Evighetsdiskussionen 2

Zoran har sedan i våras kämpat hårt för rätten att kalla förskola dagis. Vi är några som har försökt övertyga honom om att det finns problem med ordet och att det kan uppfattas som nedlåtande när det kommer från en person som dessutom är LR:s presschef. I den rollen driver han linjen att det finns en avgörande skillnad mellan lärare med inriktning mot förskola och andra lärare. Dessutom har gruppen förskollärare lagt beslag på en stor del av den löneökning som LR:s medlemmar förnekats.

Nåja – för mig är det ingen hjärtefråga, men när han vill att manliga förskollärare ska acceptera beteckningen dagisfröken blir jag bekymrad. Zoran går till ganska våldsamma motangrepp som nog kräver lite bakgrund för att förstå.

https://twitter.com/zoranalagic/status/120024065519001600

Zoran arbetade med jämställdhetsfrågor under Margareta Winbergs tid som minister. De utredningar som behandlade män på förskolan var starkt demoniserande och blockerade utvecklingen av rekryteringsarbetet.

Jag menar att valet inte står mellan testosteronstinna machomän och dagisfröknar. Den polariseringen leder inte vidare. Männen måste få frihet att utforma en yrkesroll bortom dessa stereotypier.

Det första steget är att använda yrkestiteln – förskollärare.

20111001-113935.jpg

Evighetsdiskussionen

Zoran fortsätter att hitta på ny fantasifulla benämningar på förskollärare.

https://twitter.com/zoranalagic/status/118938944015564800

Han menar att dagisfröknar är en kärleksfull benämning på manliga förskollärare och tycks ha svårt att förstå mina invändningar. Ordet underlättar inte rekryteringen av män till yrket.

Även om jag är för lek tror jag att många hör en nedvärderande ton i ord som till exempel lektant (inte Zorans ord) Efter 3,5 års högskoleutbildning erövrar lärare en yrkestitel och har rätt att kräva respekt för den.

Jag vill att Zoran berättar för oss om hur de manliga pedagogerna på hans barns förskola ser på hur han benämner dem.

Ett reportage i fackpressen?

De senaste 10 åren har vi utbildat “lärare med inriktning mot förskola”. Examensordning och kursplaner finns på nätet.

Puh!

Jag gillar verkligen inte upplägget med att blanda de här två frågorna. Det handlar inte om vem det är mest synd om.

Barnet som aktör?

Jag läser vidare i tidningen Genus och slås av språkets betydelse. Forskaren säger sig utgå från teorier om barnet som aktör, men i beskrivningen av socialisationen använder hon passiva verbformer.

“I den tidiga förskoleåldern har barn en högst diffus uppfattning om skillnader och likheter mellan pojkar och flickor, visar Anette Hellman i sin avhandling Kan Batman vara rosa? I avhandlingen analyseras vilken betydelse den rosa färgen ges bland barnen. Hur förhandlas den när det gäller pojkighet och flickighet?

– Färg är den kanske starkaste markören för kön och den framstod som en väldigt viktig aspekt av genusnormer. Den rosa färgen kom ofta upp i diskussionerna, men även svart och andra mörka färger.

Speciellt bland de yngre barnen på runt tre, fyra år var färg en viktig markör för att skilja flickor och pojkar åt, menar Anette Hellman.”

Den traditionella analysen är att ett patriarkalt samhälle påtvingar barnen de här normerna. Ett mer försiktigt perspektiv betonar de anonym strukturernas betydelse och då kanske en passiv verbform är motiverad. Men om forskaren vill skriva fram barnet som aktivt subjekt (aktör) måste språket följa denna tanke. Texten vinglar mellan de här positionerna och jag tror att forskaren har svårt att inte se barnen som passiva objekt. De blir offer som ska räddas av medvetna genuspedagoger.

I ett konskvent aktörsperspektiv ger barnen färgen en betydelse. De förhandlar fram pojkighet och flickighet.

Vad hände förresten med det fina ordet pojkaktighet?

Jag tror det är viktigt att betona att de här konstruktionerna av manlighet är positioner – inte biologiska egenskaper. Vi väljer i vilken grad vi vill spela spelet. Det är kärnan i aktörsperspektivet.

“Därför måste vi diskutera bedömning i förskolan”

I ett annat inlägg reagerade jag snäsigt mot en debattör som uttalade sig nedsättande om svensk pedagogisk forskning. Kanske var min smärtgräns nådd när gäller påhopp mot lärarutbildning.

Jag läser senaste numret av Pedagogiska magasinet och njuter av en mycket välskriven och intressant text av min kollega Ann-Christine Vallberg Roth.

“Vår tidigare forskning har belyst hur dokumentation och bedömning av barn varierar beroende på var barnen växer upp och går i förskola. Kunskapsinriktade bedömningar visade sig dominera i stadsdelar där majoriteten av invånarna och föräldrarna hade etniskt svensk bakgrund. Medan socialt fostrande och svenskspråkig bedömning dominerade i stadsdelar där en stor andel av invånarna och föräldrarna hade migrationsbakgrund. Omsorgsinriktad och primärt kroppsnära behovsbedömning dominerade i en landsbygdskommun.”

20110917-061637.jpg

Är det på grund av världsekonomin vi bekymrar oss?

Jag omnämns på DN:s kultursida och det kanske är en ära. När jag läser artikeln blir jag bekymrad.

Inga Wernersson menar att anledningen till att vi just nu uppmärksammar pojkarnas bristfälliga skolprestationer handlar om nedgången i världsekonomin. Jag tror hon behöver prata med en del föräldrar. Deras perspektiv är betydligt vardagligare och Wernerssons analys förlöjligar oss som menar att det är en viktig fråga. Skulle vi vara oroliga å patriarkatets vägnar?

Nu förstår jag bättre hennes svaga insats i P1Morgon.
Länk

Klickbar bild

Klickbar bild

När Wernersson talar om åtgärder blir jag riktigt arg. Vad menar hon? Frågan har grundligt avfärdats från dagordningen av DEJA och delegationen för jämställdhet i förskolan.

Visa mig åtgärderna!

Rubriken? Var finns forskning som styrker tesen?