Jag brukar vara misstänksam mot dem som beskriver ett generellt kvinnohat, men reaktionerna mot wimbledonvinnaren Bartoli är extremt obehagliga.
Två rivaliserande (kompletterande?) förklaringar är att det skulle finnas en underton av nationalism och att tennispublik ofta är korkad.
Diskussionen återkommer – vad är egentligen digital kompetens? En längtan efter tydliga och mätbara mål skapar en marknad för utbildningsinsatser fokuserad på att behärska en uppsättning program.
Det är lätt att gå vilse i den djungeln.
Uppdatering:
https://twitter.com/renman_hans/status/354310318073188353
Jag tycker att Staffan ska finnas på alla sedlar.
Jag gillar Håkan Skyttes installation utanför den gamla kvarnen. Inne i huset väntar andra äventyr.
Just ny känns de internationella förskolebloggarna mer spännande än de svenska. Det kan vara jag som lider av extrem överdos av Reggio och pedagogisk dokumentation.
Jag antar att en del av framgångarna beror på den förkättrade flumskolan?
Jag har kollegor som gärna talar om kunskapens rhizomatiska karaktär och tycks ha sett ljuset i Deleuzes förklaringsmodeller. Om livet verkligen liknar en härva av underjordiska svamptrådar som vi antagligen inte vet särskilt mycket om – vilka konsekvenser får det för hur jag behandlar mina medmänniskor? Och hur examinerar jag studenternas (osynliga och gåtfulla) kunskaper?
Det vore bättre om vi använde min terminologi – all kunskapsbildning är meandrisk. Likt floden vill den helst rinna rakt fram, men efterhand samlas skräp och små lösa partiklar i krökarna. De faller till botten och tvingar floden att ta ut svängarna – hastigheten ökar och vattnet gröper ut det som vi tidigare trodde var fast och orubblig mark.
Hänger ni med?
Ni kan kalla mig postrhizomatiker.
Tysta tankar 