“Finns elefantkojan kvar?”

Igår var jag på kalas hos en nypensionerad arbetskamrat från min gamla förskola. Vi var många som har arbetat länge där och de flesta av oss var naturligtvis helt överens:
 – Det var bättre förr!

Jag har tidigare försökt beskriva vad det var som gjorde Östra Fäladen till en unik förskola och varför jag stannade kvar i 25 år.

Länk

Det hände ibland att barn kom och hälsade på sin gamla förskola som tonåringar eller vuxna. Vi pedagoger frågade då om de kom ihåg något av alla de välplanerade aktiviteter som vi förgyllde deras vardag med – men den vanligaste frågan  var:
 – Finns elefantkojan kvar?

I kojan hade barnen möjlighet att leka utan omedelbar övervakning från personalen. Denna förmån var ytterst dyrbar och jag erkänner skamset att vi ibland använde kojan som förhandlingsargument och muta. Barnen visste också att de hade fått ett förtroende och för de mesta skötte de sig utmärkt. Rätten till avskildhet diskuteras sällan i svensk utbildningspolitik som är mer inriktad på korrektion och träning.

Nu är det nya tider och de sista spåren av de gamla idéerna rensas bort. Barngrupperna ska förtätas och verksamheten inriktas mot stillsammare aktiviteter. Därför åker kojan ut. Jag hoppas att det inte har något med den prisbelönta genuspedagogiken att göra.

Vikingafest på sjörövarbåt

Vikingafest på sjörövarbåt

Jag har inga bra bilder på kojan – det kan bero på att barnen sällan var stilla där.

P.S. Tack för en underbar fest och tid tillsammans Gull-Britt! Jag inser att karaoke är svårare än det verkar och att jag antagligen är bättre som Ike Turner i Proud Mary än Kenny Rogers i Islands in the stream.

P.S.S. När jag tittar närmare på bilden känner jag igen en nyantagen lärarstudent med inriktning mot matematik.

Populärkulturella referenser

Ny länk till originalsida

Jag möter studenter som har i uppgift att undersöka hur populärkulturen påverkar barns utveckling. Förskolans tradition är att skydda barn från oönskad påverkan och försöka upprätta ett eget värderingsfritt rum där alla intryck är goda och trevliga. Ibland blir det en aning livlöst.

Min lille vän 55 – turordningskretsar

Jag är tillbaka på min arbetsplats och försöker förstå vad beskedet om varsel och turordningskretsar egentligen innebär. Ryktena surrar och en viss olust är svår att undvika.

I grunden måste avskedande handla om arbetsbrist. OM det inte finns studenter inom ett område bör det resultera i varsel. Den bärande principen är turordning – sist in och först ut – men genom att skapa kretsar går det att manipulera en smula med systemet under neutral flagg. Problemen uppstår när vi blir tvungna att definiera vad som menas med det “ämne” som ligger till grund för indelningen. Ett knep är att göra små kretsar och på det sättet göra sig av med oönskade personer som inte passar in i den slimmade organisation (läs: vi måste öka andelen disputerade). Dessutom ska förslagen förankras i de fackliga organisationerna.

Den andra vinkeln är mer ideologisk visonär – vilka kompetenser behöver vi i framtidens skola/samhälle. Då kanske det blir nödvändigt att behålla personer som bär upp vissa kunskaper och traditioner. Trots att de inte passar in i den nuvarande strukturen.

Jag blir en aning orolig när förslaget presenteras och jag inser att de praktiska och estetiska ämnena drabbas oproportionerligt hårt. I kretsen musik: tre (ojdå de var visst bara tre , räknas rytmikläraren?), bild: två (av tre – räknas film hit?), teknik: fyra (hör slöjd hit? Nej, det har vi ju ingen…).

Det som från början såg ut som en neutral och teknisk modell för att göra en kraftig besparing visar sig ha en svårsmält ideologisk kärna som bara delvis är ett försök att anpassa organisationen till Frankes tankar om ny akademisk lärarutbildning. I framtiden kommer lärarna för de yngre åren inte att vara kunniga i bild, slöjd, eller musik. Ingen tror på allvar att “riktiga” musik- eller bildlärare kommer att arbeta i förskola eller grundskolans tidigare år och bilden av den mångkunnige allsidige läraren är överspelad. Trots att Franke delvis vill damma av den gamla lågstadieläraren blir det i en stympad form om de estetiska ämnena skalas bort.

När jag började på lärarutbildningen diskuterade vi ofta begreppet “radikal estetik” utifrån Thavenius texter – idag tycks det mer handla om “minimal estetik”.  De 7,5 poäng som finns i förslaget om ny lärarutbildning är en förolämpning på alla plan. Jag säger som Carl Lidbom:
– Trams!

Nästa generation lärare kommer antagligen att ha mött en hel del disputerade lärare under sin utbildning – men vi talar alldeles för lite om vilka moment som tas bort.

gedda

Min lille vän har en förvånansvärt fyllig stämma och han berättar gärna om äventyrliga duetter med Nicolai Gedda på världens ledande operascener. En del av dessa framgångar menar vännen beror på att sångstunderna på förskolan höll hög och jämn kvalitet.

Internationellt utbyte i nytt ljus

Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

  • Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
  • Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
  • Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
  • Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
  • Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
  • Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
  • Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
  • Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
  • Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
  • Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
  • Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

ko

"Let´s cowoperate"

Vägra IUP på förskolan

Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.

Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning

Förskolan , Lärarnas tidning

Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.

Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.

katrine 017

Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling?

Jag stavar mig igenom titel och sammanfattning av Claudia Gillbergs avhandling (Skolporten)

Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling: En feministisk aktionsforskningsstudie i förskolan

feDenna avhandling hade två syften. 1. Att i ett organisations, professions och pedagogiskt samverkansperspektiv studera några förskollärares möjligheter och hinder för utvecklingen av en genusmedveten pedagogik. 2. Att bedriva kvalitativ forskning utifrån antaganden om forskning för social rättvisa, som ett bidrag till metodologiutveckling. Följande frågeställningar belyste dessa syften: Hur skapar förskollärare utrymme för reflektion och kunskapsprocesser över tid; vilka individuella och kollektiva handlingar utför förskollärare över tid; vilka bidrag till verksamhetsutveckling kan en studie av detta slag göra? Med feministisk pragmatism som vetenskapsteoretisk grund tillämpades feministisk aktionsforskning som satte förskollärarnas frågeställningar i centrum. Under tre års tid ägde regelbundna träffar rum för gemensamma reflektioner, utvärderingar och planeringar av pedagogiska handlingar. Enskilda och gruppintervjuer, deltagande observationer samt en stor mängd mejl, telefon och brevutbyten kompletterade datainsamlingen. Den analytiska forskningsberättelsen växte fram under återkoppling till förskollärares handlingar och i ljuset av förskollärares diffusa professionstillhörighet. Handlingarna tolkades utifrån de i feministisk aktionsforskningsmetodologi inneboende principerna vad, vem och kritiska händelser över tid. Organisations och professionsteoretiska analyser visade att förskollärarnas handlingar varken erkändes som professionella av den kommunala arbetsgivaren eller föräldrarna. Förskollärarnas behov av professionell erkänsla var stort, men när den uteblev, visade sig det långsiktiga utvecklingsarbetet vara av stort värde, därför att förskollärarna lyckades åstadkomma pedagogiskt sett meningsfulla förändringar, vilket understryker den temporala aspekten av organisatoriska förändringar underifrån. Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund. Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar. Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten. En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency. Transformativa kunskapsprocesser kan åstadkommas om erbjudanden till ett genuint deltagande i ett förändringsarbete lämnas och mottas. Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.

Skolporten är en bra sida för att orientera sig i ny forskning. Frågan är om dessa sammanfattningar (eller abstracts, för den som föredrar låtsasengelska) verkligen lockar till läsning. Jag ler i mjugg åt några ofrivilligt komiska formuleringar och hisnar lite inför några pretentiösa meningar och kommateringsmissar. Samtidigt känner jag igen en del intressanta aspekter – den här längtan efter erkänsla är en stark drivkraft som också gör kåren sårbar för trender.

Jag är lite imponerad över att det som Gillberg beskriver som “en forskningsberättelse” är så oblygt heroiserande av den egna insatsen. Är detta verkligen “feministisk pragmatism”?

Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund.

Hade de ingen sådan tidigare?

Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar.

Forskaren ikläder sig rollen som “allierad utifrån” – det var en ny variant. Var tog det kritiska förhållningssättet vägen?

Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten.

Enskilda deltagare visar mod – är de övriga fegisar?

En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency.

Och här förstår jag ingenting längre – en radikal öppenhet för “kontor”? Eller har ordet agency någon annan betydelse som jag borde känna till?

Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.

Då hoppas jag att den feministiska aktionsforskningen blev glad!

Länk till hela avhandlingen

En flickaktig sagobok?

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1-3 fick vi ofta frågan varför vi inte kunde göra något liknande för flickor. Jag tänkte att det vore högst normativt och en aning förmätet att försöka muta in även detta fält och avstod gärna. Nu finns det en bok som tycks vilja uppmuntra flickor att utmana sig själva och den traditionella kvinnorollen.
Länk till recension i svd

Carin och Stina Wirsén har skrivit En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga

Det är en ruskig godnattsaga, men den räddhågsne behöver inte oroa sig. Liten skär tar udden av det läskiga när hon mot slutet bestämmer att nu slutar vi skrämmas och ställer till med spökmonsterbjudning i stället. På sista uppslaget sover alla monster tryggt i hennes sovrum under blommiga täcken. Genom att konfrontera och sätta ord på sina rädslor har hon bearbetat dem och kan nu sova gott.

Jag blir också nyfiken på deras förra bok Sockerbullen på Kruskakullen

Och detta är kvinnornas område. Det finns i princip inga män med i handlingen, bara mammor, mostrar, döttrar och syskondöttrar. Det är lite som ett inverterat Ankeborg. Frågan om var alla pappor är dyker upp några gånger, men får inget svar. Här lever och frodas ett glatt och lyckligt matriarkat, som bejakar och höjer traditionellt kvinnliga domäner.

Jag inser hur mycket jag saknar livet på förskolan och som småbarnsförälder. Då hade jag rätt bra koll på barnboksutgivningen.

Min lille vän 18

Programmet om Lennart Hellsing var ännu bättre än jag trodde.

Länk

Min lille vän, som alltid har varit misstänksam mot ord och bokstäver, går och gnolar på visorna och stavar sig igenom rimmet om Konstantinopelitanskan. Hellsings berättelse om sin egen ordblindhet ger hopp åt alla som har haft svårigheter i skolan. Det handlar om att hitta lusten, sa han på 40-talet.

Idag skulle sångerna antagligen avfärdas som flum.

mlvhellsing

Enbart på Kirseberg?

folkets livs

Jag gratulerar en kär arbetskamrat som går i pension och passar på att vara en aning Backaromantisk på restaurang Mässingshornet (Blecktutan i folkmun). Återseendet med min gamla arbetsplats väcker kluvna känslor och jag behöver bearbeta dem en aning.

Länk

Det kanske var ganska kaxigt att påstå att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. Nu har rummet gjorts om och jag känner mig befriad från löftet.

Livet går vidare.