Tate modern är också ett fantastiskt museum. I den pampiga entrén sitter skolklasser och tecknar av det hisnande perspektivet.
Från fiket har man en bra utsikt över sevärdheter och bedrövligt väder.
Museet är fullt av barngrupper. Det här gänget håller på att klä på sig. Kolla stilen!
Förstora!
Ibland vill jag inte veta var saker kommer ifrån. Låt mig tro att denna bonad är äkta folkligt hantverk.
Jag har varit på Gunnilla Welwerts licentiandseminarium och tror att det är en spännande text inom det bildpedagogiska fältet. En vänlig opponent och ett trevligt samtal om ett angeläget ämne (ungdomars identitetsarbete). Jag borde vara nöjd men känner ändå inte den där riktiga entusiasmen.
Kanske är den etnografiska metoden svår att förena med olika teoretiska perspektiv. Bilderna och barnens tankar är säkert spännande och väl beskrivna – men vad tillför analysen? Jag måste nog läsa texten!
Förstora bilden
Dessutom är jag tveksam inför den dramaturgiska och visuella formen för seminariet.
Jag måste träna mig på den här formen av akademiska tillställningar – syftet är inte underhållning
Mikael skickar länken som påminner mig om vad musik egentligen handlar om.
Jag inser att det går att skala bort det mesta men att en skola utan känslor är död. De här barnen från Staten Island berättar en historia och de gör det direkt från hjärtat. Kanske imiterar de en film, kanske är de drillade av en nitisk lärare – men jag tror mig se någonting som man skulle kunna kalla äkta känslor och tror att barnen också sjunger utifrån egna erfarenheter.
Arbetet med att definiera flumpedagogik går vidare. Filmen innehåller en viktig ledtråd.
Morrica skickade en länk med mer info om barnen och läraren.
Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!
Gammalt inlägg:
Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.
Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.
Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!
Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?
Jag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.
För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.
Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.
I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.
Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.
Andra bloggar om: Normativitet, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Personligt, natur, Politik, Faludi, Bly
Det är mycket dans på teve och den lille vännen vill gärna skutta loss. Det går inget vidare. Jag låter honom vara jury och nu strör han elakheter omkring sig. Den enda dansare han respekterar är Magnus Johansson – en buggande bonde från Östergötland.
Vår marknadsgranne sålde jeans – jag köpte inga.
Han hade djupt urringade herrtröjor också. De fick åka vidare till Sjöbo marknad.
Det är jobbiga tider för oss i VSVKPÖ (Vi Som Vägrar Kultur På Österlen). Just nu pågår Rosfestivalen (Länk) och det är ett massivt utbud av andra aktiviteter som skulle kunna kallas lockande.
Själv firar jag Algblomningsfestival i Vitemölla och njuter av färgprakten i hamnbassängen:
En vän framträder i Sydnytt som den siste (dåraktige) badaren. Han inspirerar mig till årets första morgondopp bland blåaktiga cyanodoftande tångruskor.
Livet är en balansgång och de två flickorna som går “palans” på hamnpiren vet hur viktigt det är att hålla sig i mitten.
Jag är intresserad av väderstreck och skulle kunna svära på att solen går ner (genom skogen!!!) i norr över Vitemöllas strand.
Klickbar bild
När jag tog min pretentiösa och patetiska lilla bloggpaus var det med den stolta deklarationen att jag “skulle uppleva mer och beskriva mindre”. Denna hållning lät bra, men hade intellektuella komplikationer – menade jag att språket på något sätt skulle stå i motsättning till själva upplevelsen?
Jag prövar denna antiintellektuella och upplevelseromantiska hållning genom att att bara känna och inte behöva sätta ord på känslorna. I bästa fall befinner jag mig i ett starkt nu och varje försök till formulering leder då till en distansering. Språket är bra på att etikettera och jämföra upplevelser – men hjälper orden mig att känna djupare? Samtidigt finns det ett diffust tryck på mig att dela – om jag inte kan spegla mig i andras tolkningar av världen riskerar tillvaron att bli overklig.
Jag målar upp en bild av att det finns en klyfta mellan mig och språket. Jag tror att många sociokulturellt inspirerade pedagoger menar att det är språket som är själva verkligheten – det är när vi sätter ord på händelser som de tar form för våra sinnen. Då blir vi beroende av att ha ett rikt språk för att kunna känna djupt. Språket blir den högsta formen av kunskap och ett mål i sig. Skolans primära syfte är att se till att barnens verbala språk växer och alla andra uppgifter riskerar att bli oviktiga.
Jag försöker översätta de abstrakta resonemangen:
1) Jag är på vinprovning och den skicklige munskänken sätter ord på smaker som jag inte trodde fanns. Plötsligt känner jag den där tonen av bensin som bara finns på östsidan i Rhonedalens kalkhaltiga jordar. Språket fördjupar upplevelsen och orden fungerar som nycklar för att låsa upp hjärnans flöde av associationer. Men blev vinet godare?
2) Jag är ute i skogen och fågelsången är bedövande. För mig kunde det lika gärna varit vitt brus från teven – sången innehåller ingen information. Min vän fågelkännaren hjälper mig att peka ut de olika arternas läten och beskriver skillnaden mellan varnings- och lockrop. Efter ett tag blir ljudet en berättelse som tar form när jag blundar. Men blir fågelsången vackrare?
3) Jag lyssnar på en inspelning av Dylan. Det låter en aning slarvigt och oengagerat. Min kamrat ger mig en historisk och sociologisk bakgrund och förklarar omständigheterna för inspelningen, vilka musiker som deltar och vilka instrument, plektrum, strängar och förstärkare som används, Dylans äktenskapliga status, hur många ex. skivan sålde i Finland och vad Dylan egentligen menade. Jag dras in i berättelsen och fascineras av denna underbara detaljkännedom – men blir sången bättre?
4) Den lille vännen sitter mellan två vattenkannor. Den ena är designad av en känd dansk och har ett högt marknadsvärde på Tradera – den andra är köpt på Bo Ohlssons i Tomellila för en femma. Båda kannorna fungerar utmärkt för sin uppgift, men jag riskerar att avslöja min okunnighet när jag möter designkunniga kamrater. Bör jag skaffa mig en åsikt om vilken som är finast?
Efter några dagar av bloggtystnad anar jag att det var ett ganska konstigt projekt. Genom att sätta ord på de sinnliga upplevelserna gör jag om dem till berättelser och det blir möjligt att utsträcka känslan och njutningen över tid. Jag är en person som upplever genom att formulera. Ibland tänker jag till och med att det finns en mottagare för orden.
Språket är en del av mig – på gott och ont, och det går inte att skilja ut själva upplevelsen från mina tankar om den.
Det skadar inte att vara tyst ibland.
Tysta tankar 