Jag var på föreläsning med en norsk IT-pedagog som talade sig varm för vårt nya Learning Management System (It´s learning). Det var en fascinerande blandning av skåpmat (multipel choice-vurm – och “glöm inte att skämta ibland”) och mer kreativt tänkande.
Han ställde frågan till auditoriet:
– Hur många av er har “face book“? (Fast på norska)
Och av oss c:a 300 personer var det nog två som hade en sådan sida (och vågade erkänna det) . Min gissning är att ungefär 20 förstod frågan.
Min dotter läser i Manchester och i den anglosaxiska universitetsvärlden är face book stort. Antagligen hade det varit två personer som inte hade face book.
Vad är det – jo enkelt uttryckt är det ett personligt nätverk som man bjuder in sina vänner till och väljer att dela vissa dokument med.
Men där vi delar upp världen i seriöst lärande och personligt trams – där har studenterna genomskådat denna hopplöst föråldrade dikotomi och förstått att utbildning handlar om kommunikation och att ta hjälp av vänner. Idag berättar studenterna att MSN har gått varm när de fått en oklar uppgift eller utmanande fråga.
Där vi ser en sorts “heta linjen” med fula gubbar och anonyma chat – där har dagens ungdomar byggt egna gemenskaper med nätverken som en del av studiemiljön och identitetsskapandet. Därför måste vi hitta utbildningsformer som tar vara på kraften i dessa mer oförutsägbara former av kommunikation som utmanar bilden av de rationella processer som Bolognatänkandet bygger på.
Ett snabbsök visar att det finns sex studenter i Malmö som är registrerade på facebook – men över 500 i Lund. Manchesters nätverk består av 93 578 medlemmar. Ojdå.
Allt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.
Sanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?
Ett av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när 
KK-stiftelsen har en 
men framför allt innebär spelet (om det spelas på rätt sätt d.v.s. med oblyg aggressivitet) en helt oumbärlig grundkurs i konsten att bli besviken. Att ge en smäll och att ta en smäll utan att världen brakar samman. Om vi lyckas lära barnen detta och att efter spelet fortfarande vara vänner – då är utbildning inte förgäves.
Tysta tankar 