Flum byggde denna vackra värld

Joakim Landahl skriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) om Max Webers teori för hur oklara förväntningar leder till ökad produktivitet. Gud och kapitalet utses till de stora flummarna.

weber.jpgInom protestantismen visste inte människorna exakt vad som krävdes – därför var det säkrast att anstränga sig lite extra på det moraliska planet.

Inom kapitalismen vet vi inte när det dyker upp en konkurrent som kan producera samma vara billigare – därför måste vi fortsätta jaga kostnader.

När debattörer efterlyser tydliga krav och entydiga kriterier – då riskerar de också att uppmuntra instrumentellt beteende. Om alla vet var gränserna går kommer ingen att vilja anstränga sig därutöver. När barnen frågar läraren om “detta kommer på provet” – då har tydligheten slagit igenom på allvar. Ingen vill riskera att anstränga sig i onödan.

Slutsatsen är att ångest är produktivt och att denna oro är grunden för vårt västerländska välstånd. De enkla gränserna och tydliga belöningarna finns bara i outvecklade kulturer, banala datorspel och barns föreställningar om en rättvis värld. Vem kan tala om detta för regeringen och Bolognaromantikerna?

9A och DN

Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.

Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.

Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.

Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.

Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.

Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?

Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.

lustful.jpg

Betyg – skalövningar

mata.jpg

Jag har fasta åsikter om betyg och delar helt Freons och Jannes tankar om det senaste stolleprovsförslaget. På radion hör jag hur ungdomar tycks tro att många steg innebär garantier för rättvisa och att ur denna rättvisa ska växa den rara örten “flit”. Förslaget. Reaktionerna.

Jag ser bara detaljstyrning, förenklad kunskapssyn, individualiserad människosyn och ämnesfixering.

Och en förarglig ministerdialekt som påminner om Bert Karlssons krämarstämma – skillnaden är att Bert har humor och någon form av bisarr charm.

Jan Björklund har… hmmmmmm… Ja, vad  har Jan Björklund?

Genuine fake leather

mmmmo.jpgJag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter “betygsliknande omdömen“, men det går dåligt. I stället fångas jag av möjligheterna som ligger i att skapa vaga begrepp som döljer allvarliga problem. I nyspråklig anda vill jag erbjuda några nya friare konstruktioner till hugade.

Jag föreslår att förskolorna erbjuder “omsorgsliknande handlingar” och “födoämnesliknande mat”. Grundskolan skulle kunna tjäna stora pengar om den drar igång “undervisningsliknande aktiviteter”. Rasterna skulle rymma “lekliknande rörelser”, böckerna vara fyllda av “bokstavsliknande tecken” och rektor kanske betala ut “löneliknande pengar” till “pedagogliknande lärare” som arbetar i “husliknande byggnader”.

Det blir svårare att tänka sig upplevelser som till sin karaktär liknar meningsfulla, processer som uppvisar likhet med lärande eller relationer som liknar vänskap. Fast det kanske är poängen med förslaget. Eftersom ingenting är på riktigt så tar vi steget fullt ut och satsar på avbilder.

I Malmö bedrivs redan nu den mesta simundervisningen i vattenfria miljöer och barnen kan köpa märkesliknande metallbitar efter 200 meter torrsim.

Kanske ska vi vara glada så länge behavioristerna håller sig till morötter. Baksidan av belöningar är att de måste trappas upp för att bevara sin motiverande funktion.

Bakom retoriken om tydlighet och struktur ligger en oblyg disciplineringstanke. Men vad händer när barnen inte nöjer sig med belöningar som liknar något?

I Indien annonserade pälsaffärerna med “genuine fake leather” – i Sverige har vi omdömen som liknar betyg.

Äntligen hemma – tror jag

Tack för all uppmuntran!

Jag var nog lite utarbetad i slutet av december och kände gnälligheten sprida sig i kroppen. Nu är jag ett under av positivt tänkande (det kan bero på att jag inte har hunnit läsa tidningarna och att jag inte har tagit del av Jan Björklunds senaste stolleprov om betyg och omdömen) Nej – nu är han på TV också! Nåd!

En liten varning – det finns en uppenbar risk att jag kommer att skriva en hel del om Indien den närmaste tiden och att kopplingarna till utbildning riskerar att bli väl skruvade. Men jag har tagit alldeles för många bra bilder som jag gärna vill dela med mig av!

Idag var det rivstart och att efter 12 timmars flygresa gå direkt till jobb och bedöma redovisningar är inget jag rekommenderar. Temat var “samspel” och studenterna var hårt präglade av litteratur som ofta tar utgångspunkt i psykologiska modeller och tankar om empati och social kompetens. Det blir lätt moraliserande och tanken på den gode pedagogen som agerar förebild är stark.

bygge.jpg

I Indien är samarbete och social förmåga ingenting som skolan behöver organisera fram. Bilden är från ett bygge i Goa. Kvinnorna bär betong och grus – männen skickar upp den blandade betongen på taket. Det är som en myrstack och jag kanske romantiserar känslan av samarbete – men jag vill också vara delaktig i sådana här gemenskaper!

Pinsam länk till liggande video

Hembygdskunskap – blir det roligare?

Regeringen och lärarutbildningsutredningen blickar bakåt efter lösningar på framtidens skolproblem. Jag försöker följa med och funderar över vart min barndoms roligaste skolämne Hembygdskunskap tog vägen?

plansch.jpg

Efter några minuter med Google vet jag att ämnet infördes 1919 men försvann 1955. Jag började skolan 1962 och har fasta minnen av en blå bok i ett ämne som inte fanns? Levde skolämnet kvar vid sidan om Lgr62 och den nya grundskolan? Jag har vaga minnen av något som kallades OÄ (orienteringsämnen) men inser att dagens diskussion om vad ett ämne egentligen är inte är ny.

Vad är då hembygdskunskap? Nationalencyklopedin förklarar:

”ämne i folkskola och grundskola med uppgift att ge eleverna omgivningsorientering om ting och förhållanden med inriktning på deras intressen under de första skolåren. Undervisningen, som har sin utgångspunkt i elevernas upplevelser, iakttagelser och frågor, vill vidga elevernas föreställningar om hur människor lever tillsammans och om samspelet i naturen”. (Nationalencyklopedin, band 8, 1992)

När jag har prövat tanken på kolleger har jag fått ganska nervösa reaktioner.
– Är det något nationalromantiskt halvrasistiskt?
– Det låter inte särskilt globalt…
– Vilket universitetsämne ska det bygga på?

Samtidigt gillar jag NE:s försök att knyta sin definition till barnens “upplevelser, iakttagelser och frågor”. Går det arbeta på detta sätt i en målstyrd likformig skola med mätbara mål i tidig ålder? Den frågan lämnar jag över till Utbildningsdepartementet.

Lärarutbildningsutredningen – antikrundan?

sarc-gold1.gifLärarutbildningens områdeschef Maria Sundkvist skriver vasst om den pågående lärarutbildningsutredningen.

Någon viskade i mitt öra under debatten att Utbildningsdepartementet numera går under öknamnet Antikrundan. Gamla lärarutbildningar plockas fram ur arkiven och putsas upp.

Kanske är det symptomatiskt att regeringen utsett just Sigbritt Franke, före detta kansler, professor emerita och före detta rektor? Franke har gjort stora insatser för högre utbildning, men frågan är om hon är rätt person att peka ut framtidens? Flera av debattörerna menade att kommittédirektiven till en ny lärarutbildning snarare pekar bakåt än framåt. Direktiven pekar bakåt till 1980-talet och enmansutredaren är född på 1940-talet.

Jag delar oron och är glad över att chefen positionerar sig. Samtidigt finns det ett problem i att betona tiden som avgörande faktor. Dikotomin mellan “de gamla” och “de unga” riskerar att slå tillbaka emot oss. Några enstakanöjda studentröster räcker inte som underbyggnad. Vi måste hitta bättre argument – fast debatten kanske har lämnat det argumenterande stadiet. Nu är det en medial pajkastning som gäller?

Till sist är det politiska frågor som av tradition har behandlats som om det var möjligt att lösa dem under vetenskaplig täckmantel. Nu lyser en mer kallhamrad opportunism igenom och retoriken riskerar att bli mer vulgär. Vill vi vara en del av detta?

Måltrötthet i sista stadiet

vg.jpgJag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.

Lagerberg skriver:

Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.

Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.

Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.

På gravstenen står det:

Han uppnådde i alla fall målen

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…