Min vän och arbetskamrat Mikael Björk är inte bara dramapedagog. Han gör musik och animationer också! Missa inte hans senaste skapelser på hemsidan.
Man kan bli avundsjuk för mindre – ett bra sätt att hantera denna obehagliga känsla är att köpa en synt och lite sladdar…
Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.
Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.
Milan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.
Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?
Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.
Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.
Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)
Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara, vad vi kan vara och vad vi får vara. Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.
Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.
Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.
Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.
Frågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.
Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:
– Svartvitt är kasst!
Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.
När vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.
Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.
Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.
Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.
Jag har fastnat i hembygdsträsket och hittat en underbar sida med bilder och lärarhandledning för alla tänkbara ämnen, teman, tider och grupper. Läs mer här
Bruno Liljefors 1896
Här är det laddat med dramatik! En sådan här plansch kunde ju inte lämna någon skolunge oberörd; flickan som håller på att drunkna och i sista stunden räddas av en trygg Sankt Bernhardshund. Känns temat igen? Ja, det håller fortfarande ett sekel senare, till exempel i tv-serien om Tjorven och Båtsman.
****************************
Citat ur Ambrosius lärarhandledning år 1904:
Stackars lilla Karin! Hon orkar inte hålla sig uppe med en arm, och dessutom är pilkvisten alldeles för klen för att bära henne. Hon känner ingen botten under fötterna i det djupa vattnet, hon håller på att drunkna…. Men hunden, som låg på gräsvallen vid stranden af ån, såg när Karin föll i vattnet…. Ögonblickligen hoppar han ned i vattnet, hugger tag i hennes klänning och simmar i land med henne. Så blef Karin räddad, och det hade hon hunden att tacka för.
Sensmoral:
Hur kom det sig att Karin föll i vattnet? Hon var olydig mot sin mamma. När barn är olydiga går det illa för dem. Karins mamma hade förbjudit henne att ensam gå ut på den smala båtbryggan. Ån är djup… Karin glömde sin mammas förbud, gick ut på bryggan, kastade i sina barkbåtar, och lät dem flyta med strömmen. Hvad de seglade lustigt, det ena skeppet efter det andra, nedåt ån! Men så kom olyckan. Karin råkade falla i vattnet. Hur det sedan gick, veta vi.
Min vän och arbetskamrat Jan brukar tipsa mig om bra musik. Särskilt spännande (och lite ansträngande) är det när jag blir tvungen att leta reda på en viss sändning av radioprogram och en särskild låt. Men belöningen är riklig. Jag vill gärna förmedla tipset om Kaleidoskop den 10/12. Länk
Jan rekommenderar spår 1 (en underbar hyllning till en gammal tvättmaskin) och spår 7. Men för mig är nog ändå talavsnittet i If I didn´t care med Inkspots en av förra århundradets mest romantiska ögonblick. Jag hittade Texten och en tveksam pretentiös bildsättning från Youtube för er som inte kan sången.
Mer intressant är konsertversionen där två av originalartisterna driver med sången och sig själv (tror jag). Det går nog att se filmen som en uppvisning i kolonial undergivenhet och schabloner om den glade svarte vilden. Louis Armstrong fick mycket kritik för att han “gav publiken vad den ville ha”. Inkspots tar det några steg till. Mer oblygt publikfrieri har jag aldrig sett!
Jag möter studenter som oroar sig över medieutbudet. Våld och sex invaderar barnens liv och de engagerade lärarna mobiliserar för att möta hoten från internet. Jag förväntas uppmuntra detta engagemang och anstränger mig för att dela deras moraliska upprördhet. Det är något rörande med all denna pompösa godhet som vårdar gränsens mellan de goda och onda krafterna.
När våra barn var små försökte vi leva upp till myten om de ansvarstagande föräldrarna. Hoten kom i första hand från teven som spred sitt passiviserande gift över landet. Den farligaste formen av teve kallades kabelteve. De familjer som skaffade denna nymodighet kunde säga farväl till gemenskap och mänsklig samvaro. Djävulen invaderade hemmet. Samtidigt motionerade socialdemokratin med Maj-Britt Theorin i spetsen om förbud mot paraboler. Det känns mycket länge sedan.
Ett ännu värre hot mot barnens hälsa var videoapparaten. Vi trodde länge att dessa enbart kunde spela våld- och sexfilmer. Samtidigt lät det lite lockande att kunna ta makten över sitt tittande. Därför var det med yttersta tveksamhet vi tog beslutet att skaffa video. Beslutet var dock inte helhjärtat och för att behålla en viss värdighet (och inte bli beroende) valde vi att hyra apparaten tillsammans med grannen. Varannan vecka kunde alltså våra barn se Bamse och den lilla åsnan med hjälp av en videobandspelare som dessutom hade fjärrkontroll – med sladd!
Denna oro kanske gick att förstå – riktigt tokigt var beslutet att dela en cd-spelare mellan två lägenheter. Snart nog hade vi dock utvecklat ett beroende av cd-skivor. Och det blev fort värre…
Jag tror att Tore Skogman var ett äkta geni. Lyssna på fraseringen och energin i sången. Versfötterna dansar fritt och jag vill bara skriva lika flytande texter.
Dessutom skulle jag vilja veta hur personen som kombinerade filmen och musiken tänkte. Postmodernismen innebär att gränser överskrids. Just denna gräns visste jag inte ens fanns.
Därför var det en ren befrielse att få vara med om Johan Södermans disputation på avhandlingen Ra(p) i käften. Mats Trondman var lysande och jag har aldrig varit med om en disputation med sådan energi. Nyfiket och prövande diskuterades frågor som jag tror de flesta i den överfulla salen var djupt intresserade av. Det mesta spännade var kanske diskussionen om hiphopvärlden som alternativ högkultur. En hierarkisk organisation med tydliga normer och bildningsgång. Johans undersökning från USA antydde att det finns sådana starka tendenser. Hiphopen blir den nya jazzen med kurser och professorer.
Då hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.
Roligare än så tror jag inte det blir inom akademien. Men det räcker länge!
Tysta tankar 