Min antiintellektuella men romantiska period

Vi diskuterar vilken typ av böcker studenter ska möta på en högskola och en snabbtitt på kursplaner gör mig en aning nedstämd. Litteraturlistorna innehåller få intellektuella utmaningar och det är sällan böckerna verkligen griper tag och aktiverar studenternas erfarenheter. Jag behöver återerövra min tror på böcker som kunskapsväg.

Facklitteratur är alltså inte särskilt lockande just nu, men å andra sidan vet jag inte i vilken ända av min skönlitterära bokhög jag ska börja. Är det någon som kan ge mig ett råd?

karlek

800 da-a-mer satt och vänta på mig – vänta på mig!

Alla har någon gång hört fel. I Svd presenteras en ny bok med samlade felhörningar och jag kan knappast svälja frukosten av skratt.

På lärarutbildningen diskuterar vi begreppet reception och grundtanken är att det mest intressanta i kulturprocesser händer i mottagarens huvud och i mötet mellan olika tolkningar. Avsändarens avsikt är oftast ovidkommande. Vi bestämmer oss för en betydelse som verkar meningsfull för oss och sedan biter vi oss fast vid den.

Jag kommer nog att komma på fler exempel under dagen. Har du några roliga felhörningar att dela med dig av?

800grader

Kulturutredning och Lärarutbildningsutredning

Lärarnas tidning:

Kulturutredningen sågar förslaget om att estetiska ämnen stryks som obligatorium i gymnasiet.
”Detta skulle enligt vår uppfattning kunna få allvarliga konsekvenser för gymnasiets förmåga att förmedla estetisk kompetens till alla elever”, skriver Kulturutredningen i sitt betänkande som presenterades på torsdagen.

Jag har tidigare skrivit kritiskt om Lärarutbildningsutredningen HUT:s syn på IT och genus. När det gäller det estetiska fältet är bristen på engagemang och kunskap om möjligt ännu mer himlaskriande.

Det ska bli spännande att se om alliansen kan sy ihop en skol- och kulturpolitik av detta. När Björklund vill förstatliga skolan väljer kulturministern Lena Liljeroth att presentera en utredning som förespråkar ökat kommunalt ansvarstagande.

DN

Svd


Filosofiska rummet om det gäckande jaget

koinge2Filosofiska rummet om jaget den 8/2.

Jag känner mig mer och mer som Arja Saijonma:
– Vem är du, vem är jag?

“Det är möjligt att tänka sig ett jag utan ett språk”

“Djur som jagar belamrar inte huvudet med tankar”

“Älgjägaren tänker inte på att han står i skogen och jagar”

“Med språket förpackar vi tankarna så att de får plats i arbetsminnet”

“Jaget går inte att avgränsa vetenskapligt”

“Att beskriva jaget är som att definiera potatismos genom att röra i det”

“Kan man reducera jaget till sina beståndsdelar?”

“Medvetandet definieras genom sitt fenomenologi – sitt sätt att uppleva rummet”

“Ett pågående val som tillåter oss att göra medvetna rekonstruktioner och föreställningar om framtiden”

“Jaget är förknippat med tanken på att jag kan tänka om mina egna tankar”

“Ett evolutionärt överlevnadstrick är att kunna variera sina tankar – det är bättre att lura mammuten än att slåss mot den”

“Om en robot ska vara användbar måste den vara oförutsägbar”

“Du har en genväg till andras sätt att tänka och känna – din hjärna är byggd för att du ska tolka andras handlande utifrån dig själ

“Skulle det inte varit bättre om vi identifierat oss med begreppet vi?”

“I grupper som kostnaderna för att avvika från gruppen stor och då blir viet starkt”

“De flesta val om vad som är viktigt eller ej kan vi göra helt omedvetet”

“All social interaktion bygger på att vi tar beslut omedvetet under bråkdelen av en sekund”

“Många beslut tas utan jaget – det är förlåtande och kommer efteråt och tar åt sig äran”

På lärarutbildningen  romantiserar vi ibland tankefiguren ” den reflekterande praktikern” som en person med förmågan att t-ä-n-k-a om sitt handlande. Efter att ha hört Filosofiska rummet anar jag att denna ganska banala självklarhet kanske ändå måste formuleras i slagordsmässiga former.

Dels för att det tycks finnas personer som enbart handlar och aldrig tänker (I min evolutionära världsbild borde de vara dömda till undegång).

Å andra sidan lär det finnas personer som befinner sig i någon form av teoretiskt rum och inte intresserar sig varken för handlingar eller deras konsekvenser.

Jag har aldrig mött någon av dessa personlighetstyper – men vi behöver dem kanske som avskräckande exempel eller referenspunkter?

Eller finns reflektionsbegreppet för att vi ska kunna monopolisera tänkandet och trycka ner de studenter som inte tänker på vårt sätt – det vore ett sant övergrepp.

Mer spännande är då frågan om det är möjligt att befinna sig i ett tillstånd där jaget inte fungerar som ett filter mellan människan och världen. Att befria sig från jagets och medvetandets tyranni kanske låter väl djärvt – men filosoferna tycks se fördelar med ett mer intuitivt förhålllningssätt. Evolutionära fördelar.

Själv har jag gett upp tanken på att bara säga kloka saker. Det tar alldeles för mycket energi om jag ska styras av rädsla i stället förlust.

Efter att ha hört Filosofiska rummet har jag fått en del redskap att sätt ord på detta jaglösa tillstånd. Detta kan vara början på en anti-intellektuell period.

Eller inledningen på en tid av högre medvetande…

Karajan – läraren som dirigent

P2 har sänt fem långa program om Herbert von Karajan (länk) och jag har motvilligt låtit mig dragas in i kulten av 1900-talet störste personlighet inom den klassiska musikindustrin. Många röster har försökt beskriva hans storhet, men jag är fortfarande inte helt övertygad – kanske handlar det mer om marknadsföring än verklig kvalitet?

I det femte avsnittet diskuteras idealet med exakt dirigering. Om målet är att få alla musikerna i en symfoniorkester att spela fullständigt synkroniserat måste dirigenten inse att han inte kan uppnå detta genom styrning. Det fungerar alltså inte att använda dirigentpinnen – synintrycken ger inte musikerna den trygghet de behöver för att våga spela inifrån.

Det verkliga samspelet uppstår när dirigenten lägger en tydlig grund för pulsen – men markerar att musikerna måste förlita sig på varandra. De måste lyssna på helheten. I det samspelet växer den vackraste musiken fram. Det är inte rädslan att spela fel som driver musikerna. De vill vara en del av orkestern.

Karajan tycks ofta ha haft en ganska tillbakadragen roll som dirigent. Små parallella rörelser “som om om han modellerade något” och ibland menade en kännare att han viftade helt mot takten “för att tvinga musikerna att lyssna på varandra i stället för att stirra på dirigenten”.

Ofta blundade Karajan samtidigt som han dirigerade. Effekten när han någon gång tittade var stark. Då förstod alla att här gällde det att skärpa sig.

Och nu tänker jag att detta har något med läraryrket att göra. Ett auktoritärt ledarskap blir i längden ett kvalitetsproblem.

Relationer verkar med musikerna verkar ha varit mycket distanserade. Konsertmästaren i Berlins symfonikerna hade efter 30 års nära samarbete samtalat med Karajan utanför orkestersalen en (1) gång.

Det är inte ofta.

HUT, genus och Let´s dance

Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.

1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:

  • statusberoende
  • lönefixerade
  • ämnesromantiker
  • flexibilitetslängtande
  • omsorgsovilliga
  • skolutvecklingsmotståndare (för många möten)

Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.

2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.

Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.

Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.

Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:

1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.

2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende

3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.

4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.

5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.

6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.

Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…

Missa inte Per Oscarsson i “Fisk”!

Fast ännu starkare intryck gjorde Doreen Kanters intervju med honom. Den sänds innan föreställningen och tecknar ett porträtt av en oerhört levande människa mitt i tvivlet.

Länk

Året är 2052. Janne och Sussi har haft ett långt liv tillsammans. Ibland när Janne inte kan sova tittar han på naturfilmer. Där, i en värld av böljande syntmusik och vackra undervattensbilder upptäcker han något, något som får hans och Sussis liv att skaka, bulta och böla.

Före föreställningen: Doreen Kanter träffade Per Oscarsson efter inspelningen av Fisk. Och pratade om teater och särskilt radioteatern.

Efter föreställningen: Ett åk med Per Oscarsson. Producent: Marie Wennersten.

(Från 2006. Repris: 1/2 20.03, 7-8/2 ca 00.10)

fisk

HUT och musiken

musik

Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.

3.3.7.2 Musik

Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.

kedjaPerspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?

Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.

Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.

Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.

Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!

Kompetensbehov för blivande lärare

För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.

Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.

Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?

När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.

Musikvideo som genre

Jag försöker förbereda en föreläsning om musikvideo som uttrycksform och pedagogiskt redskap.

I allt filmiskt berättande finns det konventionera som stödjer kommunikationen men musikvideo är också lite friare eftersom det tycks vara möjligt att blanda ganska fritt mellan fiktion, dokumentär och propaganda, som annars ofta ses som huvudgenrer inom filmteori.

Jag behöver hjälp och vill gärna veta vilken er favoritmusikvideo är.

Det mesta finns som vanligt på Youtube, Vimeo eller MTV.

Anne-Marie gav mig ett bedårande länktips!

Själv är jag glad över att MTV och Vimeo presenterar filmerna i full upplösning och funderar över hur jag hade tolkat Britneys senaste film om jag inte haft skvallerbilderna att referera till?

För den som vill fördjupa sig i ämnet Musikvideo och semiotik rekommenderar jag Marners 13 år gamla text.

Ernst-Hugo och jag

Ernst-Hugo har alltid funnits för mig. Julens dokumentär väckte kära minnen från 60-talets farsansketcher fram till 90-talets Trierfilmer. Länk . Rollerna i Skånska mord är svårslagna i sin kompakta buskisartade ondska och Stig Larssons VD är bara så otäck!

Jag såg Ernst-Hugo en enda gång i verkligheten och det var en aning svårsmält.

Dramaten turnerar 1994 i landet med föreställningen “Resor med moster Augusta” och vi har biljetter till Hipp. Det är en av sommarens varmaste dagar och minst 4o grader i salongen. Jag sitter på andra raden och somnar av syrebrist och värmeslag. I en ond dröm upplever jag att en av Sveriges kändaste slådespelare står lutad över mig och s-p-o-t-t-a-r fram replikerna. De övriga 500 i salongen finns inte. Det är han och jag. Ernst-Hugo riktar all energi mot idioten som sover på andra raden.

Han vinner och jag bestämmer mig för att aldrig mer sitta så nära scenen.