Den normativa etnologen

Vi  planerar höstens kursstart och det är mycket att tänka på. Kursplanen  för Att bli lärare är ganska storslagen och en del av målen är mer än utmanande

  • utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet

Tidigare har vi tolkat målet som om det handlade om sociologi och psykologi. Det har blivit ganska pompöst och en aning ytligt. Jag tror att det är rimligare att försöka utgå från studenternas frågor och begränsa den teoretiska överbyggnaden. Samtidigt vill vi naturligtvis ge dem redskap att bearbeta sina erfarenheter med hjälp av relevanta begrepp. Jag letar efter en bok som passar och läser Kulturnavigering i skolan av Arvastson och Ehn.

Smakprov

Jag brukar tycka om etnologiska texter och uppskattar de konkreta berättelserna. Ofta möter jag en öppenhet och nyfikenhet som är smittande. Det är viktigt för studenterna att kunna se tillvaron ur olika perspektiv och det finna utrymme för en kritisk ansats.

Bokens inledning är utmärkt och vittnar om stor pedagogisk omtanke om läsaren. I slutkapitlet presenteras begreppen  i överskådlig form. Mina förväntningar stiger och jag kastar mig över Marie Nordbergs text om pojkar i förskolan – mitt favoritämne.

Tyvärr blir jag besviken. Författaren  kanske tror sig vara djärv genom att ifrågasätta värdet av män i förskolan med hjälp av social konstruktionistisk  teori. Om maskuliniteten är en konstruktion är också upplevelsen av annorlundahet och utanförskap i någon mån illusioner. Jag menar att Nordberg använder klassiska härskartekniker för att förlöjliga och förminska männens erfarenheter. Därigenom solidariserar hon sig öppet med makten och förstärker det kvinnliga tolkningsföreträdet. Under postmodernistisk låtsasvetenskaplighet blandas banaliteter, komplexitetskonvulsioner och normativa påståenden.

Den likhetsfeministiska teorin om identitetsutveckling är besynnerligt ateoretisk. Tanken på att det lilla barnet tränas in i våldsamhet saknar stöd i modern utvecklingspsykologi. Det finns inget givet samband mellan att leka krig och bli en våldsam man.

De gängse refernserna till Connell och Butler är som vanligt bedövande fantasilösa:

“Homofobi, misogyni och rasistiska tendenser är alla exempel på förtryckande och problematiska maktpraktiker” (Connell 2005:176)

Jag har skrivit om det här förut och borde vara van vid den här formen av slipprig argumentation. Den statsfeminism som saboterade betänkandet Jämställdhet i förskolan tar här steget fullt ut. Eftersom teorin inte lyckas besvara vad männen skulle tillföra så är det kanske lika bra att misstänkliggöra hela projektet.

Min grundinställning är att studenter behöver träna sin kritiska förmåga genom att möta olika former av texter – men jag är osäker på om Nordbergs text hör till dem. Jag återkommer till resten av boken!

Diskussionen om identitetsutveckling är alldelels för viktig för att överlåtas till etnologerna. Vilken roll spelar förebilderna?

Länk till sången om Superhjältarna

Min lille vän 6

mlv7

Både jag och min lille vän tycker om när solen skiner och människor är glada. Särskilt roligt är det att få spela till dans på förskolors vårfest. Idag har jag varit på Pilängen och njutit av barnens körsång och föräldrarnas congaline. Det är en stor förskola med 15 avdelningar – ju fler desto roligare.

Länk till Congasång

För er som undrar – Privé är ett diskotek!

En omtänksam konstnärinna och mamma

Jag läser en krönika av Pernilla Hägg Nordström i den österlenska gratistidningen Nya Upplagan 34 (hemsidan ej uppdaterad) och inser att den handlar om Pojkaktig sångbok 1 och sången

Jag är en vanlig vampyr ,

som författaren menar har gett hennes dotter svår ångest och sömnrubbningar. Efter flera månader släppte skräcken med hjälp av Askungeterapi (i filmform?). Det var en ny fröken från “tuffa Malmö” som hade kommit till fridfulla Österlen med dessa nymodigheter.

När skivan släpptes 1996 blev det debatt och rubriken på Svenska dagbladets ledarsida tror jag var “Förskollärare uppmuntrar till styckmord och likskändning”. Det var sången om Hajarna som väckte dessa starka känslor. Tio år senare fick jag ett skamset brev från skribenten som erkände att hon skrivit utan att lyssna och att hon nu älskade skivorna som hon lyssnade på varje dag tillsammans med sina barnbarn.

Idag när det säljs rosa nappar med dödsskallar på i de stora varuhusen trodde jag att denna form av överhettade reaktioner var passerade, men vill gärna försöka anlägga ett historiskt perspektiv på striden om barnkulturens innehåll.

Musik har länge haft en uppfostrande sida och den borgerliga barnkulturen som växte fram i början av 1900-talet växlade mellan disciplinerande och romantiserande sånger. Det gällde att lära barnen goda vanor – men samtidigt skrev Alice Tegnér sånger som handlar om det fria barnet och dess möte med djur och natur (Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen, Mors lille Olle, När lillan kom till jorden, Blåsippan o.s.v.) Många av de här sångerna, som fick sitt givna medium i skolsångboken Nu ska vi sjunga, har fortfarande en stark ställning i skolan.

I slutet av 40-talet ifrågasatte Lennart Hellsing traditionen och boken om Bagare Bengtssons död väckte strid i kultursverige. Vilka ämnen var lämpliga att sjunga om? Har barn humor? Jag började skolan på sextiotalet och minns den underliga Maskeradvisan, den blodiga Eskimåsvisan, den absurda I Indialand, den sorgliga Lasarettsvisan och andra sånger som utmanade min trygga världsbild.

Sedan kom filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk och sångerna från Emils och Pippis världar trängde ut de Hellsingska underfundigheterna. Gulligheten och de ändlösa djurvisorna återskapade bilden av den oskyldiga barndomen. Jag menar att det är ett politiskt projekt att försöka dränka barn i en ideologi som till stora delar är nostalgisk. I en förskola som väljer att utöva sin makt under könsneutral täckmantel blir det viktigt att påvisa andra synsätt. Problemet är att det finns litet utrymme för en diskussion utan normativa förtecken.

Sångerna är inte skrivna speciellt f-ö-r pojkar. De är skrivna av vuxna män ur något som vi kallar ett manligt perspektiv. Detta är naturligtvis en bräcklig historisk konstruktion i ständig förändring – men ett nödvändigt analytiskt redskap för att synliggöra konflikten mellan olika synsätt.

Jag har inga tankar om huruvida pojkar eller flickor behöver mest stöd för att utvecklas, men är oroad över att många killar demonstrativt tar avstånd från de värden som skolan/förskolan försöker förmedla.

En traditionell enkel socialisationsmodell betonar förebildernas betydelse och då har ofta flickor en enklare resa in i modersrollen genom direkt imitation. Samtidigt är risken för reproduktion av bestående mönster besvärande. Pojkarnas identitetsskapande har ofta en fas av avståndstagande från modern. Att våga sjunga om hemska saker kan vara ett stöd i den processen. Men jag värjer mig från försöken att skapa modeller som snabbt riskerar att bli normativa tvångströjor. När Pernilla i slutklämmen utser Robert Plants och Jimmy Pages sensualitet och hårsvall till god förebilder blir jag lite bekymrad.

Är det ett oblygt försök att ställa in sig hos chefredaktör Lars Yngve?

Pdf av sångböckerna + CD1

Everything must change

Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?

Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.

Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!

Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.

tuna1

Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…

Everything must change

Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.

Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.

DANS

Puffbyxor – ett litet återfall

Jag var på Stadsteatern och såg Maria Stuart. Efter mitt försök att göra något symboliskt av företeelsen (länk) kändes det lite overkligt att möta äkta puffbyxor på levande människor.

Men det är en bra och aktuell pjäs om makt och längtan efter äkthet.

Schiller är en ständigt aktuell författare och hans ord om lek borde tatueras på varje lärarstudent… (jag vet inte riktigt på vilken kroppsdel)

“Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker.”

länk

Things ain´t what they used to be

Things ain´t what they used to be – Oscar Peterson (nytt fönster)
Johnny Hodges – kolla albumtiteln…

Det börjar bli tydligt nu. Den ekonomiska krisen får konsekvenser för skola och förskola (länk1 ). Spåren från 90-talet förskräcker. (länk2). Svenska dagbladet beskriver den bistra verkligheten och Björklunds kommenderande/vädjande utrop klingar för en gångs skull ohörda i snålblåsten. (länk 3)

Från mitt lärarutbildarperspektiv är det förvirrande att manövrera i en blandning av kortsiktiga besparingar och fluffig retorik.

Förskolelyftet förespråkar en “ambitionshöjning” samtidigt som personal avskedas och barngrupperna ökar i storlek. Satsningen på språk och matematik är inte förankrad i någon definierad kunskapssyn. Det är svårt att frigöra sig från missttanken att individuell träning och lektionsliknande undervisning prioriteras och inhandlas av Skolverket . Fenomenografi och Merleau-Ponty lär inte står högst i kurs hos beställaren staten. Jag litar inte på bekännelserna om lekens betydelse och talet om lustfyllt lärande ekar tomt. Men jag har gärna fel.

När det gäller den nya lärarutbildningen rycker propositionen närmare och lärosätena finslipar sina strategier. Långsamt sipprar budskapet in i organisationen. Kvalitet mäts i andel lektorer. De som hävdar andra sätt att bskriva kvalitet riskerar att betraktas som forskningsmotståndare och bakåtsträvare.

Mitt hopp står till att studenter, kommuner och föräldrar reagerar. Adjunkterna hukar eller slutar.

orkan

“Inlärd hjälplöshet”

Det är sällan som pedagogiska fackböcker väcker min entusiasm. Ofta tyngs de ner av ett nervöst refererande och nästan alltid finns det en normativ underton som gör läsningen plågsam. Småbarnspedagogik av en hop norska pedagogikforskare är ett undantag. Den vågar vara konkret i observationerna och exemplen som ger liv åt Bachtin och Merleau-Ponty är intressanta.

Det största problemet är att det beskrivna förhållningssättet inte används med äldre barn. När jag möter studenter som tittar vädjande på mig och vill att jag ska förklara enstaka ord eller lösa gruppens konflikter undrar jag först var denna “inlärda hjälplöshet” kommer ifrån?

Och läser därefter boken i ett nytt ljus.

hjalplos

Det finns naturligtvis även kraftfulla och initiativrika studenter.

Årets viktigaste krönika?

Anna Larsson säger det bättre

Länk

Det handlar om att barns tid för fri lek har minskat

Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.

En annan gång ska jag berätta om familjemedlemmen, musikskolan och saxofonen. Är det någon som vill köpa en begagnad altsax av en ångerköpt förälder?

Anslagets betydelse – I love språk

Jag är ofta imponerad av vilken hög kvalitet UR:s program – och lite generad över hur dålig jag och lärarutbildningen är på att utnyttja denna fantastiska resurs som nu finns att strömma ner direkt. Kanske finns det någon historisk misstro mot teveutbildning?

Dagens avsnitt av I love språk handlade om hur viktigt det är att börja en lektion på ett inspirerande sätt och Anne-Marie Körling bjöd på inspirerande exempel från sin fyra. Det tog mindre än en minut innan läsandet och dramatiserandet var igång och vi slapp både upprop och almanacksblad..

Länk till UR (repris på tisdag)

planJag tror det finns vissa generella drag i det här med lektionsplanering som jag skulle vilja sätta andra ord på än de som lärare traditionellt har använt (FIGA-U, och MAKIS). Svårigheten är att varje försök till teoribildning lätt får normativ karaktär och då kanske det är klokare att låta bli?

Först gäller det anslagets betydelse. I en schlager har du ungefär tio sekunder på dig att fånga lyssnarens uppmärksamhet. Om det inte händer något intressant inom denna period är det över innan det har hänt. Även om sången senare exploderar i genomarbetade överraskningar är det antagligen för sent. Du missade chansen. Detsamma gäller för de lärare som inte förstår anslagets betydelse. Om det var film skulle vi tala om etablering av tid, plats och personer, men jag tror att det räcker med liknelser. Det finns inga regler för hur man gör – men du märker om du missar…

Men det räcker inte med att fånga uppmärksamheten. Det ska helst hända något mer. Jag lånar begrepp från schlagerskrivandet som i sin tur lånar från sportfiske.

  1. lina
  2. sänke
  3. drag med krok

Det var i en rätt fånig bok om Hur man skriver en schlagerhit som jag sprang på fisketeorin, som jag antagligen har omtolkat och misshandlat efter behag.

Lina – det handlar om barnets och lyssnarens frihet. Din planering får inte vara totalitär. Det måste finnas utrymme för barn att tolka in sina erfarenheter. Linan är versen i musiken och berättelsen i lektionen

Sänke – undervisning och musik bör ha en allvarlig kärna och utan djup blir livet ett tidsfördriv i väntan på ingenting. En skola som är rädd för känslor är dömd att bli ointressant – musik utan sorg går inte att lyssna på mer än en gång. Sänket är bryggan i schlagern och det personliga tilltalet i undervisningen. Jag ser dig.

Drag med krok – till sist ska någonting fastna. I sången är det refrängen som gör att vi längtar efter att få uppleva samma sak igen. I undervisningen gäller det att hitta den där dimensionen som får det att glittra i ögonen. På ett manipulativt plan kanske man kan säga att “nu har jag dem”, men jag tror att lärare bör ha en inre bild av detta möjliga tillstånd. Inte som ett egenvärde, men det är en skön känsla när planeringen fungerar… Att vara lärare är delvis ett hantverk som handlar om att göra kvalificerade gissningar om vad som fungerar. Min skrupelfria sida antyder att alla medel är tillåtna för att uppnå detta tillstånd.

Du ska veta att riktiga sportfiskare inte använder hullingar på sina krokar – det anses fegt.

Döden är ingen strid

Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?

Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.

Länk till sång

skalle

Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.

There´s plenty of more where that came from