Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.

Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.

Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:

1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt  att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor.  Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar

Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.

Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.

På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.

Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att  förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter  känner oss nog träffade.

Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror  att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet

Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.

Det  kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken.  Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går  att förena – då är vi verkligen illa ute…

Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras  längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.

Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!