Vintern i Skåne har hittills inte bjudit på några sådana här sensationer. Bilden är från en välkänd huvudstad förra vintern.
Inspiration från Anne-Marie som bjuder på massor av spännande bilder.
Själv är jag besatt av reflektioner och försöker bryta loss ordet ur dess högskolekontext (örk – var det jag som skrev så?). Foton som inte avbildar föremål utan mer handlar om ljus som speglar och skimrar.
Jag läser om mitt inlägg om svarta kläder och är lite förvånade över den hårda tonen! Jag som är motståndare till normativitet framstår som värsta modeexperten och dömer hänsynslöst ut en stil som de flesta uppskattar och känner sig trygga i. Förlåt mig!
Jag vill ändå driva frågan lite längre och försöker lansera ett försiktigt matsmode. Skjortan är köpt på en marknad i en italiensk bergsby för 50:- och jag har aldrig fått så många komplimanger för ett plagg. (Dock inte för rakning eler dubbelhakor)
Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.
Jag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.
Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.
Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.
Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.
Idag diskuterar vi skolkulturer och faran med bittra kontrollerande lärare som njuter av makt men gråter av ensamhet när de inser att allt är förgängligt. Jag försöker berätta om den onda dramaläraren i den klassiska teveserien Lackalängan från 1987. Det är Malmöteve när den var som allra mest bisarr – manus Max Lundgren och regi Rune Formare. En ung Johan Hedenberg och många andra lokala skådespelare som antagligen gärna vill glömma dessa insatser.
Men jag vill se alla 20 avsnitten nu! Var de verkligen så bottenlöst dåliga eller är det dags att omvärdera teveserien i en ny postmodernistisk yra?
Jag är djupt besviken på Youtube, men har ett vagt hopp om att boxen kommer att bli årets julklapp 2008. Det känns hårt att både Hem till byn och N.P. Möller får dominera bilden av hur svensk TV egentligen var. Dessutom är det patetiskt ensamt att försöka referera till teveserier som skapades innan studenterna var födda.
Det kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.
Men inte heller bilder av tröjan finns på den ynkliga sökmotorn Google. Någon som kan hjälpa till? Är jag tvungen att lära mig sticka?
Peter Gärdenfors har skrivit en spännande text om språk och bilder i dagens svd.
Hur tänkte människor om sig själv innan det fanns speglar?
Hur påverkas vi av att foton idag finns överallt och omedelbart?
Diskussionen om integritet och rätten att inte avbildas är svår och präglas ibland av en misstänksam oro, tycker jag lite lättsinnigt. Gärdenfors beskriver hur människorna i de icke-industrialiserade länderna är misstänksamma inför avbildningen – men inte utifrån vaga religiösa föreställningar. Rädslan handlar mer om att reduceras till en bild man inte kontrollerar.
När jag tittar på bilderna från Indien snuddar jag vid tanken på att varje fotografi är en möjlig kränkning, men också en möjlig stolthet och glädje över att finnas till.
Ibland tänker jag att den svenska debatten om förebildernas negativa betydelse är lite slapp. Allt skylls på medier och förtryckande ideal. Människorna betraktas som viljelösa objekt, utelämnade till onda marknadskrafter och sjuka TV-program.
I Indien finns det andra ideal. Jag undrar hur skyltockorna på bilden påverkar ungdomarna där? Går de hem och tränar på det där debila inåtvända småleendet som många av gudabilderna bär på?
Plötsligt ser jag sambandet och skillnaden. I Indien har idealen skapats utifrån religionen. I Sverige ersätter vi religion med de nya idealen från modevärlden!
Själv tänker jag träna in några nya fräscha dancemoves (främst handrörelser) inspirerade av Shivas efterföljare…
Indien släpper inte greppet om mig. Varje morgon gick vi en långpromenad förbi den strandade ryska tankern River Princess som har legat utanför Candolim sedan 1999. När jag redigerar bilder kommer känslan tillbaka. Den friska morgonbrisen, det varma vattnet och den ständiga rökdoften från oorganiserad sophantering.
Första regeln i fotoskolan är att undvika den egna skuggan. Det är en dålig regel. Jag vill vara stor och breda ut mig över stranddynerna. Morgonljus är vackert ljus.
Turistchefen Elvis Gomez fick avgå för att han självsvåldigt tecknade kontrakt om bortforslande av vraket. Nu är han förlåten och gör comeback i förvaltningen.
Det går alltså att bryta mot regler även inom politiken. Men det kostar. Frågan är vad det för budskap vi förmedlar till studenterna. Vilken lydighet uppmuntrar vi under täckmantel av självständiga uppgifter? Målstyrningen skapar en tät illusion av frihet och när jag rättar examinationer prövas min lojalitet mot systemet.
– Ni får skriva hur ni vill – bara ni tänker som jag!
Jag arbetar med att försöka släppa kontrollen (“som om han någon gång skulle ha haft kontroll”, hör jag någon viska) och ett sätt att träna är att utsätta sig för det oväntade. Indien erbjuder många sådana tillfällen.
Att äta samma mat som befolkningen är spännande och rekommenderas – om man har tagit drickvaccinet Dukoral.
Ännu mer äventyrligt är att låta sig rakas av en barberare med vass kniv. Kanske har jag sett för många skräckfilmer – men det är fortfarande med en viss bävan jag sätter mig i stolen. I år var det extra intresssant eftersom raksalongen låg granne med en fotbollsplan och seminfinalen i Goacupen gick samtidigt. Min frisör var väldigt fotbollsintresserad och såg mycket lättad ut när jag föreslog att vi skulle ta en paus under straffläggningen. Det var inget svårt val.
Bakom åskådarna syns baren Snow inn. Ryktet om Goa som knarkparadis är överdrivet och idag håller myndigheterna på att ta i med hårdhandskarna mot övervintrade hippies. Indiens största fängelse ligger insprängt i berget på udden. Där vill du inte vakna. Ravepartynas tid är över och ingen musik är tillåten efter klockan tio – om du inte väljer att muta polisen förstås. Det alternativet finns alltid.
Mitt försök till att känna lokalfärg inskränktes till att köpa någon sorts beskt blad på marknaden som försäljaren fyllde med olika sötsaker. Det skulle vara uppiggande med kändes mer som när jag snusade på högstadiet.
Men jag prövade och känner mig ganska modig. Tillit – här kommer jag!
Denna tillit kommer jag att använda under terminen i mötet med studenterna:
Så ska det vara – så ska det bli! Mitt cyniska och ironiska jag spolades bort av tidvattnet i Goa. Den nya Mats är hysteriskt godtrogen och med min nyfunna änlalika godhet kommer jag reta världen till vansinne.
Frågan är om denna livshållning överlever rättning och bedömning av 25 hemtentor – risken är stor att jag ramlar ner i felfinneri och mästrande…
Klockan 10.35 idag blev jag musikalälskare. Då sjöng Anders Ekborg på TV4 morgonteve ett stycke ur den nya musikalen London the musical som jag inte alls var beredd på. Vilken kraft och vilken röst!
Gå in på Myspace och klicka på Jag är din framtid
Nu har jag snart inte så många bilder om mig själv kvar. Jag kommer att sluta som en sådan där bussresenär som åker till Stockholm för att gå teater. Hur coolt är det?
Jag har tidigare skrivit om hur mycket jag gillar Queens sätt att leka med könsroller och längtan efter frihet. På Youtube hittade jag en variant som fastnade i halsen. Långt ner i halsen!
Tysta tankar 