Internationellt utbyte i nytt ljus

Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

  • Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
  • Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
  • Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
  • Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
  • Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
  • Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
  • Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
  • Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
  • Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
  • Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
  • Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

ko

"Let´s cowoperate"

Min lille vän 26

mlvgitarr

Min lille vän gick igång på SVT:s temakväll om gitarrer och gitarrister. Han pladdrar om vem som är snabbast och bäst, Dessutom vill han bli fotograferad i odrägliga hårdrocksposer.

Själv hade jag mer utbyte av P2 Musikmagasinets program om gehör. Länk.

Musik handlar mer om att lyssna och känna än att spela rätt och jag fick många nya tankar.

Min lille vän 18

Programmet om Lennart Hellsing var ännu bättre än jag trodde.

Länk

Min lille vän, som alltid har varit misstänksam mot ord och bokstäver, går och gnolar på visorna och stavar sig igenom rimmet om Konstantinopelitanskan. Hellsings berättelse om sin egen ordblindhet ger hopp åt alla som har haft svårigheter i skolan. Det handlar om att hitta lusten, sa han på 40-talet.

Idag skulle sångerna antagligen avfärdas som flum.

mlvhellsing

Carl-Johan de Geer

Jag har varit på konferensen Moving Image.

Länk

Dagens höjdpunkt var mötet med målaren, fotografen, textilkonstären, filmaren och författaren Carl-Johan de Geer. Han beskrev sitt liv som en serie misslyckande och katastrofer – men gjorde det på  ett sätt som gör att hans bok Jakten mot nollpunkten nu står överst på min läslista.

cjdg

Konferensen var väl sammanställd och leddes av Anders Mildner, som höll ihop de olika bidragen med mild hand.

Mitt största problem är kanske ändå arrangörernas ängsliga längtan efter att vara framkantsteknologiska – idén med att lägga ut konferensdeltagarnas twittrande på stor duk under de hårt styrda mellansnacken var provocerande för mig. Kanske är jag fixerad vid att sociala medier ska vara en mottagarvald aktivitet, eller att texten ska ha någon form av finess. När jag får den här sortens meningslöst pladder upptryckt i näsan får jag lust att bli teknikhatare på riktigt.

Den dag jag börjar twittra – skjut mig!

Tankar för dagen med KG Hammar

Ibland vaknar jag till slentrianmässiga moralistiska kåserier i programmet Tankar för dagen som sänds i 1 6.50 varje dag. Plattityderna kan förstöra en hel dag om jag inte hinner slänga mig över snoozeknappen.

KG Hammars ord är av en annan karaktär och ekar fortfarande inom mig.

Länk

“Förflutet och framtid berövar oss möjligheten att leva i nuet”

“Frihet tycks vara modet att släppa sitt kontrollbehov”

“Hur var livet närvarande i min dag?”

jordgubbsblomma

Det finns nog tid att fundera över nedskärningar en annan dag.

Puffbyxor – ett litet återfall

Jag var på Stadsteatern och såg Maria Stuart. Efter mitt försök att göra något symboliskt av företeelsen (länk) kändes det lite overkligt att möta äkta puffbyxor på levande människor.

Men det är en bra och aktuell pjäs om makt och längtan efter äkthet.

Schiller är en ständigt aktuell författare och hans ord om lek borde tatueras på varje lärarstudent… (jag vet inte riktigt på vilken kroppsdel)

“Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker.”

länk

Videonstallation – en förtalad konstart

På min arbetsplats Lärarutbildningen Malmö Högskola har vi fått ett nytt konstverk som gör mig lycklig. På andra våningen i D-kroppen finns det och jag tror allmänheten kan smyga in och njuta av bilderna.

Jag citerar från hemsidan:

Crowds består av tre videoprojektioner och är inspelad i storstäderna Jerusalem, Bombay och Hong Kong. Bilderna visar folkmassor från tre vitt skilda delar av världen. Folkmassor strömmar mot betraktaren och konstnären är själv en del av folkmassan. Kameran rör sig mellan massan och individer och söker efter möten. Kameran avslöjar betraktarens voyeuristiska position. Sekvenser växlar rytmiskt: gatans ljud och trängsel, ingen ser, alla går och går. Varför uppstår inga möten i detta folkhav? Så tystnar bruset, några stannar upp, söker betraktarens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden.

Det är något spännande med dessa böljande folkmassor och jag kan inte låta bli att fascineras över de nyfikna och oblyga indierna som dras mot den uppställda kameran.

Bilden är från en annan lugnare del av Indien – nyfikenheten är den samma.

konst

“Inlärd hjälplöshet”

Det är sällan som pedagogiska fackböcker väcker min entusiasm. Ofta tyngs de ner av ett nervöst refererande och nästan alltid finns det en normativ underton som gör läsningen plågsam. Småbarnspedagogik av en hop norska pedagogikforskare är ett undantag. Den vågar vara konkret i observationerna och exemplen som ger liv åt Bachtin och Merleau-Ponty är intressanta.

Det största problemet är att det beskrivna förhållningssättet inte används med äldre barn. När jag möter studenter som tittar vädjande på mig och vill att jag ska förklara enstaka ord eller lösa gruppens konflikter undrar jag först var denna “inlärda hjälplöshet” kommer ifrån?

Och läser därefter boken i ett nytt ljus.

hjalplos

Det finns naturligtvis även kraftfulla och initiativrika studenter.

Årets viktigaste krönika?

Anna Larsson säger det bättre

Länk

Det handlar om att barns tid för fri lek har minskat

Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.

En annan gång ska jag berätta om familjemedlemmen, musikskolan och saxofonen. Är det någon som vill köpa en begagnad altsax av en ångerköpt förälder?