Förenklingsminister Björklund

Regeringsförslaget om att införa uppgifter om skolk i betyget väcker inget jubel bland landets rektorer (länk). De flesta tycks redan ha rutiner för att hantera problemet och mina rektorsvänner berättar om hur de arbetar koncentrerat och förebyggande idag.

I Utbildningsministerns värld tycks det mesta handla om diciplinära åtgärder, tydlighet och straff. Rektorerna ser andra dimensioner i problematiken. Frånvaro kan bero på många saker. Anne-Marie skriver om hur det kan vara när skolan inte är det viktigaste i livet. Frågan är om vi lärare står ut med den tanken.

Skillnaden mellan politker och rektorers uppfattningar är intressant:

På en punkt verkar dock oppositionen och regeringen vara överens: skolk är ett otyg som på ett eller annat sätt måste bekämpas. Vilket också leder fram till ett annat tydligt resultat från rundringningen bland de 25 Stockholmsrektorerna. De håller nämligen inte med politikerna om att skolk är någonting omfattande och förödande. En förkrossande majoritet svarar i  stället nej på frågan: ”är skolk ett stort problem på er skola”.

Björklund spelar flöjt och oppositionen dansar med.


DN
SVD
SVD
SVD
SVD
Sydsvenskan
Sydsvenskan
SVD
SVD
SVT (Aktuellt)

Jag borde jubla

Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är  något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?

Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?

Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?

Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.

Den stackars lille Kennet

De borgerliga tidningarna kämpar vidare för att återupprätta utbildningsministerns heder. Knepet är relativisering. I dagens Sydsvenska beskriver Kennet Andreasson hur de två stora fackliga organisationerna också har varit slarviga med sanningen.

Av tradition har fackliga organisationer sett eländesbeskrivningar av skolan som en väg att pressa fram resurser och det finns anledning till omprövning av denna taktik. Trovärdigheten är nog viktigare på sikt.

I avslutningen tar Kennet Andreasson till de fula knepen och misstänkliggör Björn Elmbrants kunskaper utifrån ett stavfel. Billigt Kennet – på gränsen till desperat.

Jag kan inte låta bli att tänka på Allan Edwalls klassiska visa:

Den stackars lille Kennet

blev liksom nödig, han,

men Kennet missa spännet

så allt i byxan rann.

Du stackars barn som är i nöd

av skammen färgas kinden röd,

sa mor till lille Kenneth

som blev liksom i nöd.

I en tid när knappt 15% av våra studenter läser en riktig morgontidning känns det viktigt att ställa krav på Sydsvenskan. En hederlig ledarsida som inte är helt uppbunden till regeringens politik vore en nåd att stilla bedja om.

“Tuff och tydlig”

Del 2 av Kris i  skolan

Forskarna är inte överens med Björklund. Journalisternas metod är en enkät bland utbildningsvetenskapliga professorer som har fått ta ställning till ett antal påstående. Alla är verkligen inte överens om allt – men det är både motvind och uppförsbacke för utbildningsministern.  Särskilt stor är forskarnas misstro mot betyg som prestationshöjande faktor. Enbart 10% instämmer i påståendet. Det tycks inte bekymra honom. Länk.

Sammantaget ett bra och välgjort avsnitt – inte lika brutalt avslöjande som ettan. Men frågan om vetenskapens betydelse inom utbildningspolitiken är spännande.

I ett pressmeddelande klargör Björklund att:

– Jag har inga problem med en tuff och tydlig skoldebatt.

Vi är ganska många som hade föredragit en vänlig, nyanserad och ärlig skoldebatt som inte syftar till billiga poänger och polarisering.

Ett förvånat forskarsamhälle

Idag tänkte jag inte bekymra mig över Björklunds sätt att beskriva svensk skola. I stället funderar jag över hur det kan vara så att han har fått hålla på och sprida sina lögner så länge utan att bli emotsagd eller motbevisad! (svd)

Det råder ju ingen brist på statistikutbildade pedagoger eller forskare på svenska högskolor. Tanken på att granska bakgrunden tycks ha varit helt främmmande i den här miljön som ofta berömmer sig för ett kritiskt förhållningssätt och reflekterande förmåga.

När Björklund nu avslöjas som skojare är det två journalister som med ganska enkla medel pekar på uppenbara felaktigheter.

Min tes är att forskarsamhället inte har tagit populismen på allvar. Man har skrattat åt de absurda förenklingarna.

Plötsligt ritas kartan om och nya utredningar presenteras som ska lösa problem Jan Björklund delvis har konstruerat och blåst upp – ja då ställs allt på sin spets. Om inte beskrivningen stämmer blir det svårt att se legitimiteten i dessa förslag.

En doktor som medvetet svartmålar sin patient för att han är så sugen på att framstå som handlingskraftig och gärna vill lansera sin nya medicin… har vi råd med det?

Någon menar att det fel att kräva av en minister att han ska vara påläst i svåra frågor. Ansvaret vilar då tungt på hans stab av experter. Kanske är det dags att damma av den gamla uppsatsgrodan: “Halvt galen och omgiven av dåliga rådgivare är det bara att beklaga Karl Xll”

Pinsamt patetiskt politiserat

Jag trodde att avslöjandet av Björklund som lögnaktig statistikmanipulatör skulle få genomslag i medier, men tystnaden är bedövande.

I dagens svd beskriver ledaren kritikerna av utbildningsministern som tjoande vänsterdebattörer. (misstänkliggörande)

Och förresten har han rätt i alla fall… (sanningen ska segra)

“så kan det gå” (bagatelliserande)

Socialdemokraterna hade gjort likadant… (relativisering)

I DN begår Johannes Åman en försiktig reträtt, men det är en historiskt riskabel position. DN debatt har varit huvudkanal för okritiskt spridande av folkpartistisk propaganda. Vågar vi hoppas på en omprövning av sidans linje som maktens megafon?

Jinge summerar

Maria Sundkvist

Rätten att beskriva skolan

Jag har lyssnat på radioprogrammet om “krisen” svensk skola igen och är tagen av hur en svensk partiledare reduceras till en simpel lögnare och rabulist. Folkpartiets kampanj för att smutskasta svensk skola har pågått så länge att vi till sist har vant oss och tagit in budskapet.

Lyssna nog!

Var finns andra mediers uppföljning av programmet? Varför stormar inte landets lärare regeringskansliet och slänger ut den uppenbart okunnige och manipulative demagogen?

Kejsaren är inte bara naken – han har dessutom förverkat rätten att bära kläder under de närmaste 20 åren.

Myten om den gamla fina skolan

Anna Larsson har skrivit en underbar krönika som gör mig allt igenom glad.

Idag är det riskfritt att klaga på skolan och politiker vältrar sig i nostalgi över hur bra det var förr och frossar i beskrivningar över hur dåligt det är nu.

Arbetet med att återerövra rätten att beskriva svensk skola har börjat. Den första striden står om “the F-word” (flumskola). Går det att ladda om det med positivt innehåll? Det är nog bättre att fokusera på de aspekter Anna Larsson lyfter…