Engelsk teveserie om livet på ett slott 1912. Skådespeleri, manus, kamerarbete, miljöer och berättelse är klockrena. Maggie Smith är som vanligt fantastisk och jag glider in i en oroande försvunnen värld där spelet mellan herrskap och tjänstefolk fångar mig helt.
Snart börjar andra säsongen och jag tror att det går att leta upp boxen på nätet.
Skavlan samtalar med Woody Allen och jag ger mig förbehållslöst.
Vicky och Christina i Barcelona fulländar kvällen. Jag borde nog ha mer distans till mina idoler.
Giulia & Los Tellarini – Barcelona
Jag har fastnat för the Wire och detta är en av de mest laddade scenerna.
Nu går jag och köper den fjärde säsongen.
Malmö högskolas perspektivdagar rullar på. Programmet är generöst och varierat.
Jag smyger in på Mariah Larssons föreläsning om pornografisk film och anar att jag hör till en minoritet av åhörarna som verkligen har sett den klassiska upplysningsfilmen Kärlekens språk på bio. De flesta var inte ens födda.
Oräkneliga äro de som rekommenderat “The wire”. Efter tio avsnitt börjar jag ana vad är som griper tag. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men inser att svenska polisserier har mycket att lära.
En recension av Widerbergs “mannen på talet” sa ungefär så här: “den första svenska filmen där biljakterna inte ser ut som fickparkeringar”.
The Wire har flyttat kartan för polisserier – och jag har tre osedda säsonger kvar!
Lärarkåren på Lärarutbildningen har kick off inför terminsstarten och luften är full av tillförsikt och framåtanda. Vi har fått rättigheter att bedriva utbildning på forskarnivå och det ser bra ut med våra övriga ansökningar.
Eftersom vi alla är hängivna självplågare njuter vi av att låta oss tillrättavisas av den nyexaminerade läraren Fredrik Karlsson. Dessutom har han rätt.
Vimeolänk till Fredriks föreläsning i nytt fönster – Nu med bättre ljud!
Det är den här filmen som Fredrik visar:
I kvällssolen sneddar jag genom hagen och förföljs av ett gäng kaxiga kor. De kan också vara ovanligt nyfikna.
Sam Peckinpah spelade in The wild bunch 1969. Det var en film som flyttade gränserna för våld på film och jag har vaga minnen om att duellscenerna var inspelade i ultrarapid och betraktades som förråande av censurmyndigheterna.
Det fanns också mindre krävande cowboyfilmer. Det viktigaste var kanske att man kunde ställa upp sig i bredd och se skrämmande ut? Länk till Sju vågade livet
Det finns ett dolt samband mellan de här filmerna. Kurosawas De sju samurajer har fortfarande kultstatus. Det kommer nog inte korna att få.
Om förra veckan var “rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas “akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.
Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.
Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om möjligt skapa en gemensam bild som bas för tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda “det rätta”.
Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.
Grattis Marie!
Forskaren som vår tids Sibylla?
Jag vet inte om det går att förklara för dagens ungdom vilken epokgörande upplevelse Twin Peaks var.
Plötsligt insåg vi att teve kunde vara ett konstnärligt medium och att allt var möjligt. Vi njöt av att inte förstå.
Vi diskuterar sexualundervisning och är verkligen inte överens om vem som bär ansvaret för att barnen får rätt information och vilket som är den rätta tidpunkten. Den vuxnes behov av kontroll krockar med barnets rätt till integritet. I princip är vi för att barn har en positiv kroppsuppfattninmg och att de får utlopp för sin nyfikenhet.
Men bara i princip.
I Sverige skyller vi ofta sexualiseringen av barndomen på kommersiella krafter. Efter att ha sett den här filmen vet jag inte vad jag ska tycka. Kanske ligger synden i betraktarens ögon?
Tack för tipset Kim!
Tysta tankar 