Genus i skola/lärarutbildning

Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.

Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:

– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,

– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)

– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,

– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,

– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och

– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.

Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.

När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?

Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring

1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)

2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.

3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?

I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.

De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.

Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.

Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).

Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.

Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:

1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.

2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.

3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…

Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.

Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.

Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.

IUP och offentlighetsprincipen

Varje svensk har rätt att begära ut alla barns Individuella utvecklingsplaner och förskolor och skolor är skyldiga att s-k-y-n-d-s-a-m-t lämna ut dessa – utan att fråga efter syfte.

Detta ger en viss tyngd åt frågan om hur pedagoger formulerar sig om barns förmågor. Aftonbladet uppmärksammar en granskning gjord av av Helsingborgs dagblad 1 2 3 4 5. Anne-Marie kommenterar.

Jag ryser över med vilken dåraktig naivitet vi har rusat in i dokumentationshysterin. Lösa fördomsfulla tyckanden och negativa omdömen blandas med godtyckliga tester. Det är en sorglig soppa som Skolverket inte har kunnat styra. Vi lärarutbildare har kanske ett visst ansvar för att stoppa de värsta avarterna, men det har redan gått alldeles för långt.

Lugn – bara lugn

De nya studenterna har gått här i drygt tre veckor. De börjar hitta i korridorerna och många verkar ha funnit sig väl tillrätta med litteratur och uppgifter inom högskolans väggar.

Nu är det dags för nästa steg. I malmömodellen odlar vi tanken på att tanke och handling ska förenas – den reflekterande praktikern är ett efterhängset ideal som innebär att vi hela tiden brottas med frågan om hur vi ska skapa meningsfulla samtal kring verkliga händelser. För att ge liv åt diskussionerna måste studenterna få erfarenhet från undervisning. Därför går de ut på skolor och förskolor redan i den första terminen – innan de har läst sina ämnen och innan de har matats med ideal om den rätta metoden.

Vi som har ansvar för samarbetet mellan högskola och partnerskolor kallas för mentorer. Vi ska vara studenternas stöd – men är också deras examinatorer. Det är en riskabel kombination och det gälller att kunna hantera denna dubbelhet utan att snubbla.

Idag har jag mött en samling andäktiga studenter som inser att nu börjar utbildningen på allvar och att de kommer att möta riktiga barn nästa vecka. Jag försöker lugna dem (“ni får lov att göra fel”) och skrämma upp dem (“ni är under bedömning och riskerar att bli underkända”) samtidigt. Stapplande försöker jag förklara att det går att vara lärare på många olika sätt och att de kommer få tid på sig att hitta sin egen stil.

Efteråt undrar jag över vad de uppfattar. Min erfarenhet är att de nervösa hör barska förmaningar och de lättsinniga hör lugnande ord. Det är inte min avsikt.

På väg mot läraryrket

Jag borde jubla

Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är  något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?

Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?

Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?

Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.

Nästan Björklund!

Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB

Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!

– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.

Sen kommer den lilla obehagliga grodan:

Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.

Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren.  Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.

I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.

Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.

Män som hoppar av lärarutbildningen

Undersökningar slår larm, facket kräver högre lön och bättre arbetsvillkor.

Jag ser problemet och är en del av det. Alltför många duktiga och ambitiösa män skräms bort från yrket och jag beskriver det också som ett utbildningsproblem.

I en femininiserad skola och lärarutbildning finns inte utrymme för deras erfarenheter och tänkande. Bilden av att vara del av en dominant makt (manlighet) och samtidigt vara fullständigt utlämnad till dolda hierarkier är paralyserande och lockelsen att lämna projektet SKOLA blir för en del övermäktig.

Jag sitter med en hög tentor framför mig. Några studenter har valt att inte lämna in. De är män och jag är bekymrad över att ha vara en del av ett system som på ett omedvetet sätt utestänger viktiga grupper .

Vi har inte fått någon fortbildning

Ofta möter jag människor som är oroliga för teknik och beklagar sig över att det ställs krav på att de förväntas kunna hantera datorer i olika sammanhang,

Elza Dunkels blogg hittade jag följande film som ger historisk belysning åt vårt förhållande till ny teknik.

Jag minns den ljuva tiden när vi fick fax på vår förskola och jag var den ende som visste hur maskinen hanterades. (Ljuva makt) På grannförskolan var faxen en avgörande ideologisk fråga och en stor del av personalen vägrade befatta sig med detta djävulens påfund.

Dagens ord är Omsorg

När regeringen talar om svenskämnet är det i form av:

  1. Läs- och skrivfärdigheter
  2. Krav och test
  3. Träning och sortering

I dagens Svd tar Birgitta Johansson upp ett annat perspektiv som gör mig väldigt glad. Det handlar om kommunikation och omsorg.

Jag är lite osäker inför begreppet språkbarn och väldigt kluven när det gäller genernas betydelse – men slutsatsen står jag helt bakom!

Diskussionen om de bråkiga pojkarna har länge förts under likhetsfeministisk agenda (det finns egentligen ingen skillnad men O-M det finns det ska vi B-O-T-A de bråkiga pojkarna) och tankarna på genetiska skillnader har varit omöjliga att ta upp. Kanske det finns utrymme nu? Även om jag helst undviker att prata om kriminella gener är artikeln hoppfull och möjlig att omvandla till pedagogik.

Äntligen

Uppmärksamma bloggläsare har nog inte kunnat undgå att märka min svacka. Debatterna har varit överhettade och positionerna förvridna. Allt är politiserat och reaktionerna förutsägbara. Själv befinner jag mig i en utsatt position i utbildningsfabriken där jag förväntas försvara ett system som jag delvis upplever som främmande.

Därför är det skönt att Maria Sundkvist i Sydsvenskan beskriver en alternativ vision för framtidens lärarutbildning. Det blir lite underligt att berömma sin chef – men jag tar risken (möjligheten)!

Två huvudfrågor ser jag som särskilt viktiga.

1) Det är inte längden på barnen som ska avgöra längden på utbildningen.

2) Vetenskaplighet och akademisering är inte svaret på alla skolans problem. Den kortare grundutbildningen (som naturligtvis vilar på vetenskaplig grund – och varför behöver det påpekas?) kan utföras med ett striktare yrkesfokus än idag där en oförsvarbart stor del av dyrbar utbildningstid avsätts för forskningsförberedande moment. (min åsikt!)

Med skräckblandade känslor ser jag fram emot hur HSV, Lärarutbildningsutredning, LR och Björklund ska reagera. Fast det är klart – den arroganta makten behöver inte besvära sig med röster från provinsen?

Charlie – livskunskap

Jag är misstänksam mot alla program och metoder som ska lära barn att vara snälla mot varandra. Men jag kan inte låta bli att bli stolt när Lärarnas tidning skriver om mina gamla kolleger på Östra Fäladens förskola som arbetar med Charliemetoden. Det känns äkta och jag vet att boken Hjärtestunder används på många förskolor.

Myndigheten för Skolutveckling har valt andra metoder i sin kampanj mot mobbning. Jan Björklund har som vanligt otur när han tänker och talet om evidensbasering är mest trams. Försöken att tillämpa en naturvetenskaplig terminologi på ett komplext problem är dömt att misslyckas och i värsta fall kan det leda till att pedagoger verkligen litar mer på metoden än på sina egna erfarenheter.