Jag har lite dåligt rykte bland studenterna. Det här med lärandeteorier är komplicerat och många vill hellre tala om ämne och metoder.
I översikten tror jag att många saknar ett italienskt landskap som har stort inflytande i svensk förskola.
Jag har lite dåligt rykte bland studenterna. Det här med lärandeteorier är komplicerat och många vill hellre tala om ämne och metoder.
I översikten tror jag att många saknar ett italienskt landskap som har stort inflytande i svensk förskola.
Jag läser på Twitter att någon tycker att det är nyblivna pensionärer – och inte studenter – som borde åka på lastbilsflak och spruta öl på folket. Det är en lockande tanke och jag hoppas att några av mina utsläppta arbetskamrater tar chansen och firar loss ordentligt.
Astrid Boström hör till de frisläpptas skara. Hon och nio andra kollegor fick en mycket värdig avtackning. Lyssna på dotterns tolkning av Puccini.
Hannah Holgersson kompad av Christer Palm
Det kommer att bli tomt på många ställen till hösten. Mina känslor inför en framtida pension är kluvna.
jag somnar till en artikel om origami och vaknar till japansk mangakultur på Morgonteve. Sen ser jag den här filmen från Wemmenhög och blir ännu mer nyfiken på det där avlägsna landet i öster.
Jag hörde på omvägar att någon kallade mig “mansbloggare”. Det kändes helt knasigt på många plan. För att bevisa min mångsidighet besöker jag Malmö konsthall.
Jag tycker verkligen om den här lokalen.
En lagom stor jordhög väcker alltid tankar.
Jag tycker nog bäst om tornet av pizzakartonger. Tidlöst elegant.
Ibland tänker jag att våra studenter skulle behöva utsättas för kulturella intryck. Just den här utställningen kanske inte är en bra introduktion till konstens värld.
Efter Louisiana känns det mesta ganska ointressant.
Missa inte utställningen på Louisiana!
Konst, lekfullhet och teknik. Jag blir glad av de här installationerna.
David Elkind beskriver hur tre faktorer samverkar för minska barns möjligheter till lek.
The perfect storm
The decline of children’s free, self-initiated play is the result of a perfect storm of technological innovation, rapid social change, and economic globalization.
Technological innovations have led to the all-pervasiveness of television and computer screens in our society in general, and in our homes in particular. An unintended consequence of this invasion is that childhood has moved indoors. Children who might once have enjoyed a pick-up game of baseball in an empty lot now watch the game on TV, sitting on their couch.Meanwhile, single and working parents now outnumber the once-predominant nuclear family, in which a stay-at-home mother could provide the kind of loose oversight that facilitates free play. Instead, busy working parents outsource at least some of their former responsibilities to coaches, tutors, trainers, martial arts teachers, and other professionals. As a result, middle-income children spend more of their free time in adult-led and -organized activities than any earlier generation. (Low- income youth sometimes have the opposite problem: Their parents may not have the means to put them in high-quality programs that provide alternatives to playing in unsafe neighborhoods.)
Finally, a global economy has increased parental fears about their children’s prospects in an increasingly high-tech marketplace.
For too long, we have treated play as a luxury that kids, as well as adults, could do without.
Many middle-class parents have bought into the idea that education is a race, and that the earlier you start your child in academics, the better. Preschool tutoring in math and programs such as the Kumon System, which emphasizes daily drills in math and reading, are becoming increasingly popular. And all too many kindergartens, once dedicated to learning through play, have become full-day academic institutions that require testing and homework. In such a world, play has come to be seen as a waste of precious time. A 1999 survey found that nearly a third of kindergarten classes did not have a recess period.
Jo, jag är också orolig.
We must also address the more general problem of test-driven curricula in today’s schools. When teachers are forced to teach to the test, they become less innovative in their teaching methods, with less room for games and imagination. More creative teaching methods build upon children’s interests and attitudes—their playful disposition—and this encourages them to enjoy their teachers, which in turn enhances their interest in the subject matter. Though computers are one of the forces limiting play, they can be creatively used in the service of playful learning. As more young teachers who are proficient in technology enter the schools, we will have the first true educational reform in decades, if not centuries.
But you don’t have to be a teacher to help bring back play. Many neighborhoods badly need more playgrounds. This was also the case in the 1930s; in response, we saw the “playground movement,” when local communities set up their own playgrounds.
A new playground movement is long overdue, especially for our inner city neighborhoods, where safe play spaces are often in short supply. A playground should be required of any new large-scale housing development.
We could go further. In Scandinavian countries, there are play areas in even the best restaurants, as well as in airports and train stations. These countries appreciate the importance of play for healthy development, and we could well follow their example.
Hmmm – den här romantiseringen av Skandinavien gör mig generad.
Jag läser nödrop från studenter som kört fast i skrivandet av sin slutuppgift. Szymborska kanske inspirerar:
Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker väl
till att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs hörna”.
Programmet beskriver Beckhams betydelse för att ompröva bilden av den traditionella maskuliniteten. Om du är garanterat heterosexuell och den bäste fotbollsspelaren – då är det möjligt att bryta mot en del konventioner.
Patrik Svensson skriver fint om Maurice Sendak.
Man kan undra varför just Maurice Sendak blivit en så älskad barnboksförfattare. Han hatade själv att kallas så. Han menade att det förminskade honom. Han var ju i högsta grad en intellektuell. Han läste massor, behärskade sin konsthistoria, pepprade sina berättelser med referenser till filosofin och världslitteraturen. Men det var som om han alltid också tillät genvägar in i sina böcker. Den bästa barnkulturen fungerar alltid så, den konstruerar olika nivåer. Det finns olika vägar in i och genom den.
Han förband sig också till en slags principfast ärlighet. ”Jag vägrar ljuga för barn” sa han. Fast i ett avseende ljög han. På ett sätt anpassade han sin konst till barnens värld. Han besparade dem nämligen det lidande hans föräldrar, och i förlängningen han själv, genomgått. Hans karaktärer och sagohjältar kunde utsättas för de mest dramatiska, besynnerliga och tragiska äventyr, men de fick i slutändan alltid göra det som Philip och Sadie Sendak aldrig fick göra. De fick komma hem.