En viktig utgångspunkt för akademien är att det är meningsfullt med ord.
Särskilt meningsfullt är det skrivna ordet.
Extra särskilt meningsfullt är skrivna ord som beskriver en tanke.
Alldeles extra speciellt särskilt meningsfullt på en lärarutbildning är skrivna ord som beskriver en tanke om lärande.
Alldeles otroligt extra speciellt särskilt meningsfullt under den första kursen på en lärarutbildning är skrivna ord som “beskriver en tanke om lärande som utvecklats genom att du skrivit ner den”.
Jag läser studenttexter och undrar över om vi inte har lagt ribban en aning för högt. Det vore rimligare att nöja sig med “att beskriva en tanke” – om det nu är möjligt…
Kulten av metametareflektion blir problematisk om vi lärare drabbas av svindel inför den möjliga komplexiteten i uppgifterna. Tydliga krav och enkla kriterier – var är ni när jag behöver er… Jan Björklund kom tillbaka – allt är förlåtet!
Kursmålet är att studenten efter avslutad kurs ska:
kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar
Jag har svårt att få mitt livspussel och min boendekarriär (är detta svenska språkets två fulaste ord?) att gå åt samma håll. Därför är det med närmast förströdd uppmärksamhet jag följer turerna mellan regering och opposition i skolfrågan.
Huvudet säger: långsiktiga lösningar, stabilitet och arbetsro.
Magen säger: skolan är en politisk fråga och konflikterna är meningsfulla.
Bakom diskussionen ligger bilden av skolan som en organisation möjlig att styra – ibland förundras jag över den inre trögheten, men ofta slås jag av med vilken beredvillighet lärarna försöker göra politikerna till lags.
1) Vad menar karlen med undervisning? Vad tror han att de gör nu? Vet han om att det finns en läroplan? han avvisar tanken på katederstyrd kunskapsförmedling à la Frankrike men tycks vara helt omedveten om hur verksamheten ser ut i svenska förskolor.
2) I en tid när utbildningsministern talar om lågstadium och småskola, kanske det inte förvånar någon att ordet “dagis” dyker upp. Jag brukar inte reagera, men i det här sammanhanget kanske det vore bra om Borg använde rätt ord – särskilt om han tänker sätta upp pedagogiska program…
3) Vet Anders Borg om att det pågår ett arbete inom regeringen för att avpedagogifiera förskolan? Förslag finns som försvårar för blivande lärare med inriktning mot förskola att forska? Förkortade utbildningar diskuteras och gränsen mellan skola-förskola förstärks. Är det ett kvalificerat arbete att undervisa små barn? Stå upp för det gentemot Björklund & co.
4) När sexåringarna fördes över från förskola till förskoleklass var det under visionen om ett befruktande möte mellan kulturerna. Nu fullbordas skolans våldtäkt av förskolan av en glatt flinande finansminister.
Regeringens trovärdighet i pedagogiska är låg. Struktur och krav kanske fungerar som retoriska figurer i riksdagsdebatten, men nu ger sig Borg ut på tunnare is och då krävs djupare kunskaer om barns utveckling.
Reklam upphör inte att förvåna mig. I Paris finns jättetavlor med en undersköna kvinna som har att tatuerat in sin favoritfrisör på axeln. Hur fick hon den idén? Vad sa hennes föräldrar? Finns det inte etiska regler bland tatuerare som hindrar dem att utföra förnedrande uppdrag?
Vilka tatueringar passar sig i lärarkåren? Är det lönt att rista in läroplan och värdegrund innan regeringen vänder upp och ner på allt? Vem blir först med att tatuera in Jan Björklund på axeln? Kanske kan Lärarnas riksförbund förhandla fram ett bra pris på kollektiv medlemstatuering?
Ämnesromantiker och åldersindelningsneurotiker möts i en osnygg förening.
Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.
Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.
Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.
Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.
Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:
– Varför har så lite hänt?
– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?
P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.
…beskriver i Tidningen Förskolan tankarna bakom lärarutbildningen i Malmö. När debatten idag är så hårt politiserad känns det tryggt att Göran finns och kan förklara vad vi håller på med.
– Lärare i olika delar av skolsystemet utsätts för olika typer av utmaningar, men de behöver ha lika stor innehållskompetens. Utifrån den tanken har vi byggt upp utbildningen.
Folkpartiets nu sjösatta idéer om att införa en ny lärarutbildning 2010, med ren förskollärar-, lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, är en tillbakagång 20 till 30 år i tiden, anser han. En återgång till en skola som inte längre finns:
–Man söker lösningen på skolans frågor i gårdagens strukturer. Det är alldeles fel. Att totalt bygga om utbildningen igen är ett enormt slöseri med människors engagemang och kraft.
Varje omställning ställer till det i en verksamhet som har drabbats hårt av politisk klåfingrighet. Nu hotar regeringen att riva upp en reform som sjösattes 2001. De lärare som examinerades efter 2004 görs till syndabockar för skolans misslyckande. Det politiska spelet är deprimerande och demoraliserande.
Idag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.
Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.
1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.
2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.
3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.
4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.
Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.
Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…
I Svd återges en forskningsrapport som avslöjar myten om att det är synd om mobbaren
– Mobbarna är psykiskt starka och omtyckta bland sina jämnåriga. Det stärker deras välmående, säger Juvonen.
Resultatet utmanar uppfattningen att mobbare innerst inne är osäkra och behöver hjälp och stöd.
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Korståg och häxbränning kanske är att överdriva – men kraftfulla åtgärder i folkpartistisk förpackning kan vi antagligen snart se svepa fram över landet. Allt är bättre än den krypande känslan av vanmakt som förlamar en del skolor. Vi måste göra något – frågan är bara vad?
Är det någon mer än jag som tänker på Gösta Ekman som fängelsedirektör i Släpp fångarna loss – det är vår? Han ville gärna bestämma någonting och visa handlingskraft.
Han ville inte se att fängelset var en del av ett system som skapade problem. På samma sätt väljer skolan att se barnen som problembärare. Lösningen blir en metodfråga. Forskarna tycks ställa upp på regeringens grundsyn och erbjuder kataloger med evidensbaserade lösningsförslag.
Ibland är politik mer obehagligt än vanligt. Socialdemokraternas skolpolitiska rådslagsgrupp i Stockholmslän publicerar en text på DN debatt riktad till partistyrelsen.
Jag förstår att partiet känner sig trängt av folkpartiets aggressiva skolpolitik, men det måste finnas en gräns för den slippriga populismens retorik. Botgörarna är som vanligt värst.
Det är måluppfyllelsen, inte antalet skolår, som ska vara det obligatoriska i skolan.
Går det verkligen att tänka så? Finns det någon gräns för antalet år? Inte ens under det stora språnget trodde de planekonomiska strategerna i Kina på obligatorisk måluppfyllelse.
Det finns givetvis mycket som är positivt i de svenska skolorna. Men situationen är långt ifrån perfekt och vårt parti måste därför eftertryckligt kritisera och åtgärda skolans brister.
Tävlingen om vem som är mest orolig rullar vidare. Än så länge leder kanske fp. Men socialdemokraterna samlar orospoäng på bortre långsidan.
Vi kan inte ställa upp på beslut som innebär att Sverige agerar motvalskärring när resten av världen unisont höjer kunskapsribban. När andra länder vill åstadkomma allt mer med sin utbildningspolitik kan vi omöjligt formulera lägre ställda förväntningar.
Vem är måltavlan för dessa funderingar? I en tid när allt tycks handla om krav, krav, krav borde någon föra fram innehållsfrågorna. Vad är det vi ska göra och varför?
Det är trångt på högerkanten i svensk skolpolitik. Ett oreflekterat kunskapsbegrepp parat med naiv mätbarhetskult sänker diskussionen till nya lågvattenmärken.
Ibland önskar jag att det vore svårare att få in bidrag på DN debatt. Mycket svårare.
Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.
Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?
Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.
På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.
Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.
I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.
Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.
Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!
Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.
Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?
Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.
Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.
Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö
Jag tror:
att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden
Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.
Gunnar Ekelöf (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.
Jag minns fragment av dikter och “det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.
Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.
Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden
Före den ekonomiska depressionen
Före andra världskriget och atombomben
Före Beatles splittring
Före skotten mot Olof Palme och Anna Lindh
Före 11/9 och Irakkriget
Före klimatförändringar och tsunami
(Före alliansens skolpolitik)
Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?
Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Tysta tankar 