Radioprogrammet Stil är nästan alltid den perfekta inledningen på helgen. Jag är notoriskt ointresserad av mode, men fångas helt av berättelserna om mods och färgen vitt. Allt jag inte visste att jag verkligen ville veta – så kan pedagogik också vara.
I år är tomten vit.
Igår fotograferade jag vattenkaraffer med frukt. Anna kommenterade “tutti frutti?” och jag googlade fram den här filmen:
Märks det att jag försöker distansera mig från julfirandet? Dessutom har jag slarvat bort min mössa.
Jag har inte skrivit om vattenkaraffer tidigare. Det finns en liten risk att jag efter 4000 inlägg har betat av de flesta ämnen.
Ett vanligt råd till bloggare är att de ska nischa sig och definiera sin målgrupp. Så tänker inte jag.
Går det att som vit förstå hur det är att vara mörk invandrare ? Jag läser Mona Masris text om Ruben Östlunds film Play och blir bekymrad:
Och varför känner jag mig besvärlig som skriver detta? Är det jag som är känslig? Det tror jag inte. Jag har själv blivit hotad till livet, min adress har cirkulerat på högerextrema sajter och jag har fått brev med detaljer om hur jag ska straffvåldtas för att sedan hängas i ett träd som man brukade hänga slavar. Priset för att vara en kvinna med annan etnisk bakgrund än svensk som syns och hörs. Men jag fortsätter ändå. Även om det är obehagligt så bekräftar varenda mejl att jag behövs.
Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen. Som barn var jag den fula systern. Min mamma har blå ögon, min syster gröna medan mina är bruna. Jag var den mörka av oss, alltså den fula.
Går det att förstå hur det är att vara kvinna och lida av patriarkatet utan att ha varit prostituerad? Jag läser Rakel Chukris text om SCUM-manifestet och blir bekymrad. Är detta verkligen ett försök att nyansera debatten?
I det vidunderliga förordet till den svenska översättningen av ”Scum-manifestet” skriver Sara Stridsberg: ”Valerie våldtogs av sin pappa när hon var liten. Valerie levde under stora delar av sitt liv som prostituerad. Det som sägs om patriarkatet från den platsen är det enda som är värt att veta om patriarkatet”.
När jag såg pjäsen i veckan sa kvinnan bredvid mig att det nog är dags att hitta nya texter. Hon har förmodligen rätt. I pjäsen på Turteatern säger Andrea Edwards peppande att akt ett snart är slut. ”Akt två är resten av era liv”. Jag kan inte låta bli att tänka på vilket slags manifest som vår tids Valerie Solanas hade skrivit idag. Ett traffickingoffer som har sålt sex på Aquakul, på pizzerior, ute i radhusidyllerna, på Triangeln. En av alla Lilja4-Ever som lever nära oss. Vilken bild har hon av svenska män? Hur ser det flämtande svarta hålet av kvinnohat ut just här och nu? Något säger mig att alla inte vill veta svaret på den frågan.
Går det att förstå vad det innebär att ha varit utsatt för sexuellt våld utan att ha blivit våldtagen. Ann Heberlein tycks hävda motsatsen i en gåtfull kritik av #prataomdet. Jag är osäker på vad som är kärnan i hennes budskap men förstår att hon har djupa kunskaper om något som vi andra inte tycks ha en aning om.
Här, precis här, finns mitt största problem med kampanjen – att allt som känns pinsamt, obekvämt eller bara dåligt tolkas som övergrepp och jämställs med våldtäkt. Det är, måste jag säga, kränkande mot alla de kvinnor som i likhet med mig själv blivit våldtagna. Skillnaden mellan att vakna av att mannen man gått hem med och haft sex med under natten smeker ens kön och att bli fasthållen, tvingad, utsatt för våld och brutalt penetrerad är enorm. Den skillnaden tror jag ändå att vi måste respektera. Alla katter är inte grå.
De här tre texterna tar utgångspunkt i någon form av autenticitet. Därför blir läsningen också moralisk. Om vi ifrågasätter budskapet ifrågasätter vi också avsändarens erfarenheter och avsikter.
Detta är inte texter som inbjuder till dialog. Gränsen mellan bekännelselitteratur och debattartikel suddas ut. Jag vet inte om det är bra.
P.S. Ann Heberleins text är svårtolkad och inbjuder till missförstånd. Den kan vara ett skämt liksom hennes ambition att skriva SCUM 2.0.
Notera det dubbla budskapet!
Uppdatering
Susanna Alakoski flyttar nedre gränsen för den den språkliga nivån på Kristianstadbladets kultursida. Pär Ström (mr Töntström) begriper mindre om teater än en apa och underliga insinuanta frågor staplas.
Motståndsfjantarna sa sig reagera mot själva våldet i ”SCUM-manifestet”, inte mot att det riktas mot män. Logiskt, annars skulle de väl också protesterat mot annat våld riktat mot män (krig, gatuvåld). Breiviks sinnessjuka manifest, var höll M-fanbärarna och Mr. Töntström hus?
Jag ser inte sambandet mellan Breiviks manifest och Turteaterns uppsättning. Vad försöker Alakoski säga?
Radioprogrammet Stil är alltid spännande. Jag har aldrig tidigare funderat över sambandet mellan flygvärdinnor och dansband.
På 70-talet hatade jag dansband. De stod för allt jag tyckte illa om. Musiken var förfärlig. Texterna var bedräglig verklighetsflykt och – värst av allt – kläderna var höjden av smaklöshet med grälla färger och osannolika kragar.
På den goda sidan fanns proggen där musikerna var naturliga och sjöng om angelägna ämnen.
När jag lyssnar på intervjun med dansbandsmusikern från Garvis inser jag att det inte var ideologin som styrde utan ekonomin. Skatteverkets stränga regler för vilka kläder som var möjliga att dra av styrde klädvalen. Det gällde att ha kläder som absolut inte var möjliga att använda i vardagliga sammanhang – clownkläder och maskeradkläder var säkra kort.
Missa inte bildspelet på Stils hemsida.
Men flygvärdinnorna verkade ha kul.
Jag lär mig något varje dag. Den här frisen öppnade dörren till en magnifik dikt.
Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
Jag är inte säker på att min bildning räcker till för att helt njuta av Tegnérs skaldekonst.
Ledtråd : bildning
En utställning med Da Vinci i London. Köer och konst. Hmmmmm. Inte min grej. Men jag gillar National gallery!
Frågan är vad den där blicken betyder?
Man önskar att Fanny Ambjörnssons Rosa. Den farliga färgen hade varit där för oss, femme-feministerna, då. Innan vi gav upp. En viktig bok: för att den leder i bevis hur föraktet för det feminint kodade lever inte bara i mainstream-samhället, bland föräldrar med halvsmälta genusidéer, utan också inom vänstern och hbtq-rörelsen.
Om rädslan för en färg! Om skulden bland de föräldrar som upplever sina barns färgval som ett misslyckande. Om skräcken för det feminina inom feminismen.
De här verkar vara en riktigt spännande bok för oss som gillar att leva farligt.
Uppdatering:
Malena Jansson skriver om bristen på utmaningar inom den nya tidens barnteve.
Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera.
Med barns kultursmak är det precis som med mat: det lilla barnet som föds upp på bananmos kommer bara att uppskatta söta och lättsvalda portioner. Det barn som får kryddstark mat från tidig ålder kommer att gilla rätterna markerade med tre chilifrukter på menyn i thaikiosken. Vi som var barn på 70-talet utsattes – vilket jag är enormt tacksam för – för den thailändska kulturmetoden.
Jag brukar försvara populärkulturen mot den här formen av moraliserande och sentimentala attacker. Idag gör jag inte det.
Tysta tankar 