Uppdatering: Christian har svarat och jag vill gärna att fler tar del av hans text. Samtidigt vill jag be om ursäkt. Min kritik och lite slarviga tolkning av ett kapitel är inte rättvis mot avhandlingen som i  stora delar är spännande och nyskapande.

Christian Eidevald har skrivit en avhandling som heter Det finns inga tjejbestämmare. Jag läser med intresse och viss förvåning. Bakom den storslagna ansatsen och de välgjorda observationerna och intervjuanalyserna föder berget en liten försiktig råtta. I de avslutande tankarna Den könsproducerande förskolan (s.165 f.f.) sammanfattas resultat och slutsatser. Jag citerar och undrar

Innan jag går in på nästa del, där jag bland annat föreslår andra diskurser som kan tas i bruk, för att på så sätt öppna upp för nya diskursiva praktiker, vill jag kort beröra några frågor som jag ställt under studiens gång: Nämligen om jag anser att det inte spelar någon roll om förskollärarna är män eller kvinnor samt vilken utbildning de har och om det inte har någon betydelse om ett arbetslag deltar i olika projekt, exempelvis jämställdhetsprojekt.

Det är en central frågeställning. Jag som har arbetat med rekrytering till lärarutbildning är naturligtvis nyfiken på om sådant som utbildning och kön (för att inte tala om ålder, etnicitet och klass) spelar någon roll för lärares självförståelse och praktik.

Jag fann inget i denna studie som visar att (de “utbildade”) förskollärarna och (de “outbildade”) barnskötarna bemötte flickor och pojkar med olika strategier eller att olika åldrar eller kön innebär olika jämställda förhållningssätt mot barnen. Min förståelse av detta är att könsdiskurser är starka på flera olika plan i samhället och att utbildningar inte problematiserar och utmanar dessa.

Om jag förstår författaren rätt så spelar ingenting någon roll – eller rättare sagt: han har inte lyckats visa några signifikanta faktorer som styr personalens handlingar. Risken är stor att alla sprattlar i samma anonyma och dominanta struktur?

På så sätt är de en del i att de upprätthålls. Målet att öka jämställdheten tror jag därför inte heller kan nås enbart genom att anställa fler män i förskolan, eftersom jag förstår det som att diskurser om flickor och pojkar som varandras motsatser bärs upp av både kvinnor och män generellt.

Här spelar Eidevald med i en tradition som tycks sätta en ära i att bekämpa föreställningen om att män kan förändra något. Den lite fåniga retoriken mot dem “som tror att något kan uppnås genom att anställa fler män” är en halmdockeargumentation som jag inte ser någon given måltavla för. Vem hävdar detta?

Däremot kan det säkert finnas andra fördelar med mångfald på arbetsplatser, med olika människor med olika bakgrunder.

Är det enbart bakgrunden som är intressant? Hur förhåller sig författaren till verkliga konflikter om innehåll och arbetssätt. Jag är bekymrad över att en romantisering av bakgrunder leder vilse – om inte syftet är att framställa Sverige som ett mångfaldsparadis.

På liknande sätt är det min övertygelse att kunskap om jämställdhet och genusforskning är viktig för att på sikt kunna förändra en verksamhet som många gånger uppvärderar det maskulina.

OK – på vilket sätt uppvärderas det maskulina. Min erfarenhet från 25 år i förskolan är den motsatta. Pojkarna ses som bekymmer. Vad menar Eidevall med “det maskulina”?

Däremot tror jag inte att det räcker med att lyssna på föreläsningar om hur andra gör skillnad mellan flickor och pojkar för att förändra verksamheten.

Vem tror detta?

Som denna studie antyder är förskolepersonal, liksom andra, i regel övertygad om att just de inte gör liknande skillnader.

Återigen ser vi det olika. Min bild av lärare och lärarstudenter äratt de är besatta av sin egen godhet och betydelse. Dessutom förstärks denna hållning utifrån ett läroplanspespektiv som legitimerar diverse övergrepp.

Resultatet kan därför bli att förskollärare efter dessa föreläsningar pratar om hur förfärligt det verkar vara på andra ställen.

Jo det här känner jag igen. Vi behöver “de onda” för att definiera oss som “de goda”.

För att genomföra en verklig förändring tror jag därför att det både behövs kunskap men att arbetslaget dessutom gemensamt sätter fokus på sina egna handlingar, exempelvis genom att filma sig själv och analysera sitt eget bemötande mot olika barn.

Kanske blev frestelsen för stor till slut – forskaren kan inte avhålla sig från att ge metodiska råd. Tyvärr är denna normativa sida hos genusforskare ett genomgående drag. Se min kritik av Elisabeth Hellman i Förskolan

Jag kommer nog att återkomma till avhandlingen – det är varken en recension eller ett försök till rättvis beskrivning av innehållet!

Jag läser samtidigt Anna Larssons krönika om skillnader i pojkars och flickors skolprestationer. Här bränner det till!