Är det så stor skillnad?

Jag lyssnar på Kristina Alexandersson som berättar om webbstjärnan och hur de arbetar med webbpublicering i skolan. Kristina är en extremt inspirerande föreläsare men vi är väldigt olika och jag inser att gymnasiet är en skolform som bygger på tydlighet, syfte och struktur.

Just nu berättar en av hennes före detta gymnasieelever hur det gick till att knäcka sin lärares kod på Twitter. Samtidigt öppnade formen för oväntade möten och ny input.

Jag anar att Kristina förpackar ett ganska svårsmält innehåll i en väldigt mottagaranpassad form. De samlade lärarna nickar instämmande och jag undrar om de verkligen förstår konsekvenserna?

Men det kan också vara så att jag romantiserar “det nya” och autentiska  – det kan också vara så att bloggen enbart är ett sätt att göra det gamla vanliga på ett mer effektivt sätt.

Fast jag tror det handlar om tillfälliga positioner. Barnen beskriver undervisningen som klart äventyrlig – typ bungyjump.

Frågor som inte längre är relevanta om IKT

Många IKT-entusiaster ha de senaste 20 åren försökt bevisa att datorer är viktiga redskap för framtidens lärande och forskningen har slagit knut på sig för att beskriva vinsterna. Under tiden har den viktigaste utvecklingen pågått bortom all form av planering och kontroll. Nu är det dags att sluta ställa meningslösa frågor om mål och metoder.

Jag hittar bloggen Elearnspace och en lista på frågor som inte längre är relevanta:

1. Is online learning more or less effective than learning in a classroom? Who cares. That question is irrelevant. Society answered the need to use technology through its broad adoption of the web/internet/online medium.

2. Does technology use vary by age? Nonsensical. It would only matter if people couldn’t learn new skills. They can. They do. And most software is easier to use today than it was ten years ago. Motivation, not age, is key.

3. How do learning styles influence learning online? I had a spike in blood pressure this last week when my 14 year old son came home from school and informed me he was a visual learner, but couldn’t learn audibly. They still use destructive classification structures like learning styles in schools? Educators too readily fall for an attractive model that can be easily implemented.

4. What role do blogs or microblogging [insert tool in question] play classroom or online learning? Any role you want. Answers to questions like this don’t exist in advance of exploration.

5. How can educators implement [whatever tool] into their teaching? Simple: do it. With technology, every teacher is a researcher. Find your own answers, don’t appropriate from other contexts.

6. Is connectivism a learning theory? Again, who cares. There is more evidence to support a connectivist view of learning than exists for other theories: nuerology, sociology, psychology, and philosophy support the “connectedness” aspects of knowledge and learning. Similarly, innovations, new ideas, and complex problem solving are driven by surfacing (and fostering desired) connections.

Det känns behagligt att på bästa tonårsvis kunna utbrista i ett befriat:

– Vem bryr sig!

Vem bryr sig?

Eller som ett känt skoföretag skulle sagt:

– Just do it!

Hur tråkigt kan det bli?

När jag arbetade på förskola försökte jag hålla mig informerad om vilka pedagogiska spel som fanns. Vi gjorde en del egna varianter med Hyper studio men det mesta var ganska trista försök att paketera traditionell kunskap med modern teknik. Ofta var bildspråket platt och övningarna förutsägbara.

Bloggen Dangerously – irrelevant ställer frågan huruvida pedagogiska spel suger?
Länk

Jämförelsen med den visuella uppfinningsrikedomen i äventyrsspelen är förödande:

Då sågs datorerna som en del av en demokratisk revolution och förskolorna hade en viktig uppgift att ge alla barn en möjlighet att ta del av det nya och underbara. Idag är det nog få som tror att de pedagogiska spelen på allvar har förändrat synen på kunskap i skolan. Datorerna användes till att göra de gamla sakerna på ett i bästa fall mer effektivt sätt. Barnen genomskådade avsikterna och insåg snabbt att datorer ska bemästras – inte vara ett redskap för disciplinering.

Den ambitiösa länksamlingen

Jag är lite trött på politik. Efter en dag i kommunen där Moderaterna har tappat 18 procentenheter orkar jag inte ens tänka på vilka grupper det är som har erövrat dessa röster. Läs Ljungmans analys här – på egen risk

jag funderar på att bli en sådan där enkelspårig IT-entusiast som frossar i länksamlingar och kreativa undervisningstips.

Länkskafferiet imponerar som vanligt

De här taggmolnen verkar vara en spännande genväg till det oväntade.

Fast jag borde nog börja med att sätt mig in ordentligt i Creative commons – klicka på bilden och läs boken:

Varför är jag så nyfiken?

Jag ska föreläsa om vad barn och unga gör på nätet och bläddrar i Elza Dunkels bok efter uppslag. Det finns en grundläggande tro på barns kompetens och kunskapens nödvändighet som gör boken väldigt hoppfull.  Nätets möjligheter är oändliga och genom att pröva lär vi oss att hantera farorna som utmaningar.

I dagens Svd skriver Jonas Andersson om fenomenet chatroulette.

Länk till svd

Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.

När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.

Eftersom jag är en mycket seriös lärare som lever efter devisen learning by doing kan jag nu rapporterat att jag har prövat. Min kvot av onanerande ryssar är fylld.

Google-Andreas på Bambuser?

Jag läste Andreas Ekströms bok Googlekoden och fascinerades av det stora mäktiga företaget som envisades med att beskriva sig som “gott”.

Länk till tidigare inlägg

Björn Lundgren bjuder in:

Som vi annonserade i våras håller Andreas Ekström ett seminarium om fenomentet Google och vad det och liknande tjänster har för konsekvenser för undervisningen. Andreas skrev i fjol den omtalade boken Google-koden och har därefter också skrivit ett flertal artiklar i ämnet. För Sydsvenskans läsare är han ett känt namn. Seminariet äger rum 14/9 kl 10.15-12.00 i C231. Och som någon frågat tidigare är även studenter välkomna!

Jag ska försöka sända direkt från min telefon. Om jag lyckas kommer ni att hitta en länk här. Varning för dåligt ljud – jag experimenterar.

Bambuser1. 2, (förutom det sunkiga ljuset, det halvtaskiga ljudet och darrig kamerahållning funkar det bra)

Hashtag på Twitter #andrease

“Blogg och Twitter som pedagogiska verktyg”

Just när jag tror att jag har koll på nätet hoppar det upp spännande länkar på Twitter. Den mycket ambitiösa bloggen “På tal om” tar upp frågan om “Blogg och Twitter som pedagogiska verktyg”.

Länk

I inledningen diskuteras hur pedagogen ska förhålla sig till kommuner som stänger av Facebook (och tidigare Lunarstorm).

“Det är ungefär som om man skulle stänga av personalrummet eftersom folk tar för långa pauser…”

Vilka filter har kommunen/huvudmannen installerat hos dig?

Nätet som utökad familj

En spännande och vänskaplig diskussion pågår hos Morrica (Länk).

Det finns en gemenskap på nätet som kan vara stark och sann. Några av er som kommenterar här tycker jag mig känna väl och tvekar inte inför tanken på att kalla er  “vänner” – även om vi inte träffats. Men hur verkliga och betydelsefulla är de här mötena? Ersätter det vårt behov av fysiska vänner? Är nätet den nya familjen?

Järn, sten och mossa

Järn, sten och mossa

Jag vet att mina bildval kan vara en smula mystiska ibland.

Det amerikanska exemplet – om skuld

Den artonårige studenten Justin Hudson chockade föräldrar, lärare och utbildningsvärlden genom att i sitt avgångstal kritisera elitskolan Hudson College i New York som han lämnade. Efter ett försiktigt tackande och hyllande talar han om skuld (länk till NY times):

However, ladies and gentlemen, more than happiness, relief, fear or sadness, I feel a very strong emotion that I cannot ignore today. More than anything else, today I feel guilty.

I feel guilty because I don’t deserve any of this. And neither do any of you. We received an outstanding education at no charge based solely on our performance on a test we took when we were eleven year olds, or four year olds. We received superior teachers and additional resources based on our status as “gifted”, while kids who naturally needed those resources much more than us wallowed in the mire of a broken system. And now, we stand on the precipice of our lives, in control of our lives, based purely and simply on luck and circumstance.

If you truly believe that the demographics of Hunter represent the distribution of intelligence in this city, then you must believe that the Upper West Side, Bayside and Flushing are intrinsically more intelligent than the South Bronx, Bedford-Stuyvesant and Washington Heights, and I refuse to accept that. It is certainly not Hunter’s fault that socioeconomic factors inhibit the educational opportunities of some children from birth, and in some ways I forgive colleges and universities that are forced to review eighteen year-olds, the end results of a broken system. But, we are talking about eleven year-olds. Four year-olds. We are deciding children’s fates before they even had a chance. We are playing God, and we are losing. Kids are losing the opportunity to go to college or obtain a career, because no one taught them long division or colors. Hunter is perpetuating a system in which children, who contain unbridled and untapped intellect and creativity, are discarded like refuse. And we have the audacity to say they deserved it, because we’re smarter than them.

Talet mottogs med blandade känslor av lärarlag och styrelse. Det ser ut som om rektorn Ms Copolla tvingats avgå:

Reading from a statement, Dr. Coppola, who was the principal for two years, said Ms. Raab told her in late May that she seemed to resent the senior staff at the college. She was told to consider whether the job was a good fit.

Vi behöver prata om tester och sortering i skolvärlden. Starka krafter arbetar för att upprätthålla bilden av att det är ett rättvist och effektivt sätt att organisera utbildning.

Tillvarons avförtrollning – iPhone som informationsöverflöd

Vi påverkas av våra maskiner. Frågan är på vilket sätt? I dagens Sydsvenska skriver Gary Shteyngart om sitt förhållande till sin iPhone och jag nickar igenkännande. (Länk). Skärmen har en tendens att bli verkligare än det vi brukar kalla verklighet.

Nu tråcklar en pil uppför min färgglada skärm. Den taco jag hungrar efter är 1 , 6 kilometer bort, 32 minuters promenad eller 14 minuter om jag hinner med F-tåget. Jag följer pilen i tacons riktning, jag stirrar på min Iphone på samma sätt som jag brukade stirra på mänskligheten, med intresse och förväntan.

Jag installerar något som kallas Genious och ger Apple rätt att föreslå lämpliga applikationer baserat på mina tidigare val. Eftersom jag har Skånetrafiken gissar de att jag även är intresserad av att veta vilka flygplan som passerar över mig. Snart drabbas jag av informationen att mullret i fjärran kommer från ett fraktplan på väg mot Dubai från Göteborg. (“Men vad har det för last?”)

Till sist inser jag att den här informationen inte enbart ger mig frihet och kontroll. Kanske var jag lyckligare när jag inte visst vart planen var på väg. Det gick lättare att drömma sig bort då.

Sakta börjar jag förstå vad Max Weber menade med tillvarons avförtrollning.