Jag diskuterar literacy med våra studenter och har med mig favoritboken Vem ska trösta Knyttet som exempel på en berättelse med existentiella dimensioner.
En student har läst boken tidigare. Jag tröstar mig med Peter Lundblads musik och tänder ljus.
Jag diskuterar literacy med våra studenter och har med mig favoritboken Vem ska trösta Knyttet som exempel på en berättelse med existentiella dimensioner.
En student har läst boken tidigare. Jag tröstar mig med Peter Lundblads musik och tänder ljus.
As one of my favorite authors, Clay Shirky, has observed, “The change we are in the middle of isn’t minor and it isn’t optional.” But, as Mr. Shirky also notes, the contours of that change are not “set in stone.” None of us can be sure exactly what schools or classrooms will become, although as educators it is imperative we all add our voices to the discussion.
Ibland blir jag lite otålig. Det handlar om att se olikheter.
Eller är det i första hand tokiga personer som väljer att bli konstnärer?
Jag ganska mottaglig för konstnärsromantik – men det känns lite underligt att beundra och skattevägen betala för det som egentligen borde gå under benämningen “självterapi”. Själv försöker jag vara lagom öppet halvtokig och väljer att hemlighålla mitt konstnärsskap.
Anders Mildner skriver en lång och infallsrik text i Sydsvenskan om barns förhållande till teknik. Jag borde jubla och länka så att studenterna får ta del av visdomen. På tisdag ska jag och Karin Jönsson föreläsa i samma ämne. Nu ökar kraven.
Det vore enklare om jag kunde låtsas som om det var mina egna tankar…
Vid avenue de Neuilly
av August Strindberg
Ur Sömngångarnätter på vakna dagar från 1884
Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Strindbergsåret är väl inte över än?
Den här artikeln från Svd av Anders Björkman behöver jag fundera mer på.
I båda dessa grenar – affärer och kultur – är Tyskland att betrakta som ett mer framstående land än Sverige. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström och hennes make Akademiledamoten Horace Engdahl sammanfattade detta i var sitt kärnfullt citat efter att ha bott i Tyskland i tre år: ”Tyskland är som Sverige – fast bättre” (Witt-Brattström i DN) och ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna” (Engdahl i SvD).
Och för dem av er som tycker att vi svenskar är en mer avspänd och mindre gravallvarlig sort än tyskar, så kan jag informera er om att våra närmaste grannar inte håller med. I Norge kallas Sverige för ”Lilla Tyskland” och i en ännu mer dräpande fras sågar de oss och tyskarna fullständigt på en och samma gång: ”Svenskar är tyskar förklädda till människor”. Är det några som påminner om tyskar, så är det alltså vi!
Kort sagt behöver skaffa oss en ny bild av Tyskland. Vi måste gå vidare. Tyskarna har gjort det för länge sedan.
Jag håller med. Och ser fram emot nästa resa till Berlin. Det är en stad jag andas lätt i. En del platser vill jag uppleva många gånger. Judiska museet är en sådan.