundra meter på 10 sekunder – då ser jag det som ett annat mål att kräva av dem att de genomföra detta lopp med ett obesvärat leende och utan armsvett för att få VG. Jag behöver tänka vidare på frågan.

    yxa.jpg

    Sedan tillkommer problemet med den där estetiska presentationen som ska bedömas utifrån “precision”. Vad är det som presentationen ska vara precis i förhållande till? Verkligheten? Upplevelsen? Erfarenheten? Tolkningen?

    Jag skulle kunna stå ut med att vi försöker skapa kriterier inom estetiken som handlar om

    • Uttrycksfullhet
    • Fantasifullhet
    • Självständighet
    • Förmåga att utnyttja förebilder
    • Teknisk skicklighet
    • Kommunikationsförmåga
    • Skönhet(???)

    Men precision – nej det tror jag är ett olyckligt ordval när det gäller estetik. Det förutsätter en samsyn när det gäller objektet som inte bör finnas. En positivistisk kunskapssyn som jag vill slippa. Mångtydighet är bra i min värld och VG-möjligheter bör finnas även för dem som kan se livet ur olika perspektiv.

    tulpan.jpg

    Har dessa tulpaner precision i förhållande till något?

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

    Manlighet i fokus – eller ur fokus?

    ”Manlighet i fokus” heter en antologi under redaktion av etnologen Marie Nordberg. Enligt baksidestexten finns det en utbredd förväntning på vad män skulle kunna tillföra förskolan. Denna bok har tagit till sin uppgift att avslöja dessa förhoppningar och återföra initiativet i genusdiskussionen till den poststrukturalistiskt inspirerade feministiska maktanalysen.

    er.jpg

    Författarna problematiserar bilden av manlighet utifrån genusforskningens senaste landvinningar och i stort sett alla medförfattare refererar till Butler och Connells tankar om kopplingar mellan hegemonistisk manlighet och makt. Dessutom får läsaren vid upprepade tillfällen veta att bilden av manlighet är föränderlig och det vetenskapliga skrivsättet blir ibland burdust nedlåtande när essentialistiska tolkningsmöjligheter framskymtar.

    I den osignerade inledningen betonas att det finns en mångfald av perspektiv hos medförfattarna, men antyder att de historiska rötterna finns i mansforskningen som i allians med feminismen vill ”granska och dekonstruera maskulinitetskonceptet”. Det övergipande syftet är lyfta fram andra”mindre förtryckande sätt att vara man och pojke”

    Den postrukturalistiska teoribildningen ifrågasätter de förenklade könsrollsteorierna om förebildernas betydelse och går även vidare till att ifrågasätta tanken på ett sammanhållet rationellt ”jag”. I stället är detta tillfälliga ”jag” en motsägelsefull fragmentariserad konstruktion. Försöken att kategorisera mig själv genom kön blir i denna teoribildning per definition förtryckande eller reducerande. Det främsta verktyget för detta maktutövande är då språket som ständigt återskapar de fjättrande strukturerna. Den heterosexuella normativiteten och homofobin är det filter vi uppfattar verkligheten genom. Författarna väljer att beskriva medlemmarna i den grupp som av hävd kallas ”kvinnor” som någon som praktiserar något som vi skulle kunna kalla ”femininitet”. I längden gör detta språkbruk ett ganska nervöst intryck och rädslan för att uppfattas som essentialistisk tar sig ibland ofrivilligt parodiska uttryck. De flesta av oss vet att verkligheten och språket förändras och detta högfärdiga påpekande av tillfälligheternas spel är sedan Sokrates tid filosofiskt allmängods.

    Steen Baagöe Nielsen beskriver det breda spektrat av jämställdhetsinsatser i dansk förskola och lyfter fram de fem diskurserna:

    • Jämställdhetsdiskussen
    • Arbetsmarknadsdiskursen
    • Organisationsdiskursen
    • Diskursen om barns behov
    • Förebyggnads och säkerhetsdiskursen

    ro1.jpgDessa framträder ofta i väl blandad och förvirrad form. Jag kan efter 25 år i förskola förstå att det finns ett behov av att rensa ut bland myter och förenklingar, men menar nog att författaren gör det väldigt enkelt för sig när han påpekar bristen på studier som bevisar mäns betydelse för barns utveckling. De longlitudiella studierna har inte den kvaliteten att motsatsen kan anses vara bevisad när det gäller barns behov. Kanske kan vi lämna slagordsnivån (är män eller kvinnor bäst?) och försöka se vad det är för kvaliteter som männen faktiskt tillför förskolan? Här ekar boken tystnad och väljer att fokusera på säkerhetsnivån (pedofildebatten). Jag skulle gärna se att Nielsen även försökte beskriva en innehållsnivå som skulle kunna innehålla en kritik mot hur det faktiskt ser ut i verksamheten. Möjligheten är då stor att en bild av män som har arbetat för att förändra pedagogiken skulle framträda. Och inte gjort det utifrån organisatoriska (mindre skitsnack) eller barns behov (läs essentialistiska) diskurser.

    Nielsen menar att de fyra första diskurserna har bildat en allians som beskriver männens närvaro i förskolan som nödvändig och vänder sig mot talet om ”de stackars pojkarnas” femininiserade vardag. Jag menar att det är en olustig svängning i bokens stil när det vetenskapliga och raljanta samsas under samma rubrik.
    ro2.jpgDock lyckas Nielsen sätta fingret på en viktig punkt när han beskriver de överdrivna förhoppningar som ofta knyts till män som förändringsbärare. En romantisering av könsaspekten leder till stora bekymmer för de män som ska leva upp till bilden av att vara det andra och det nya. Jag tror också att det är lätt att gå vilse i denna mytologisering – från att hälsas som befriare riskerar mannen att bli gisslan i ett komplicerat spel mellan positioner i en institutionaliserad kultur. Dessutom riskerar de att drabbas av en omfattande skepsis av alla dem som ser med misstro mot mäns deltagande i omsorgsarbete – och av de kvinnor som har ett faktiskt intresse av att monopolisera barnen.

    Motsatsen (att se verksamheten som könsblind) leder också till svåra konsekvenser och Nielsen betonar att lärarutbildningen har ett ansvar för att förbereda pedagogerna inför dessa motstridiga förväntningar. Avsaknaden av nyanserad diskussion har tillsammans med bilden av män som frälsare komplicerat frågan kring vad maskulinitet är. I Margareta Havungs avsnitt beskrivs männens position i en kvinnlig personalgrupp. Slående ofta tycks det vara ett oreflekterat anpassningspespektiv som används och avsaknaden av långsiktiga strategier för hur förskolan skulle kunna förändras är deprimerande för mig – som har tillbringat många timmar i nätverk med marginaliserade manliga kolleger.

    ro3.jpgHavung avfärdar också tanken på att männen skulle ha bidragit med något bestående till förskolan och menar att frågan vad männen vill med sin medverkan är höljd i dunkel. Kanske är det här dubbelbestraffningens visar sitt rätta ansikte. De män som väljer att försöka förändra verksamheten utifrån sina erfarenheter (eller ett manligt perspektiv) kommer att betraktas som maktlystna och avfärdas som essentialistiska. De som väljer att följa den enkla anpassningens väg betraktas med medlidsamt överseende av arbetskamrater och forskare.

    Tyvärr har genusforskarna monopoliserat ståndpunkten att kön är föränderligt och därför blir det kortslutning när någon utanför genusvetenskapen hävdar rätten att gå in och ut ur positioner. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1, 2 och 3 var det med det uppenbara syftet att avslöja och nedmontera det kvinnliga tolkningsföreträdet inom barnkulturen. Vi blev ofta bemötta utifrån fördomen att vi förespråkade en normativ syn på vad manlighet egentligen var. Bilden av en föränderlig manlighet vaktades av genussekten och kunde inte anförtros till de oinvigda.

    ind1.jpgSom helhet är boken läsvärd – men lider av samma förenklingar och ideologiseringar som den säger sig vilja bekämpa. Den nedlåtande monopoliseringen kring förståelsen av kön som något föränderligt uppfattar jag som en dold maktutövning och förlöjligandet av allt som skulle kunna tolkas som särartstänkande skämmer bilden av bokens vetenskapliga halt. Men kanske är det genusvetenskapens dilemma att samtidigt vilja vara utanför och innanför makten som skapar denna klyvnad? En dag måste även forskaren bekänna färg och beskriva en hållbar arbetshypotes – åtminstone för den dagen. Den käcka avslutningen med metodtips från Gävlemodellen förändrar inte min bild av att boken är djupt förankrad i traditionen att se pojkarna som problem och genusvetenskapen som hårt ideologiserad täckmantel för social ingenjörskonst.

    Jag tror att Marie Nordberg har gått vilse mellan sin politiska lust att vara en del av den normativa jämställdhetsrörelsen och en poststrukturalistisk syn på vad makt är och hur identiteter skapas. Boken hänger inte ihop – den röda tråden är tyvärr en poserande mansfientlighet som draperat sig i vetenskaplig språkdräkt.

    Jo om manlighet i och ur fokus… Woody Allen låter i Deconstructing Harry Robin Wiliams karaktär (skådespelaren Mel) drabbas av en mystiska åkomma – skärpan går inte att ställa in. Han blir suddig på alla bilder och möts av sina barn som springer runt honom och skriker:
    – Daddy´s out of focus, Daddy´s out of focus!

    Med sin beskäftiga ton bidrar antologin till att ideologisera förvirringen kring män i förskolan. När UR senare gjorde ett program om ämnet var det ytterst deprimerande att se utbildningsledare på lärarutbildningar som inte förstod att män skulle kunna bidra med något positivt i förskolan. Nej om man sa något sådant skulle det ju kunna tolkas som biologism och uppfattas nedvärderande av kvinnorna. Så lever strukturer vidare.

    Om frågan om genus i skolan ska fokuseras rekommenderar jag Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång

    Andra bloggar om: , , , , , , ,

    Färgblind – smaklös – lycklig

    sky.jpg

    När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

    Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
    – Hur är det egentligen att vara färgblind?

    Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

    Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

    Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…

    Vår kloka professor…

    juno.jpg…Ingegerd Tallberg Broman har skrivit två viktiga debattinlägg. Det ena tillsammans med Ingrid Pramling och Gunilla Dahlberg i Göteborgsposten. Det andra tillsammans med Maria Sundkvist i Sydsvenskan .

    Läs, läs, läs!

    Andra bloggar om: , , , ,

    Mullvadar kan man lita på

    mullvad.jpgIbland lär man sig viktiga saker! Under min förskollärarutbildning mötte jag Stig Erberth. Han var biologilärare och visade mig skillnaden mellan mullvads- och sorkhögar. I en mullvadshög är hålet i mitten (eftersom mullvaden knuffar upp jorden) medan sorken gräver ut jorden bakåt – alltså hamnar hålet i sidan av högen. Dessa kunskaper ser jag som helt avgörande och alla som menar att fakta är ointressanta – de har inte varit i naturen med Stig och hört honom berätta om smådjurens fortplantning och avföring. Genom att sätta ord på företeelsen blir den verklig och gripbar.

    Kanske är det inte kunskaperna som lockar mig utan bilden av en pedagog som brinner för något. Jag brukar avfärda studenternas behov av förebilder med att lite arrogant förklara att de får skapa egna bilder – men om man aldrig har träffat någon verklig pedagog… Då kan det vara svårt att förstå hur det kan vara.
    Dessutom har jag ibland spelat ut ämneskunskaper mot “pedagogiskt förhållningssätt” på ett slarvigt sätt. I biologin tycks de mötas på ett problemfritt sätt. Kunskapen tycks vara ett fundament för engagemanget. I min värld ska en lärare kunna känna igen minst tio träd.

    Annars tog jag bilden av mullvadshögarna för att hylla Bodil Malmstens blogg. Hon tycks befinna sig i ett ständigt krig med dessa fascinerande skadedjur. Jag har också känt mordlystnaden bulta i kroppen när en (eller är de hundra?) mullvad lyckas förvandla gräsmattan till en bombmatta.

    Små, söta och blinda gräver de gångar och hoppats att någon larv ska ramla ner. Beredda att strida för sina revir till sista blodsdroppen. De är som människor.

    I spionromaner är mullvadarna ytterst gåtfulla och ofta dubbelt förrädiska. I min värld kan man lita på mullvadar. Så länge hålet är mitt i högen.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

    Studentinflytande – det vill alla ha!

    stickahog.jpgNär jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.

    Idag fick jag ett brev från en student som funderade i samma riktning och skickade länkar till USA som pekade mot denna form av studentinflytande:

    http://www.ratemyprofessors.com
    http://www.ratemyteachers.com/

    Och nu är det jag som försvarar mig mot detta betygsättande. Mitt motstånd är lite grumligt och jag ska försöka bena ut det för mig själv

    1) Jag är misstänksam mot alla former av betygsättning eftersom de reducerar komplexitet till en uppsättning banala (eller svårbegripliga) kriterier

    2) Lärares främsta uppgift är att vara lojala mot examensordningen och det offentliga uppdraget. Den här sortens mätningar skulle kunna urarta till popularitetstävlingar och hindra oss från att ta svåra men nödvändiga beslut. Om alla är nöjda så misstänker jag att undervisningen har legat på för låg nivå och inte varit tillräckligt utmanande.

    3) Verkligt inflytande bygger på långsiktighet. Då måste studenterna vara beredda att gå in i beslutande strukturer på enhets- och områdesnivå. Idag är utbildningen så komplicerad att försöken med inflytande i kurserna kommer i konflikt med kraven på tydliga examinationsformer, tidiga scheman och fastställda litteraturlistor. Den enskilde läraren har ingenting att förhandla om. Allt är redan bestämt och eftersom alla kurser bygger på varandra kan vi inte lyfta ut moment någonstans.

    Jag tror att modellen skulle vara mindre korrumperande om vi hade ett system som tydligt skilde på undervisning och examination – men då skulle kvalitetssäkringen vara betydligt effektivare genom koppling till resultat (bra resultat= bra lärare)

    Nu inser jag att detta blev ett riktigt tråkigt inlägg som inte alls andas tilltro till studenternas vilja och förmåga. Jag ber om ursäkt och vill särskilt tacka de studenter som tog sig tid att möta Högskoleverkets representanter för att samtala om dessa frågor.