Det börjar bli dags att närma sig de finare delarna av Österlen. Jag cyklar nerför Möllebacken mot hamnen i Vitemölla.
Kanska har jag tagit mitt säkerhetstänkande ett steg för långt. Hjälm och flytväst på samma gång känns lite överarbetat.
Jag tycker mycket om Värvet. De här lågmälda samtalen är perfekt cykelunderhållning. Åsa Linderborg talar öppet om sitt liv. Det känna mycket nära och äkta.
I skogarna öster om Eljaröd cyklar jag Kvighusavägen mot Tjörnedalsmölla. Det slingrar mer än någonsin och träden står som spön i backen.
Nu kör vi!
Jag kastar mig utför Grevlunda backar mot Lilla Eljaröd och passerar vägen mot Ljungseröd. Jag påstår inte att jag är den förste vite mannen som beträder dessa marker, men vi befinner oss definitivt utanför turiststråken vid kusten.
Hmmm – den här serien blir allt mer obskyr.
Jag cyklar från Bästekille mot Grevlunda med vinden i ryggen. Plötsligt är allt enkelt och meningsfullt. Den här bloggen utvecklar eskapistiska tendenser.
Vart är världen på väg?
Vitabykyrkan har jag skrivit om tidigare. Den berömda dubbeltuppen lämnar ingen oberörd.
Vi lämnat Sankt Olof och reser västerut över Måryd mot Ekerödskorset.
Jag inser att den här serien riskerar att bli lite tjatig – en bokskog till och jag är förlorad. Det är nog läge att skruva upp bildningsnivån och anlägga ett kulturhistoriskt perspektiv på den granna naturen.
Vi närmar oss tätortens Sankt Olof ifrån norr. Livet blir inte mer spännande än så här.
Jag läser på Wikipedia och är inte förvånad:
Sankt Olof har även Skånes rekord gällande största snödjup någonsin på 100 centimeter. Det inträffade den 20 mars 1942.[2]
Rörum är en idyllisk by som numera tycks sjuda av liv. Jag undviker att svänga in mot Mandelmanns trädgård och fortsätter uppför backen mot Klappeskogen. Vid Nybo har man en förtrollande utsikt över kustlinjen från Stenshuvud och ner mot Vik.
Jag passerar Silvergården och kämpar mig vidare österut mot S:t Olof.
Nu blev det rätt film!
Det går en väg från Östra Wemmerlöv mot Rörum. Den sista delen är ganska brant och kurvig. En modigare cyklist hade nog släppt på bromsen och givit sig hän åt fartens tjusning.
Sådan är inte jag. Om ni lyckas höra något på filmen så försöker jag berätta om Forsemölla – platsen där Richard Hobert spelade in sju filmer av varierande konstnärligt värde.
Vägen tror jag utövar stor lockelse på motorcyklister. Jag är glad så länge inga hjortar korsar min väg.
På slutet avbryts inspelningen av ett inkommande telefonsamtal. Ingenting i världen skulle kunna få mig att cykla upp för backen igen.
Jag har varit på långtur och söker mig mot kusten från Gyllebosjön.
Norr om sjön är det små grusvägar som gäller. Hagmarker och backar – precis som jag vill ha det. Det blir liksom inte mer Småland än så här.
Tysta tankar 