Värderingsstyrd förutsägbarhet

Jag var på skiftesföreläsning och Jenny Sonesson (fp) talade om vad som krävs för att en blogg ska bli bra. Autenticitet förstod jag direkt och tanken på att hierarkierna monteras ner i bloggvärlden köpte jag också. Att hitta sin stam kändes rimligt, men jag försöker fortfarande reda ut vad det innebär att vara “värderingsstyrd”. Denna osäkerhet är lite skrämmande om man som jag förväntas undervisa i svensk skolas värdegrund.

Jennys exempel handlade om politiker som har en konsekvent hållning och lever efter den. Är man mot djurplågeri så undviker man att äta kött, klä sig i skinn, sminka sig med animaliska produkter o.s.v. En sådan hållning ger ett intryck av sammanhållen kraftfull och genomtänkt personlighet. Problemet för mig är att “förutsägbarhet” aldrig kan bli ett positivt ord. Jag kanske romantiserar det spontana och intuitiva tänkandet – men jag har svårt att se världen som en arena för mina värderingar.

Kanske är det i denna klyfta mellan bestämda åsikter och förvirrat kännande som jag hämtar kraft och inspiration. De senaste dagarna har jag hyllat IB-gymnasiet som jag borde avfärda som ett elitistiskt jippo. Kritiserat skolutvecklingstanken som jag borde vara den främste anhängaren av.

sol

Dessutom fortsätter jag skamlöst att publicera solnedgångsbilder från Österlen – trots att jag uttryckligen lovat att låta bli.

Det är verkligen ingen ordning på den här bloggen.

“Sociala medier är politikernördarnas paradis”

skifte1

Det ska mycket till för att jag ska slita mig från soffan när jag kommit hem. Malmö högskolas lockade med skiftesföreläsning #98 »Piggare politik i twittertider? EU-valet sätter demokrati 2.0 på prov«

Anders Ygeman (S), Jenny Sonesson (FP) samt PM Nilsson från debattsajten Newsmil var i stort sett överens om det mesta och det hela gick ganska lugnt till under Lars Mogensens trygga ledning.

Sonesson inledde med att ge en personlig bild av hur politikervärlden fortfarande skälver efter Obamas valframgång men varnade alla som trodde att det var tekniken som var avgörande. Det fanns en vara med utstrålning, äkthet och personligt budskap. De politiker som tror att blogg och twitter är en genväg till väljarnas hjärt riskerar att bli besvikna.

“En ointressant politiker blir inte mindre ointresssant genom att twittra” – risken är snarare att bristerna i personligheten blir alltmer öppna och plågsamma. (Eller hur Mona?)

Fyra tendenser i politiken påskyndas av sociala medier:

1) Den blir mer personlig – Carl Bildt visade vägen

2) Den blir snävare – Allan Widmans försvarsblogg visar på betydelsen av att hitta sin stam

3) Kravet på autenticitet ökar – väljarna vill se helgjutna förutsägbara figurer som agerar värderingsstyrt.

4) Hierarkierna monteras ner. Drömmen om ett centraliserat parti går inte att förena med aktiva debatterande medlemmar

Ett Clintoncitat “Politics is show business for ugly people”.

Anders Ygerman föreslog de politiker som vill ha en form där de kan bre ut sig fullständigt och ocensurerat att använda den egna whiteboardtavlan. Varför blanda in andra? Å andra sidan finns drömmen om den där tunneln till väljarna. Omedelbar respons och möjlighet att fånga trender tidigt.

P M Nilsson beskrev skillnaderna mellan representativ, deltagande och deliberativ demokrati. Den senare skulle kunna beskrivas som demokrati som kulturform – någon form av frigörande aktivitet.

Den fientliga tonen som finns inom pappersmedia mot sociala medier blev begriplig när PM presenterade aktuella siffrorna för hur många som läser/köper tidningar. Framtiden för gammelmedia är inte ljus och tidningarna framstår som alltmer desperata i sina försök att hänga med. Tidningarnas kluvna hållning till läsarkommentarer är ett intressant exempel. Newsmill väljer att ta bort moderering av debattinlägg – Sydsvenskan stänger i stället av kommentarsfunktionen och skyller på personalbrist (efter att först ha uppmuntrat en pöbelaktig läsaraktivitet).

Suck – var finns jag i detta? Det känns underligt att referera utan att ta ställning. Vad lärde jag mig? Är min blogg politisk? Är jag en del av en rörelse?

Jag behöver fundera över om bloggen är något mer än en personlig dagbok med en hel del okända läsare.

skifte2

Jag brukar inte kommentera politikers klädval – men när Jenny Sonesson beskrev sig som modeintresserad blev jag aningen förvånad. Det kan vara en generationsfråga.

Metareflektion och julfirande

meta

Jag försöker få perspektiv på mitt liv. Jobb och jul, blogg och mat, vänner och familj. Det är nu som bitarna ska falla på plats och jag ska förstå vad det är som är viktigt i livet. Kanske är det att överdriva förhoppningarna på julen? Nu är i alla fall granen klädd och brunkålen i ugnen.

Vi skrattar åt en familj som putsar julgranskulorna innan de hängs upp i granen. När jag ser bilden nedan förstår jag varför. All självreflektion kanske är självbedrägeri och illusionsmakeri – men jag tror att det finns någon form av sanning i speglingen. Bakom hinnan och förvrängningen anar jag konturerna av någon som skulle kunna vara jag…

kula

Hmmm… funderar på att ha en pretentiös vecka och gräva ner mig i epistemologins och ontologins mysterier? (och inser att det är att bjuda in till kommentaren: Det har du alltid!)

Deprimerande kulturmummel

Jag snubblar över Beckman, Ohlson och Can där bland annat Per Svensson och Lena Andersson diskuterar bloggen som kulturfara. Den vanliga oron för ytlighet,  bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet.

Per Svensson förlorar sig i den hotade rätten att dra sig undan offentligheten och Elisabeth Ohlson ser allt mer olycklig ut när Alex Schulman sopar banan med de andra debattörerna. Och han gör det med två mycket enkla argument:

1) Det är bättre att folk skriver skit än att de inte skriver alls

2) Det är helt möjligt att avstå från att både läsa och skriva.

Programidén att knyta bloggvärlden till brister i solidaritet och empati havererar efter några minuter. Folk väljer att läsa varandras bloggar av lust och nyfikenhet.

Kvar sitter en ömklig kulturelit och undrar vad det var som hände. Deras okunnighet i ämnet avslöjas obarmhärtigt och kvar finns bara den nakna elitismen:
– Vi vet vad som är kvalitet!

Om någon verkligen vill studera mänskligt förfall rekommenderar jag tidningarnas anonyma kommentarer. Där puttrar okontrollerad aggression på ett skrämmande sätt.

Från mitt perspektiv som lärarutbildare är det ett centralt problem att studenterna i-n-t-e skriver självmant och att de i-n-t-e vågar ta ställning i aktuella frågor. När kultureliten beklagar sig över att vanligt folk både skriver och har åsikter blir jag rädd och trött.

Du skall inga andra bloggar hava jämte mig?

Martin Jönsson skriver om bloggfenomenet utifrån ett amerikanskt perspektiv och det är nog dags att ta bort den där förargliga ändelsen “-fenomenet”.

Det rapporten visar är framför allt att det börjar bli omöjligt att dra någon tydlig gräns mellan traditionella medier (”gammelmedia”) och den parallella, sociala medievärlden (”bloggosfären”).

Då har vi en lagstiftning som inte hänger med.

• Majoriteten av alla bloggar drar in så mycket annonsintäkter att de är lönsamma.

Då har vi en en oförutsägbarhet i avsändarskap som vi inte har funderat över. Dessutom är det dags att ta farväl av myten om bloggen som rent privat dagsboksskrivande.

Nästan hälften av alla som bloggar i dag gör det med ett specialintresse/fack-ämne eller i sitt jobb – och av dessa säger mer än hälften att bloggandet gett dem högre status och erkännande.

Då har vi en uppdelning mellan de som bloggar och de som inte bloggar som blir statusmässigt problematisk. I jämställdhetens Sverige borde alla blogga? När jag läser en del stilmässigt och innehållsligt tveksamma politikerbloggar misstänker jag att tvångsbloggandet redan är här. Vågar du låta bli?

Klickbar bild:

Sennbrink har skrivit mer om budord och bloggar. Bibeln är en guldgruva – och väldigt tolkningsbar.

Bloggaren bloggar alltid två gånger

Skånska dagbladet skriver om fenomenet att offentliganställda bloggar om sina yrkesliv.

Länk till förstasidantext

Det känns lite olustigt att hamna i ett sammanhang med bildpublicerande gynekologer och reklamintäktshungrande figurer – men artikeln reser intressanta frågeställningar om vilka regler som gäller för tjänstemän. Vem äger rätten att uttala sig i en hierarkisk organisation? Hur stor är yttrandefriheten egentligen?

Där pressen anser sig behöva ett system med ansvariga utgivare för att reglera förhållandet – där menar jag att det räcker med att följa Sveriges lagar om t.ex. förtal. De pressetiska reglerna om allmännintresse tycks ha spelat ut sin roll som vägledning för vad som är publicerbart.

P.S. I texten beskriver jag våra studenter som “elever” – det skulle aldrig hända i verkligheten (hoppas jag)

Blogg – nu, då, alltid

hh.jpgJag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.

Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.

Möt William Henry Bonser Lamin.