Jag rensar öronen efter #melfest.
Jag rensar öronen efter #melfest.
Den oskyldiga frågan är helt grundläggande för att förstå barns utveckling. Ibland anar jag komplexiteten.
Vi är lyckliga. Kvällen med Bruno K. Öijer var fantastisk.
Jag läser hans senaste bok och hör rösten i rummet. Det är musikaliteten och rytmen som golvar mig. Poeten har en orkester inom sig som han räknar in med stor precision. Efter varje dikt gör han. En triumfatorisk gest och uppmuntrar det osynliga bandet:
– Ja, där satt den!
Diktläsning kommer aldrig mer att bli detsamma.
Äsch – jag hörde den här låten i morse och blev motvilligt betagen. Soundet är så 80-tal.
“En riktig dänga” sa radiorösten.
Min far skulle ha fyllt 90 år och vi hukar i blåsten vid minneslunden på Limhamns kyrkogård. Statyn av Carl Milles heter Guds hand uppfördes 1966. Det var långt innan Maradona förändrade betydelsen av uttrycket.
Jag vandrar vidare och lyssnar på Söndagsmorgon i P2. Det här stycket av Pachelbel driver den fallande basgången mot jublande höjder. Enligt Per Feltzin är det vanligt att stycket spelas vid begravningar.
Det tål att fundera över. Är livet en kanon?