Face Book

Jag var på föreläsning med en norsk IT-pedagog som talade sig varm för vårt nya Learning Management System (It´s learning). Det var en fascinerande blandning av skåpmat (multipel choice-vurm – och “glöm inte att skämta ibland”) och mer kreativt tänkande.

Han ställde frågan till auditoriet:
– Hur många av er har “face book“? (Fast på norska)

Och av oss c:a 300 personer var det nog två som hade en sådan sida (och vågade erkänna det) . Min gissning är att ungefär 20 förstod frågan.

Min dotter läser i Manchester och i den anglosaxiska universitetsvärlden är face book stort. Antagligen hade det varit två personer som inte hade face book.

Vad är det – jo enkelt uttryckt är det ett personligt nätverk som man bjuder in sina vänner till och väljer att dela vissa dokument med.

Men där vi delar upp världen i seriöst lärande och personligt trams – där har studenterna genomskådat denna hopplöst föråldrade dikotomi och förstått att utbildning handlar om kommunikation och att ta hjälp av vänner. Idag berättar studenterna att MSN har gått varm när de fått en oklar uppgift eller utmanande fråga.

Där vi ser en sorts “heta linjen” med fula gubbar och anonyma chat – där har dagens ungdomar byggt egna gemenskaper med nätverken som en del av studiemiljön och identitetsskapandet. Därför måste vi hitta utbildningsformer som tar vara på kraften i dessa mer oförutsägbara former av kommunikation som utmanar bilden av de rationella processer som Bolognatänkandet bygger på.

Ett snabbsök visar att det finns sex studenter i Malmö som är registrerade på facebook – men över 500 i Lund. Manchesters nätverk består av 93 578 medlemmar. Ojdå.
ind2.jpg

Att sticka upp – eller sjunka ner

fotliten.jpgAllt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.

Ändå kan jag nästan övertyga mig om att foten sticker upp ur sanden och att solen kommer snett uppifrån till vänster. Om jag inte kan lita på mina ögon blir det svårt att tro på sådant som andra beskriver. Och att tro på att det är möjligt att beskriva vad andra människor kan eller inte kan.

Just nu skriver vi kursguider och examinationsuppgifter till de nya kurser som ska starta till hösten. Bolognatänkandet glider mellan fingrarna. Konkret och lockande – förföriskt precist på ett ganska naivt sätt.

Följande verb kan vi välja mellan (ur styrtext)

Kunskap och förståelse
Förklara, sammanfatta, sammanställa, exemplifiera, definiera, identifiera, nämna, urskilja, ange, beskriva, kategorisera, klassificera, kombinera, indela, analysera, använda, välja, integrera, utveckla, tillämpa, bearbeta, reflektera, förutse, skapa, illustrera, skissera, jämföra, pröva, tolka, utveckla, se samband mellan, formulera sig …

Färdighet och förmåga
Beräkna, bevisa, producera, visa, lösa, använda, verkställa, relatera, förbereda, planera, generera, konstruera, framställa, planera, organisera, utarbeta, sammanfatta, argumentera, observera, intervjua, läsa, skriva, presentera, demonstrera, rapportera, uttrycka, debattera, besvara, föreslå, illustrera, redogöra för, kommentera, diskutera, samarbeta, undersöka, handha, gestalta, skapa, dramatisera, visualisera, iscensätta …

Värderingsförmåga och förhållningssätt
Bedöma, göra bedömningar, förklara, jämföra, relatera, argumentera, ifrågasätta, motivera, utvärdera, värdera, urskilja, kritisera, ta ställning, granska, göra ett urval, välja, jämföra

(Slut citat)

vallmo.jpgOch fortfarande har jag svårt att förklara den där foten…

Jag är misstänksam mot dessa ordmassor som antyder en form av precision som inte finns. Illusionen av att vara delaktiga i en gemenskap som har förstått skillnaden mellan alla dessa verb och hur de förhåller sig till varandra, vilka som överlappar och vilka som är överordnade. Ingår det verkligen i tjänstutövningen?

Nej – jag luktar hellre på blommorna…

Rätt låt vann…

…och alla som klagar över att “östländerna” håller ihop är korkade nationalister! Festivalen rör upp grumlig stämningar och jag ser det som en ytterst nyttig läxa för väst att bli förbisprungna på det här sättet. Det gör ont – men gör gott!

Det var inte bättre förr när de där tokiga länderna på sitt lite barnsligt efterblivna sätt försökte imitera brittisk pop – det är mycket bättre nu när schlagergenren håller på att explodera inifrån och allt är möjligt. Förnyelsen kommer inte från England eller Tyskland – om någon trodde det.

Och förresten – hur många av Sveriges poäng kom från skandinaviska länder? Snacka om korrumption…

food.jpg

Bilden föreställer en serbisk hälsokostaffär.

De mystiska tonåringarna

Förra veckan såg jag 30 filmer som studenter hade producerat om begreppet ungdom. Det var spännande och våra försök att fånga in fenomenet blev mer och mer komplicerade för varje film. Till sist kändes det som begreppet inte hade någon beskrivande mening eftersom allt flöt in och ut i vartannat…
– Hur är de egentligen? Går de att beskriva som grupp?

lonndahl150×200.jpgSanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?

Svenska Dagbladet erbjuder en biologistisk förklaringsmodell om ungdomars hjärnor som kanske skingrar dimman – men som skapar nya moln. Jag är i princip mot hjärnforskning. Särskilt när den bekräftar fördomar och förminskar gruppen. Men jag borde kanske skaffa mig bättre argument.

It should have been me!

romantik.jpgEtt av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när Gladys Knight skriker ut sin vrede och besvikelse över att mannen hon älskar är på väg uppför altargången för att gifta sig med en annan kvinna.

Ungefär så känner jag inför schlagerfestivalen (jag vet att den har ett annat fånigt namn också)

Det finns bloggar som frossar i personliga misslyckande och koketterar med förnedrande situationer. Jag vill inte vara en del av detta, men en gång skickade jag in ett bidrag till den svenska uttagningen och hade så smått börjat planera scenklädsel, frisyr och koreografi när resultatet publicerades.

Det var tungt att läsa namnen på de tio låtarna som gått vidare. Jag hörde till de c:a 2000 ratade. Besvikelsen var svår men uthärdlig – tills den kväll då jag hörde de sånger som verkligen gått till final. Då framstod förnedringen i fullständig klarhet.
– Om de här bidragen hade gått vidare… Hur dåligt var då inte mitt????

Så nu tar jag långsamt farväl av drömmen och inser att min tid som schlagerartist och kompositör är över. Jag kommer aldrig att stå på scenen i fjäderboa och trikåer eller som Marianne Faithfull  skulle ha sagt:
– I´d never drive through Paris in a sportscar with the warm wind in my hair

Däremot kan man ju ha ett liv utanför schlagerfestivalen – åtminstone 364 dagar om året (fast det har blivit svårare nu med den utdragna uttagningen!)

Färgblind – smaklös – lycklig

sky.jpg

När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
– Hur är det egentligen att vara färgblind?

Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…

Skolans förmåga att hantera besvikelser

mats.jpgKK-stiftelsen har en utmärkt blogg om datorer i skolan. Där läser jag om besvikna lärare i USA som upptäcker att datorer inte löser alla problem. Antagligen kommer samma tankar spridas hit.

Frågan är vad det är för förhoppningar som har grusats och Stefan Pålsson ställer de viktiga frågorna i sin kommentar: Vad ska vi ha datorerna till egentligen? Den alltomslutande framstegsoptimismen har varit en plåga och nu kommer reaktionen. Och den har varit i säck innan den kom i påse…

Jag ser fram emot att slippa slentrianmässiga powerpointpresentationer med swischande rubriker de närmaste tio åren.

-I´m not like other guys…

Michael Jackson förnyade videokonsten med Thriller. Idag visade jag filmen för studenter och det var ganska kraftfullt.

[YOUTUBE=http://www.youtube.com/watch?v=vKPnk0jOGfs]

Temat var “ungdom” och dialogen mellan Michael och den oskuldsfulla flickan är rörande.
-I´m not like other guys…
De orden har liksom fått en helt annan laddning efter 25 år. Frågan är om flickan i videon verkligen har någonting att frukta? (Länk till andra halvan)

Eller den indiska varianten 

Pedagogiska spel! Vad är det?

Jag föreläste om datorspel för studenter som går termin 2 och många var oroliga för konsekvenserna av barnens spelande. Samtidigt fanns det starka förhoppningar knytna till nyttan av de s.k. pedagogiska spelen.

För mig är det ett bekymmer att försöka definiera vad som skulle höra till denna grupp och hur vi ska försöka skilja ut dem från övriga. Tidigare var de pedagogiska spelen starkt behavioristiska konstruktioner och spelidén byggde på belöning och (mild) bestraffning. Dessutom var det fokuserade på enkla färdigheter som skulle nötas in.

I denna världsbild är det viktigt att skilja de goda krafterna från de onda och jag tänker på förskolevärlden på 80-talet där de ansvarskännande pedagogerna köpte alla leksaker från ILKA som var garanterat våldsfria och fullständigt ointressanta för varje normalt barn. Har man lagt ett Totte-pussel har man lagt alla…

Så till sist kvarstår frågan vad som skulle vara pedagogiskt och då blir det bråddjupt blixtsnabbt. Vad behöver man lära sig? Vad är viktig kunskap? Hur lär de sig detta?

Mitt personliga svar är att det absolut mest pedagogiska spel (i betydelsen högst lärandepotential) är Fia med knuff. Det har moment som innnefattar

Färger
Matematik
Turtagning
Samarbete
Öga-hand-koordination

fia_med_knuff_komma_ut_3.pngmen framför allt innebär spelet (om det spelas på rätt sätt d.v.s. med oblyg aggressivitet) en helt oumbärlig grundkurs i konsten att bli besviken. Att ge en smäll och att ta en smäll utan att världen brakar samman. Om vi lyckas lära barnen detta och att efter spelet fortfarande vara vänner – då är utbildning inte förgäves.

Om bedömning av estetiska moment….

piasava2.jpg
En tanke bakom bloggen var att avmystifiera lärargärningen – öppna upp de sidorna som ibland framstår som otillgängliga och obegripliga för studenterna. I någon sorts dekonstruktiv anda försöka se vad som döljer sig bakom blanka kriterier och objektiverande språk.

Idag ska jag ge respons till T2-tudenter som har producerat filmer om “ungdom”. De har fått välja mellan att göra filmer om ungdomsbegreppet i någon form av dokumentarism – eller att försöka gestalta sin egen tolkning och då har det ofta blivit lite friare och mer berättande form. Igår såg jag 20 filmer tillsammans med studenterna och idag ska jag försöka sortera ut vad som är uppgiftens kärna. I responsgivningen får ju studenterna en sorts facit – vad var det egentligen han var ute efter?

Som lärare försöker jag signalera frihet och självständighet – ni måste våga pröva era egna idéer. Snegla inte för mycket på vad ni tror att läraren vill ha. Men i sanningens minut kommer de naturligtvis inse om de har lyckats eller misslyckats med att imponera på mig. Då tycks responsen från kamraterna eller tankar om det egna lärandet och nyttan av processerna vara mindre viktig.

Så här sitter jag nu och försöker formulera mig på ett sätt som bejakar mångfald (och det var 20 helt olika filmer som jag njöt av) men som inte kliver ner i ett relativistiskt träsk. Alla filmerna var verkligen inte lika bra och några förtjänar verkligen att lyftas fram som goda och inspirerande exempel. Kan jag göra detta utan att skapa nya förtryckande normer som studenterna förväntas underordna sig? Alternativet är att se diskussionen som alltför svår och enligt mig blir följden då att film hamnar i ett mystiskt konstland – där allt enbart har ett privat värde och därmed döms till marginalisering. Medan de v-i-k-t-i-g-a ämnen breder ut sig…