Jag rättar tentor och flyr till Twitter.
Louis Armstrong har följt mig genom livet och det är vackert att han varit vid pyramiderna. När jag var 11 år besteg jag Cheopspyramiden.
När jag spelade banjo i jazzband var det här korta solot ofta mina fyra sekunder i rampljuset.
Jag tror att detta blir mitt rättningssoundtrack.
Nog har den åldrats i skönhet. Sådana tapeter hittar man inte ofta idag.
Jaha. Den här sången har jag ingen åsikt om.
Borde jag ha det?
Det kanske är lika bra att vänja sig?
Så här års duggar examinationerna tätt. Studenterna underordnar sig villigt och vi arbetar vidare i utbildningsfabriken.
Ibland tänker jag att undervisning skulle kunna vara annorlunda.
Eller hur det nu var…
Per Svensson skriver en text som jag föreställer mig har kostat en del möda.
Frågetecknen kring massakern i tidningshuset är fortfarande många. Men klart tycks ändå vara att en grundläggande förutsättning för satir har ändrats, eller alltid varit felaktig. Man kan inte längre lita på att måltavlorna verkligen är hycklare. Vi lever i en tid då fundamentalisterna och fanatikerna tycks bli allt fler. Och det som gör dem så farliga är att de faktiskt lever som de lär. De hycklar inte. De tycks verkligen tro att den gud eller ideologi de tjänar ger dem både rätt och skyldighet att mörda. De tycks verkligen tro att romaner, teckningar och filmer är bevismaterial i metafysiska rättsprocesser där det bara kan finnas ett enda straff för de skyldiga: döden.
Att det förhåller sig så har vi egentligen känt till länge, egentligen ända sedan Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Men i ett samhälle där yttrandefriheten har varit självklar är det lätt att glömma bort hur sårbar den är, hur lätt det är att skrämma människor och samhällen till tystnad och hur dumt, och i dålig mening lättsinnigt, det därför är att, som jag gjorde för ett par år sedan, raljera över ”provokatörerna”. För som Stéphane Charbonnier retoriskt frågade i samband med Muhammed-publiceringarna 2012: ”Är pressfriheten en provokation?”
Svaret är kanske: Ja. Och i så fall: Utan provokationer inget civiliserat samhälle.
Twitter flödar av solidaritet med offren och ilskan mot förövarna är stor. En del lyckas gestalta känslorna.
En studie visar att barn blir mindre nyfikna när lärare undervisar på ett skolliknande (vad nu det är) sätt.
Why might children behave this way? Adults often assume that most learning is the result of teaching and that exploratory, spontaneous learning is unusual. But actually, spontaneous learning is more fundamental. It’s this kind of learning, in fact, that allows kids to learn from teachers in the first place. Patrick Shafto, a machine-learning specialist at the University of Louisville and a co-author of both these studies; Noah Goodman at Stanford; and their colleagues have explored how we could design computers that learn about the world as effectively as young children do. It’s this work that inspired these experiments.
These experts in machine learning argue that learning from teachers first requires you to learn about teachers. For example, if you know how teachers work, you tend to assume that they are trying to be informative. When the teacher in the tube-toy experiment doesn’t go looking for hidden features inside the tubes, the learner unconsciously thinks: “She’s a teacher. If there were something interesting in there, she would have showed it to me.” These assumptions lead children to narrow in, and to consider just the specific information a teacher provides. Without a teacher present, children look for a much wider range of information and consider a greater range of options.
En skicklig lärare måste alltså kunna ta några steg tillbaka ibland. Men det visste vi nog.
Det mest spännande händer utanför ramarna. Men jag är glad att det finns ramar.
When Zollo asks Dylan whether he sees himself the way Van Morrison famously characterized him, Dylan replies:
[Pause] Sometimes. It’s within me. It’s within me to put myself up and be a poet. But it’s a dedication. [Softly] It’s a big dedication.
[Pause] Poets don’t drive cars. [Laughs] Poets don’t go to the supermarket. Poets don’t empty the garbage. Poets aren’t on the PTA. Poets, you know, they don’t go picket the Better Housing Bureau, or whatever. Poets don’t… poets don’t even speak on the telephone. Poets don’t even talk to anybody. Poets do a lot of listening and … and usually they know why they’re poets! [Laughs]
[…]
Poets live on the land. They behave in a gentlemanly way. And live by their own gentlemanly code.
[Pause] And die broke. Or drown in lakes. Poets usually have very unhappy endings…
Jag försöker relatera detta till Niklas Strömstedt och Mauro Scoccos diskussion om hur man skriver en bra låt. Det var något med antenner, väntetider och osynligt bläck.
Ibland längtar jag efter något regelbundet och heltäckande.
Mellan jul och nyår försöker jag klämma in lite sekulär andlighet.
Tysta tankar 