Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?
Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.
Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.
Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.
Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.
Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.
Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.
En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.
Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.
Nu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.
Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.
Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.
Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.
Jag som har en bakgrund i förskolan har ofta funderat över den moraliserande hållning som ibland förekommer till icke-kreativa aktiviteter. Boken Pärlplattor från vaggan till graven är ett exempel. Det finns ett förakt för det meningslösa som jag vill bryta. I pysselsättningens värld är alla former av mänskliga yttringar lika värda. De föråldrade och förtryckande uppdelningarna meningsfullt-meningslöst, fin konst-ful konst, kultur – ickekultur är förlegade.Om allt är meningslöst är det möjligt att återskapa privata hierarkier som bygger på lust.
Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
Tysta tankar 