Fantasilöshet – visionströtthet

Jag funderar över Yngve Wallins påstående i sin blogg på KK-stiftelsens webbplats och tar mig friheten att citera utförligt:

Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att det har varit tomt i den här bloggen ett tag. Egentligen ger det en ganska bra bild av läget när det gäller visioner för framtidens lärande i Sverige i dag, tomt – och tyst. Jag undrar vilka konsekvenser den här fantasilösheten kan tänkas få på lite sikt.

Förutom den underliga slutsatsen att en tom blogg skulle vara ett symptom på fantasilöshet i landet reser texten intressanta frågor. KK-stiftelsen har länge haft en central position i arbetet med att utveckla intresset för ny teknik och förhoppningarna på att det ska rulla på av sig själv tycks komma på skam. Blicken vänds tillbaka mot en tid då det tycktes vara möjligt att verkligen leda skolor genom visioner (och mycket pengar). Idag beskriver Wallin situationen som att vi lider av brist på visioner.

” …det är hög tid att vi åter höjer blicken och börjar diskutera vad den här idéfattigdomen och bristen på framtidsvisioner kan få för konsekvenser.”

Jag tror att denna längtan efter visioner och framtidsentusiasm delvis är ett uttryck för ett främlingsskap inför ett nytt landskap. Vi har en situation där utvecklingen inte är förutsägbar och styrbar på samma sätt som tidigare då det ofta fanns en övertro på tekniska lösningar och massiva utbildningsinsatser.

Idag har de flesta studenter på landets lärarutbildningar högre digital kompetens än lärarna – och det behöver inte vara dåligt. Bilden av att leda utveckling och implementera teknik hos den okunniga massan är lite farlig eftersom den hindrar oss att se vilka kompetenser som redan finns hos barn, ungdomar och studenter.

Utmaningen idag är snarare att ta vara på och utmana dessa krafter inom skolans ramar, än att “visionera” fram något nytt.

På Malmö högskola har det länge talats om en portal som skulle ha alla funktioner – idag har även teknikerna insett att tiden för den typen av heltäckande webblösningar är förbi. Studenterna vill inte tvingas in i färdigbyggda system när de redan har byggt upp andra sätt att kommunicera. Om de heter MSN, Lunarstorm eller Facebook idag – ja då heter det något annat i morgon.

I den moderna visionen byggdes köpcentrum i alla förorter. De boende skulle inte behöva lämna sitt område. Detta var ett uttryck för den moderna visionen om det goda samhället som skapar den perfekta servicen åt medborgaren. Idag står många av dessa torg övergivna – trots den goda visionen om kommunala mötesplatser.

Kanske en del av IT-romantikens visioner riskerar att hamna i samma kategori på historiens sophög?

P.S. Att både de finska och danska exemplen kan vara inspirerande är en annan historia.

IKT – vad är det?

Jag är med i en grupp som försöker reda i Lärarutbildningens förhållande till datorer och s.k. IKT-frågor. Svårigheten ligger delvis i att förstå vad som ryms inom fältet och varje försök att definiera innebörden skapar nya problem. För några år sedan kanske det fanns  folk som var intresserade av datorer för deras egen skull, men idag känns det ganska avlägset. Jag brinner inte för maskiner – men är glad över att det finns verktyg för att göra avståndet mellan människor mindre.

En Blogg som tänder mitt intresse för området är Ugglemamman som både är intressant, aktuell, välskriven och med tekniska råd på hög nivå! Tack Åsa för inspirationen – nu ska jag pröva webbaserade photoshopliknande program!

Förskoletips!

Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

LTIC – nyttan av datorer

På Malmö högskola finns en verksamhet som arbetar för att utveckla arbetet med digital kompetens. Länk

Seminarieserien är ambitiös och generös. I går berättade Elisabet Nilsson om sin forskning kring Sim city som pedagogiskt redskap för naturvetenskap (stadsplanering) och Rune Jönsson om utvecklingen av ett spel kring etiska ställningstaganden Djur och människor.

Jag är intresserad av spelbegreppet och inser att det är en djungel av definitioner som inte blir enklare om vi tillför prefixet “pedagogiska”. Det är en expansiv sektor och många drömmer om att det är möjligt att göra skolan mer lustfyll, mer individualiserad, mer lärorik, mer elevaktiv, mer varierad och roligare genom goda spel. Dessutom kanske datorerna kan ersätta tråkiga lärare?

Logiken är enkel: Barn tycker om spel – genom att göra roliga spel om tråkiga saker kan vi t.ex. övertyga dem om att naturvetenskap är kul.

Farhågorna är mer vaga – tänk om de är mer intresserade av själva spelandet än av innehållet? Fokus ligger då på att bemästra maskinen (spelet) och överlista spelkonstruktören i stället för att följa de givna instruktionerna och uppfylla upphovsmännens avsikter?

Om spelandet blir för roligt och uppslukande – hur kan det anpassas till skolans moduler, ämnesstrukturer och betygskriterier?
– Ja de lär sig massor, men inte det som vi ville och trodde att de skulle lära sig…

På ett djupare plan är jag allvarligt misstänksam mot begreppet “pedagogiska spel” – eller “lärande lek” som är ett annat slagord för dem som tror att skolan behöver piffas till.

Huizingas beskriver vissa villkor för att lek verkligen ska vara autentisk. Den ska vara frivillig och befriad från nyttoaspekter. Flowbegreppet ligger nära. Intensitet och nukänsla är då viktigare än de mätbara resultaten av processerna. Leken är till sin natur vild och anarkistik – annars är det inte lek utan träning (eller arbete).

Vi diskuterade också faran med spel som blir “för” roliga och diskussione påminner en del om farhågorna kring film, som då blir en form av verklighetsflykt. En illusion att fly in i och som sådan oanvändbar för pedagogiska syften. Jag tror att farhågan bygger på en konstig bild av hur vi förhåller oss till film eller spel.

Det är möjligt att vara distanserad och inlevelsefull samtidigt. Hemligheten med lekbegreppet är detta gränsland som skulle kunna kallas “allusion” eller “som om”. Om vi inte tror att barnen kan ta med sig upplevelser från “som om landet” – då blir dessa erfarenheter omöjliga att använda i skolans kunskapsprocesser.

Jag tror att denna uppdelning fakta-fantasi, sant-falsk, verklighet-illusion, viktigt-oviktigt har djupa rötter i vårt sätt att förstå världen. Spelandet blir en kunskapsteoretisk utmaning. Av tradition är det viktigt att kunna skilja verklighet och fantasi. Brister i denna förmåga brukar kallas sinnessjukdom.

Några länktips från Elisabeth

http://www.half-real.net/dictionary/

http://www.half-real.net/dictionary/#game

http://www.jesperjuul.net/

Säker på nätet?

Jag förbereder en föreläsning med Katia Wagner om faror och möjligheter på nätet. Hennes bok om Alexandramannen har fått strålande kritik – men det finns också många svåra frågor som öppnas i diskussionen om skolans och föräldrars ansvar när det gäller att skydda barnen från nätets möjligheter – eller för att uttrycka det mer poetiskt “frestarens garn”.

Strategin har länge handlat om kontroll och förbud. Beskäftiga listor över hur barnen ska begränsas sprids snabbt och nöjda föräldrar invaggas i falsk trygghet. ( Engelska exempel, svenska tips)

Elza Dunkel har skrivit en avhandling om barns aktiviteter på internet och ifrågasätter det invanda tänkandet på sin hemsida och blogg:

En av de saker jag kritiserar i min avhandling är de råd som cirkulerar gällande ungas säkerhet på nätet. Jag menar att de inte alltid är baserade på vetenskaplig kunskap utan är exempel på självreproducerande påståenden som baseras på fördomar. I många fall är de verkningslösa men i värsta fall även kontraproduktiva.

Det kan bli en spännande kväll. Lusten att bli sedd och få bekräftelse från vuxna är inte ny.

alexandra.jpg

Alexandra Pavlovna (1783-1801) on the left and her younger sister Yelena Pavlovna (1784-1803)

Helheten och delen

hugg.jpg

Jag testar program och är ganska imponerad av gratisprogrammet Microsofts Photo story. Bildspelen blir levande med den här åkningsfunktionen och uppbyggnaden är nästan löjligt intiutiv. Det är svårt att göra fel. Manualer finns på PIM:s hemsida.

Länk till Me and my shop

Samtidigt uppstår konstnärliga frågor. Vad händer när jag genom inåkningen börjar i helheten och slutar i delen. Hur arbetar ögat och hjärnan i bilden? När jag ser på bildspelet inser jag att ansiktena fångar blicken på ett sätt som är kraftfullt. Jag missar helheten eftersom all koncentration ligger på objektets ögon.

Jag måste nog göra en version där vi åker ut ur bilderna i stället. Kanske blir det lättare att ta till sig då och upplevelsen av åksjuka mindre besvärande.

Blogg – nu, då, alltid

hh.jpgJag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.

Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.

Möt William Henry Bonser Lamin.

Vad är digital kompetens hos lärare?

Det finns en examensordning som beskriver vad en färdig lärare ska kunna. Den är uppdelad under två delvis gåtfulla rubriker:

  1. Kunskap och förståelse
  2. Färdighet och förmåga

När det gäller synen på IT-frågor och digital kompetens menar jag att det ligger ett problem i att beskrivningen finns under den andra rubriken:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

Någon kanske tror att det är fråga om en teknisk förmåga eller en enkel färdighet. Det får konsekvenser för hur undervisningen organiseras i utbildningen.

digital.jpgDiskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.

1) Datorkunskap är en teknisk färdighet. De pedagogiska vinsterna uppstår när läraren behärskar redskapet och inser möjligheterna. Därför är det bra med enkla kurser typ datorkörkort som är tydliga och möjliga att examinera.

2) Datorkunskap handlar om ett förhållningssätt. När jag vet vad jag vill göra undersöker jag vilka redskap som underlättar mitt arbete. Då – men först då – blir det intressant att erövra nya kunskaper. ITIS-projekten drevs ofta under denna kunskapssyn och tematiskt eller ämnesövergipande arbetssätt lyftes fram som förebildliga.

Nu skriver vi 2008 och båda vägarna tycks svårframkomliga. Från högskolan försöker vi konstruera examinationsformer som utmanar studenterna att pröva digitala former – men det går trögt. Tyngden från den gutenbergska traditionen är massiv och till sist är det texten som räknas.

Jag är rädd att regering och riksdag har gett upp hoppet om att lärarutbildningarna är den bästa vägen att utveckla skolornas digitala kompetens. I stället satsar många av landets kommuner den samlade fortbildningen på PiM.

Vad är PIM?

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen.

Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som myndigheten har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan.

Min första reaktion var misstänksam – ytterligare ett sådant här centralstyrt projekt där lärare skulle kontrolleras och disciplineras. Men efter att ha lagt några timmar på några av modulerna får jag erkänna – det är ett välgjort och generöst material Myndigheten för skolutveckling bjuder på. Uppgifterna är utmanande och lätta att skolanknyta, instruktionsfilmerna enkla att följa, programmen oftast gratis och välvalda. Lärarna knyts till examinatorer som ska garantera kvalitén.

Så nu tänker jag att landets lärarutbildare borde gå på kurs för att kunna sköta sitt jobb.

En kompletterande länk till den digitala verktygslådan från Fortbildningsrådet. Tänk vad det finns resurser…

Lek och spel – game and play

Att vara lärarutbildare innebär ständiga utmaningar. Ibland säger jag obetänksamt ja till att föreläsa i ämnen som jag tycker verkar spännande och tänker att nu har jag en bra anledning att läsa in mig. Bra tänkt!

I morgon ska jag föreläsa om spel och datorer för blivande lärare. De har fått i uppdrag att först spela spel hemma hos varandra och förhoppningen är att de ska ha starka upplevelser som gör att det blir möjligt att diskutera frågor kring spel på ett mer nyanserat och mindre moraliserande sätt än jag har varit med om tidigare då deras tankar ofta har varit väldigt generella (Vilka spel är bra för barn? ) eller normativa (Hur länge bör ett barn få spela?)

Aldrig har det varit så enkelt att samla material till en föreläsning och några länkar till Mediarådet ger mer än tillräckligt med fakta och bakgrund. Jag vill inte köra över studenterna med oändliga powerpointar (If you dont have a point – use powerpoint) och min plan är att hitta ett upplägg som ger mycket utrymme för diskussion.

Så nu sitter jag här och försöker hitta en tråd som inte fokuserar på beroende- eller träningsaspekter. Var ligger magin? Vad är det vi söker i spelen som inte finns i våra liv?

  • Utmaningar? Flow? Den totala här-och nuupplevelsen?
  • Sammanhang – att vara del av en berättelse? Jag räddar prinsessan och besegrar ondskan?
  • Gemenskap – de flesta spel har idag en interaktiv nivå? Virtuell vänskap är kraftfull
  • Bemästring – att vara den som styr över maskinen?

mario.jpg

    Idag lägger jag ner ganska lite tid på spel – egentligen alltför lite för att på ett självklart sätt inta en myndig expertroll i ett ämne som förändras dagligen. Min främsta referens är fortfarande Mario (Super Mario!!!) och långa nätter då barnen somnat och vi slogs om att komma överst på highscorellistan. Tur att man har mognat…

    Den sorgliga sanningen kan vara att jag slutade spela när barnen började besegrade mig!

    Nya medier i en gammal utbildning

    Idag har vi haft studiedag för personalen på lärarutbildningen i Malmö. Det var en bra dag tror jag. Johan Elmfeldt inledde med att peka på laddningen i ordet “nya” som på något sätt sveper in oss i en lust att vara moderna och fräscha. Oron för att inte framstå som tidsanpassad gör att vi hamnar i konstiga situationer. Vi vill leda utvecklingen – men undrar samtidigt om vi verkligen är på rätt väg. En teknik som skrämmer oss (genom att anonymisera mötet mellan lärare och studenter) kan också leda in mot sentimentala lösningar som påminner om en tid då resurserna var oändliga och studentgrupperna hanterliga och homogena.

    Johan pekade också på sambandet mellan ny teknik och populärkulturella referenser. Alla bör känna till historien om Curt Cobains slagsmål med säkerhetsvakten. Absolut.

    Samtidigt öppnar sig möjligheten för en ny intressant kanonstrid. Bör vi examinera blivande lärares förmåga att göra referenser till populärkultur? Kan vi kräva kännedom om strandscenen i Härifrån till evigheten – som trots allt har präglat miljoner människors syn på vatten och sex.

    kerr.jpg
    (Deborah Kerr dog i veckan – myten lever)

    Jag hade workshop med kolleger och försökte presentera bloggformens pedagogiska möjligheter. Egentligen kanske det är en inbyggd motsägelse – särskilt om man har en traditionell definition av pedagogik (aktivitet med ett syfte). För mig är bloggens syftet oklart, avsändarens motiv tvivelaktiga, kommunikationen oförutsägbar, mottagaren okänd, responsen slumpmässig och det eventuella lärandet högst osäkert.

    videotelefono.jpg
    (En tidig vision om framtidens bildtelefon)

    Men om man kan stå ut med alla dessa irrationaliteter finns förutsättningar för att något intressant skulle kunna hända!

    Moralen tror jag är att den förenklade synen på datorer som ett “redskap” förhindrar verklig utveckling. När vi vänder blicken inåt och vågar utsätta oss för en identitetsmässig förändring kanske det blir möjligt att förstå hur datorn påverkar barnens och våra liv.

    Under tiden strävar vi vidare under en examensordning som återstår att tolka och integrera i kursplaner:

    Studenten ska efter utbildningen bl.a. kunna:

    – visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

    Det känns som ett på samma gång storslaget och småaktigt mål! Vad menas med “pedagogisk verksamhet”? När upphör pedagogiken och var börjar livet? Och den svåraste frågan: Finns det liv på nätet?