Jag hittar den här skivan i prylboden.
Boken Dans till svart pipa skakade om min tillvaro i tonåren. Mezz Mezzrow var en medioker klarinettist, men en författare som lyckades förföra mig fullständigt. Jazzen blev en livslång kärlek, lite förvirrande och ojämn, men fullständigt självklar i sin mångfald.
Idag är världen mörk. Kan twitter sprida ljus över händelserna?
https://twitter.com/szokak/status/489639112975335424
Ramlar in i konsthistorien och känner mig sorgligt obildad. Albert Edelfelt – var det en finsk Carl Larsson?
Vitabykyrkan har jag skrivit om tidigare. Den berömda dubbeltuppen lämnar ingen oberörd.
Jag lever i en slumpgenerator. Eva-Britt Strandberg sommarpratar om hur Bo Widerberg upptäckte henne på krogen. Kärlek 65 nominerades till guldbjörnen i Berlin.
Starka tidsbilder, pretentiös konstnärlighet, hög igenkänningsfaktor och österlenromantik, autetentiska barnscener (missa inte dotterns dialekt i inledningen).
Skådespelarna bär sina egna namn och filmen lär vara självbiografisk.
Den självupptagne och alienerade mannen är olidligt irriterande, men spelet är fascinerande och nervigt.
Filmhistoria, extra allt!
Diskreta sexscener
Fylla och morgonvandring över Hammars backar
Jag lyssnar på orden och tänker att nu är den över – denna väntan som Karlfeldt beskriver så vackert.
Just nu är det bara att luta sig tillbaka och blicka mot skyn.
Jag ser en repris av programmet och förstår kritiken. Ljud och bild är osynkat, artister och publik är ur fas, ingen hänger med på allsångslåtarna, rapdrottning, jojk, humorgrupp, fioltrams, pojkband – just när jag är på väg att ge upp kommer Björn Skifs in och räddar föreställningen.
Aldrig har jag känt mig äldre. Det är ingen behaglig upplevelse.
Ensilagebalar utövar en säregen lockelse. Här har några lovande lokala konstnärer släppt loss kreativiteten.
Tysta tankar 