Nu kommer jag ut!

Kanske är jag en aning avundsjuk på dem som har en stor och intressant hemlighet. Utan att på något sätt vilja stjäla ljuset från Prideveckan passar jag på att komma ut.

Allt jag vet om livet har jag lärt mig på P1!

20110804-013905.jpg

Slumpläsning

Tidigare var jag ofta orolig för att hamna i sysslolöshet utan läsning. På senare tid har jag nog bekymrat mig mer över dålig internetuppkoppling. Efter en dag på Kiviks marknad utan böcker och nät är jag glad över iBooks. Gratis klassiker, sparade för lämpliga tillfällen.

När det gäller Nalle Puh är alla tillfällen lämpliga. De här raderna är från jakten på Heffaklumpen.

20110720-120057.jpg

Så här ser mitt bibliotek ut just nu. Pdf-filerna med utredningar står på en annan hylla.

20110720-120311.jpg

Astrid Lindgrens starkaste kärleksskildring?

Jag funderar mycket över det här med män i förskola och skola. När jag försöker beskriva vilka kvaliteter männen skulle kunna tillföra verksamheten riskerar det att bli väldigt traditionella bilder och jag är orolig över att en del kvinnor känner sig anklagade när jag påpekar brister i verksamheten. Efter 25 år i förskolan känner jag en stark lojalitet mot institutionen förskola och reagerar reflexmässigt när värdet av pedagogiken ifrågasätts.

Jag ser två traditioner. Förskolan har ett  arv av att vakta och vårda, medan skolan betonar lära och uppfostra. Idag finns en tendens att förena de här idéerna i förskolan och jag är förvånad över att det sker så konfliktfritt.

Problemet är att livet består av andra dimensioner som inte ryms inom de här traditionerna. Jag lyssnar på det fantastiska radioprogrammet om sången Fattig bonddräng och drabbas av allvaret i beskrivningen av Alfred och Emils relation. Drängen är den ende som verkligen ser Emil och som hjälper honom att hitta en väg. Det är en mycket vacker skildring av vänskap.

Lyssna till radiprogrammet!

 

Gå med i Facebook-gruppen Vi som tar till lipen av Fattig bonddräng!

Jag tycker om att planera kurser

Till hösten startar en ny förskollärarutbildning och vi är många som vill påverka innehållet. Jag tror att skönlitteratur är ett spännande sätt att närma sig barndomens historia och läser om Tjänstekvinnans son av August Strindberg. Texten finns här. Vad kan vi lära oss av  berättelsen?

Fadren syntes endast vid måltiderna. Trist, trött,
sträng, allvarlig, men icke hård. Han föreföll
strängare, emedan han vid hemkomsten alltid skulle på
fri hand avgöra en mängd ordningsmål, som han ej
kunde döma i. Och därjämte begagnades hans namn
alltid att skrämma barnen med. »Pappa skulle få
veta det» var lika med stryk. Det var just ingen
tacksam roll han fått. Mot modren var han alltid blid.
Han kysste henne alltid efter måltiden och tackade
henne för mat. Därigenom vandes barnen orättvist
att betrakta henne som alla goda gåvors givare och
fadren såsom allt onts.

Man fruktade fadren. När ropet: pappa kommer!
hördes, sprungo alla barnen och gömde sig, eller
ut i barnkammaren för att kamma och tvätta sig.
Vid bordet rådde dödstystnad bland barnen och
fadren talade endast föga.

Detta är fadrens otacksamma ställning i familjen.
Allas försörjare, allas fiende. Kom han hem trött,
hungrig, dyster och fann golvet nyskurat, maten illa
lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet
kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus,
och barnen gömde sig för honom.

(…)

Uppfostran blev snäsor och luggar, »Gud som
haver» och vara lydig. Livet tog emot barnet med
plikter, bara plikter, inga rättigheter. Allas
önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det
kunde icke ta i en sak utan att göra något orätt,
icke gå någonstans utan att vara i vägen, icke säga
ett ord utan att störa. Det vågade till sist icke röra sig.
Dess högsta plikt och dess högsta dygd var:
att sitta stilla på en stol och vara tyst.

– Du har ingen vilja! Så lydde det alltid. Och
därmed lades grunden till en viljelös karaktär.

Konsthögskolans årsutställning och lärarrollens gränser

Jag turistar i min egen stad och besöker Konsthögskolans årsutställning. Det är en generös utställning och jag imponeras av hur olika konstnärerna tänker. Kanske är jag fast i vår utbildningsretorik om uppdrag och roll? De här studenterna verkar inte ha likriktats i någon bolognaprocess.

Eftersom jag bara är en vanlig besökare slipper jag ha en åsikt om de olika konstnärernas prestationer. Lokalerna tycker jag mycket om och minns filmen Lust och fägring stor som spelades in här på dåvarande Mellersta Förstadsskolan.

Här på bloggen diskuterar vi ofta gränsen mellan privat och personlig. Låt oss komma överens om att Marika Lagercrantz rollkaraktär gick för långt några gånger.

This slideshow requires JavaScript.

Och utanför blommar syrenerna. Både lusten och fägringen är mycket stor.