Köttcoma

Jag ser Uppdrag gransknings reportage om köttfusket inom ICA och säger bara:
– Jag är tjockad!

Josefssons dramaturgi är klockren. Giriga lögnaktiga butiksägare slingrar sig som maskar alltmedan bevisen presenteras. Dagens uppföljning i Sydsvenskan 2 där den ångerköpte VD:n visar sig vara den person som har lagt ner kvalitetsarbetet lyfter reportaget till principiella höjder. Allt följer en egen ljuvlig journalistisk logik som klär av mina föreställningar om Sverige som ett tryggt och moraliskt reglerat land. Nu vill jag se bovarna lida så att min bild av rättvisa kan återuppstå.

greed.jpg

Den definitiva utmaningen för Stig och hans glada reklamfilmsgäng är att ta steget från det ironiska och distanserade till det allvarliga. Nu behöver ICA jobba med sin trovärdighet och rehabilitera ett skadat varumärke.

Den gamle revolutionären Mosesson såg inte helt glad ut över att representera denna grupp.

humörsvängningar

Just när jag är så nära att börja gnälla – då händer det! Min vän Soffi skickar en länk till en rolig film och plötsligt tror jag på livet, skolan, konsten och mig själv. Sådana här filmer vill jag också göra.

Rap(p)doktorn kan komma

johan.jpgPå fredag disputerar min gode vän och värderade medarbetare Johan Söderman med avhandlingen Rap(p) i käften. Opponenten Mats Trondman brukar se till att det blir spännande diskussioner.

Musikhögskolan i Malmö Fredagen den 7/12 kl. 10.00 lilla salen.

Sydnytt sände ett kul porträtt i fredags (i slutet av programmet).

P.S. Detta är Johans roliga elvismin. Försök själv ska ni se hur lätt det är…

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

Wiehe, Dylan och språket

bobdy.jpg

Mikael Wiehe skriver i Sydsvenskan om den svåra konsten att översätta Dylan. Efter tre skivor finns det erfarenheter värda att fundera över. Översättning är en svår konst och fällorna verkar vara många. Längtan efter att hitta den röda tråden och göra en exakt trogen översättning – samtidigt som det är tomrummen och motsägelserna som är själva essensen av Dylan. Slutklämmen är svårslagen:

Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!

Själv hör jag också till de hjälplösa beundrarna som slukar Uncuts genomgångar av vilka som är de 100 bästa låtarna. Min inre nörd tycker det är enormt viktigt att ta ställning till om Blonde on blonde eller Blood on the tracks är hans bästa album. Själv håller jag på den senare och tänker viga sommaren åt att översätta You gonna make me lonesome when you go. Särskilt raderna om Verlaine och Rimbaud utmanar mig på många plan. Vilka svenska poeter passar in här?

I’ve seen love go by my door
It’s never been this close before
Never been so easy or so slow.
Been shooting in the dark too long
When somethin’s not right it’s wrong
Yer gonna make me lonesome when you go.

Situations have ended sad,
Relationships have all been bad.
Mine’ve been like Verlaine’s and Rimbaud.
But there’s no way I can compare
All those scenes to this affair,
Yer gonna make me lonesome when you go.

Läs hela texten

Annars läste jag samlade Dylanintervjuer (ett exempel, ett annat i Stockholm!)i somras och blev helt bedövad av hans humor. Dylan var verkligen inte arrogant eller elak. Han försökte bara svara på helt idiotiska frågor utan att förnedra sig.

– What´s your songs about?
– Well, some of them are about five minutes and some can even be about seven…

Jo – bloggen har ju ett tema: Utbildning. För mig är det inspirerande att möta en person som vägrar vara förebild. (Jag vet det är en paradox!) Många lärare går vilse i sina tankar om att vara en förebild för barn. Jag tror det räcker med att vara någorlunda ärlig, kompeten och intressant. Sen är det upp till barnen att bedöma om det finns något djupare att hämta.

Min inre hemmafru

Youtube är fantastiskt. 90-talets ändlösa väntan på att MTV eller Z-TV skulle spela något vettigt har idag ersatts av ett sparsmakat tittande på sådant som man bara måste se. Till denna kategori hör I want to break free med Queen.

Efter Rufus Wainrights vemodiga och nostalgiska utflykter känns det bra att låta Freddy Mercury ta fram dammsugaren och röja upp i identitetsträsket. Bortom rollerna och poserna dunkas budskapet in: Kärleken befriar!

Efter att ha hyllat två gayikoner kommer jag att få arbeta i både motvind och uppförsbacke som företrädare för den traditionella och fyrkantiga manligheten inom skola och förskola. Men det är det värt.

I Svd skriver Jenny Nordberg om de nakna mäktiga männen som simmar omkring i dunkla bassänger på New Yorks herrklubbar. Samtidigt är för första gången medelinkomsten högre för kvinnor än för män i åldern 20-30 i denna stad. Matriarkatet tar sig olika uttryck.

Dedicated to me

faglar.jpg

Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.

Det överkompetenta barnet 2

bloodelf.jpgMedierådet har gett ut en skrift om hur barn använder datorspelet World of warcraft. Rapporten pekar på ett grundläggande problem i att föräldrar inte förstår den sociala sidan av spelandet.

I dagens Sydsvenska (ingen länk!) skriver Daniel Rydén en krönika på samma tema. Han beskriver hur en tolvåring hanterar komplexitetens problem i att på engelska bygga upp ett världsherravälde, dämpa inflationen, underhålla armén, säkra den industriella tillväxten och diskutera med medspelarna i Japan och USA – allt medan mamma tjatar om att maten är färdig.

I skolan rullar undervisningen på. Lärarna framhärdar i detalj- och faktakunskaper. Barnens tankar är någon annanstans.

Det är inte krav skolan behöver – det är utmaningar och arbetsro. Vem vill bli störd när man håller på att ta makten över en världsdel?

Jag minns maniska spelperioder från min barndom. Då spelade vi Risk och Monopol. Det var också kul…

Sedan finns det dom som oroar sig för spelens förråande inverkan. Den diskussionen undviker jag gärna. Positionerna verkar mer än låsta och okunnigheten monumental. Hav av motstridiga forskningsrapporter gör frågan omöjlig att hantera inom vetenskapliga ramar. Tror jag.

En reflekterande arbetsmiljö

hamn.jpg

Jag har det bra. Min arbetsplats ligger i hamnen och varje dag passerar jag rester av stadens storhetstid. Det nya och det gamla samsas. Över allt lyser den eviga månen. Striderna om pedagogiken kan bli lite överhettade om vi inte sätter oss och njuter av stillheten vid ubåtsvarvet, vindkraftverksfabriken och den roterande torson.

Reflektion är inget skällsord vid vatten. Här är den äkta och livgivande.

Samtidigt mörknar det och vintern tycks komma tidigt i år.

Skolan, fransmännen och kyrkogården

 

pere1.jpg

Jag gillar Paris, men jag förstår inte fransmän. Det finns något oändligt pompöst och militaristiskt som tar sig uttryck i arkitektur och stadsplanering. I Jardin de Luxembourg står träden på spikraka led och de hårt tuktade buskarna signalerar underordning och disciplin. pere4.jpgSamtidigt ligger de grovhånglande paren utsprida över gräsmattorna i höstkylan och allt tycks till sist ändå handla om mat och kärlek. Den inte alltid så sofistikerade sensualismen dominerar och försöken att dölja den bakom strama byggnader och högfärdiga miner – nej jag får inte ihop det.

Jag gillar skolan men jag förstår den inte. All vår strävan är fåfäng, och ändå är det lika bra att anstränga sig. Alternativet är så trist. Skolan lever av sin ambition och inre tyngd. Allt vi gör är en del av den stora planen att skapa ett bättre samhälle. Varje dag noterar vi att det inre sönderfallet fortgår och att glappet till de yttre planerna blir större. Ändå fortsätter vi som vetvilliga myror att försöka skapa en mening i förfallet. Vad är det som driver oss? Vad är det som får fransmännen att bygga alla dessa monument?

Allra mest gripande blir motsättningen mellan liv och död på kyrkogården Le Cimetière du Père Lachaise. (virtuell guidning). Här finns patetiska uttryck för de efterlevandes desperata behov av att skapa monument över de bortgångna männen, storslagna byggnader som i sin symmetri skulle kunna motstå döden och förgängligheten. Samtidigt som förfallet finns överallt – gravarna vräks över ända av träden som tränger upp genom marken. Det liknar ett slagfält och är det kanske också.

pere7.jpgJag går genom kyrkogården en våt höstdag och kan inte bestämma mig för om döden är ett skämt och om livet är på allvar. Att som turist samla på upplevelser genom att se berömda personers gravar känns lågt. Existentialismen ställer högre krav på oss. Vi ska delta – inte observera!

När vi stapplar ut efter någon timmes rundvandring hör jag mina två rektorskamrater muttra över förfallet på kyrkogården.

– Här behövs en krisplan, eller i alla fall en likabehandlingsplan…

Tur att jag vet att de skämtar – inför den stora kränkningen Döden hjälper inga planer