Mats sjätte ödmjuka dag och genuspedagogik

Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken i ganska hårda ord. För mig är det ett problem att pedagoger som saknar grundläggande förståelse för lek och barns utveckling tror sig kunna styra verksamheten utifrån  grumliga föreställningar om önskvärda beteenden. Ofta upphöjer den dominerande gruppen (kvinnliga pedagoger)  sina egna erfarenheter  till norm och försöker med olika metoder och samhällets goda minne uppfostra barnen till dessa ideal.

I dagens Svd skriver Tanja Bergkvist om sitt obehag inför dessa nya makthavare och eftersom det är min ödmjuka vecka har jag i likhet med pastor Jansson inga bestämda åsikter i frågan. AB

Däremot har jag skrivit en del om genus och förskola i tidigare inlägg.

Julklapp på jobbet?

Jag är inte så bra på presenter och lider med de arbetsgivare som förväntas dela ut julgåvor till sina anställda. Helst ska dessa gåvor vara hälsosamma, fantasifulla och framstå som dyrbara men vara billiga i inköp. Om kommunens logotyp dessutom är synlig tycks det vara lättare att motivera utgiften inför revisorn?

På 80-talet fanns det hemspråkslärare som arbetade på förskolorna. De var anställda av samma förvaltning som jag. Detta år var julklappen ett bedrövligt knivset med en usel skärbräda i form av en gris.

Problemet var att 20 av hemspråkslärarna var muslimer och att chefen insåg att grisskärbrädor kunde vara en kontroversiell julgåva. Därför fick vaktmästaren i uppdrag att såga av alla öron, trynen, knorrar och ben från grisarna. Resultatet blev en någorlunda oval träbit.

Än idag har jag inte förstått om detta var ett utslag av nervös korrekthet eller en respektfull åtgärd.

Är det någon mer än jag som har fått lustiga julklappar av arbetsgivaren?

Lärarutbildningsutredningen och genus

Utredningen är bekymrad över könsobalansen inom lärarkåren. Även om de flesta EU-länder har ännu större kvinnomajoritet finns det en vilja från regeringen att rekrytera fler män.

Rekommendationen om att tillämpa någon form av antagningsprov kan underlätta beslut om positiv särbehandling, dvs. att vid i övrigt lika meriter kan det underrepresenterade könet ges företräde till en utbildningsplats. Understrykas bör att de förslag och rekommendationer som utredningen ger för en ny lärarutbildning sammantaget förväntas leda till en förbättrad rekryteringssituation generellt sett. Samtidigt finns inslag som kan antas vara särskilt lockande för manliga sökande. (Lärarutbildningsutredningen s. 426)

Jag blir mer och mer nyfiken på dessa antagningsprov som förväntas lösa centrala svårigheter – både när det gäller studieavbrott och rekrytering. På min enhet har vi 500 sökande till 320 platser och jag undrar hur en organisation skulle se ut som hanterar alla dessa tester på ett rättssäkert sätt. Jag anar att kostnaden skulle överstiga kursbudgeten för första terminen och ser inte någon självklar plats i almanackan för när de skulle äga rum? Förutom den mystiska idén om att kunna förutsäga en nittonårings utvecklingspotential under 4,5 år på ett bättre sätt än gymnasiebetygen? Jag anar ett lätt övermod och skulle nog tveka att ta på mig ett sådant diffust uppdrag. Risken är stor att det är testarens fördomar som styr urvalet snarare än objektiva kriterier (om det nu skulle råka finnas några sådana?).

Nåja – vad är det för inslag som skulle “antas vara särskilt lockande för manliga sökande”? Finns det någon substans bakom detta antagande eller är det bara essentialistiska gissningar? Skulle män vara mer beroende av status och mindre intresserade av de delar av skolans uppdrag som sker utanför klassrummet?

En viktig invändning mot förslaget är den avgränsning mellan åldrar som utredarna tror ger ökad status. Jag är tveksam till att rekommendera män att söka sig till en treårig förskollärarutbildning när jag vet att deras yrkesframtid kan förstöras av en vaga anklagelser. Möjligheten att genom dubbla behörigheter röra sig mellan åldersgrupper tror jag är betydelsefull när det gäller att öka attraktionskraften i yrket för de män som inte är besatta av “omsorg”.

Utredaren kopplar genus till “undervisning” som i särskild hög grad förväntas locka män.

Denna utrednings förslag är ett tydligt ställningstagande för att undervisningsuppgiften bör få större tyngd i läraruppdraget. Lärarna har under de senaste decennierna fått ta över en mängd uppgifter som tidigare låg på andra yrkesgrupper, arbetsuppgifter av administrativ, elevvårdande eller social natur.

Vi har gjort enkäter bland manliga studerande och det är en splittrad bild som framträder. Jag ser inget generellt motstånd mot att delta i skolutveckling eller uppgifter av social natur. Jag tror inte att män är  mer ämnes- eller åldersfixerade än kvinnor. Utredningen sprider tyvärr fördomar.

Kanske beror läraryrkets bristande status och attraktionskraft till stor del på den rätt andra tycker sig ha att föreskriva hur lärarna ska arbeta, istället för att lyssna till professionens egna företrädare. Om lärarna ”myndigförklaras”, som en av avsikterna bakom 1990- talets decentralisering var, och lärarutbildningen ger lärarna de redskap de behöver för att, på vetenskaplig grund och med hjälp av beprövad erfarenhet, verka som specialister på undervisning och lärande, är mycket vunnet.

Här svindlar tanken. Utredaren som till stor del framstår som en lojal Björklundlakej hyllar här decentraliseringen och behovet av att lärare får och ska tänka själv? Hur rimmar detta med detaljstyrning och inspektionsmyndigheter som berövatr landets lärarkårer de sista resterna av yrkesstolthet? Går denna plötsliga frihetsvurm att förena med de nervösa förslagen i utredningen som snarare bygger på hafsiga utvärderingar och nostalgi än självständigt visionärt tänkande?

Det avslutande liberala credot ekar tomt över de lärarutbildningar som läggs ner på grund av att de vågar tänka själv:

Med ökad professionalitet och högre kvalitet i utbildningen följer att läraryrket måste återfå karaktären av frihet under ansvar.

I folkpartiets Sverige hyllar vi friheten under mycket bestämda villkor.

gen

En eldsjäls bekännelser

Jag tror att mina kolleger betraktar mig som en sådan där mystisk IT-eldsjäl som brinner för datorer i undervisning. Det är delvis en behaglig position med viss makt kopplad till dessa färdigheter. Studenterna kommer till mig med underdåniga frågor om nätverk, lösenord och konfigurationer. Oftast hänvisar jag dem till supporten med en suck av lättnad – men ryktet som IT-entusiast får jag leva med.

När jag läser reaktionerna på Lärarutbildningsutredningens förslag om att upphöja IT till övergripande perspektiv blir jag lite tveksam. (Se t.ex. KK-stiftelsen 2 – jag vet – bit inte den hand som föder dig!)

Vill jag vara en del av denna frustrerade längtan efter modernitet som på något sätt kopplas samman med status? Många IT-pedagoger tycks se sig som missförstådda missionärer i ett kallt och ogästvänligt skollandskap befolkat av teknikfientliga fossiler.

Ett försök till nyansering gör Daniel på Babels torn:

Istället så visar datorn för mig, som aldrig förr, att läraren behövs. För om man ska få till autonomi och intresse hos eleverna behövs en människa bakom utbildningen, någon som bryr sig om vad eleverna gör och vad de lär sig. Någon som funderar över hur intresse och motivation blir till, hur elever lär sig och hur man kan bedriva undervisning med och mot förutsättningarna.

Då behövs det också en lärarutbildning med helhetssyn på barns utveckling – inte den ängliga ålders- och färdighetsfixerade produkt som Franke presenterade i onsdags.

I quote: No kvot

Anna Larsson beskriver problemet med kvotering till högre studier.

För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg.

Jag hör själv till gruppen inkvoterade. 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng som man när jag sökte till förskollärarutbildningen. Efter 16 veckors förpraktik (utan studiemedel) fick jag tillträde till utbildningen. Jag arbetade 25 år i förskolan. Tack staten för hjälpen – förlåt den kvinna som jag knuffade ut.

Igår träffade jag en grupp män som utbildar sig till lärare inom förskolan och grundskolans tidigare år. Ingen av dem var förtjust i kvoteringstanken – men många var bekymrade över kvinnodominansen i yrket. Vi diskuterade olika förslag för att bryta snedfördelningen.

Inga snabba lösningar i sikte. Allmänna åtgärder som höjd status och bättre lön är svåra att motivera ur ett genusperspektiv. Alternativet är kanske att beskriva förskolan och skolan som kvinnligt kodade miljöer. De män som ger sig in i den världen bör vara medvetna om sin dubbla utsatthet. Dels att tvingas agera manlig förebild och samtidigt riskera att avfärdas som manlig stereotyp. Varning för dubbelbestraffning…

Det “rätta” rätta valet

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.

Årets lärarpris går till Östra Fäladens förskola

Länk till pressmeddelande

Det är min gamla förskola och jag är otroligt stolt över kollegerna som erövrat detta fina pris. Tänk att jag skulle vara tvungen att sluta för att de skulle få beröm! Länk till min berättelse om 25 spännande år.

Och tänk att ni fortfarande finns – trots att Annelie, Annika, Catarina, Birgit, Lotta, Anna-Greta, Cecilia, Solweig, Marie-Louise, Pia, Eva, Kitte, Anita, Helén, Per, Stefan, Joakim, Christian och många andra slutat. Vi trodde nog att vi var oumbärliga men ni har bevisat motsatsen.

Exempel på metoder som används är att bara “uppåtpuffar” är tillåtna, alltså att säga och göra snälla saker mot en kamrat medan nedåtpuffar är helt otillåtna. En matta som är formad som en sol används för att ett barn ska kunna sitta på mattan i mitten av barngruppen. Sedan får alla till uppgift att säga något snällt till den som sitter på mattan.

Förhoppningsvis kommer priset innebära att boken Hjärtestunder får spridning. Lärarnas tidning.

Tusen grattis!

Nu möter jag de tidigare dagisbarnen som lärarstudenter. Det är också roligt.

Jag älskar forskning…

…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.

Sydsvenskan Svd 2 Skolverket

Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Säg efter mig:

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Skriv det nu 100 gånger på tavlan!

Vad tror du på?

Ibland är jag rädd att mina kritiska sidor tar över. Det är lätt att glida in i en genomskådande negativ position som sågar stort och smått. Därför kanske det är på tiden att jag avslöjar vad jag verkligen tror på inom pedagogiken.

Jag tror på det inifrånstyrda lärandet. Lusten att pröva och viljan att kämpa sig igenom svårigheter är för mig den högsta formen av undervisning och de skickligaste pedagogerna är de som skapar förutsättningar för utmaningar och har vett att hålla sig undan när det verkligen händer.

Idag smyckar pedagoger skolor och förskolors väggar med vackra bilder. Jag vill se prov på ansträngning och målmedvetenhet hos barnen – inte dessa dekorativa bilder som smickrar personalens fåfänga: “Se så fin verksamhet vi har och se så fina bilder barnen har gjort”.

Filmen är mitt manifest – den sammanfattar allt jag tror på:

alternativ länk

Tack till Anne-Marie som gav mig impulsen

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…