Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.
3.3.7.2 Musik
Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.
Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?
Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.
Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.
Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.
Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!
Kompetensbehov för blivande lärare
För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.
Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.
Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?
När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.
…det blåser så kallt! (Blå tåget)
Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:
Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.
Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.
På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/
Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola
http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx
Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.
Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också “en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.
Läs mer på hemsidan!
Professor Kroksmark fortsätter att lyfta tokigheter i Lärarutbildningsutredningen HUT .
I den femte delen kritiserar han förslaget att genom kortare utbildningen utestänga förskollärarna från forskning. Samtidgt pekar alla hans erfarenheter på att intresset från förskolan överstiger grundskolans grovt.
I kommentarerna diskuterar Inga M olika förklaringsmodeller.
Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av Lärarutbildningsutredningen HUT och jag suckar instämmande. Referenserna till teveserien 9A med sin blandning av coachingfilosofi och showlektioner är pinsamt populistiska. Tanken på att först systematiskt svartmåla skolan och därefter föreslå åtgärder från 50-talet för att höja dess status är ett intellektuellt lågvattenmärke i svensk skolpolitik.
Hoppet finns att Björklund tröttnar på skolan och i stället intresserar sig för försvaret. Inspirerad av Sveriges framgångar under 30-åriga kriget föreslår han att vi ska satsa på kavalleri, sabel och mynningsladdare.
Med sådana vänner behöver skolan inga fiender
Tomas Kroksmark fortsätter sin skoningslösa granskning av Lärarutbildningsutredningen
Det är givetvis möjligt att uppfatta namnet på utredningen på så vis att utredaren blinkar lite åt oss som läser. Men i sammanhang som dessa är det äventyrligt eftersom det kan finnas sådana som jag som i sammanhang som detta inte har lust att uppfatta den typen av skämt eller ironier.
En dag kanske Björklund & co upptäcker att de tankar som bär upp utredningen är betydligt mindre hållbara än de jordbruksredskap jag fotograferade under morgonens promenad.
Och tyvärr mindre användbara.
Och mindre hederliga.
Jag handleder examensarbeten och ett grundläggande problem är kravet på teorianknytning. Studenterna förväntas förklara skillnaderna mellan olika pedagogiska filosofier och det är en otacksam uppgift. Ofta blir det ytligt och slagordsmässigt.
Vygotskij är trevlig för han tror på samarbete, fantasi och att vuxna kan dela med sig av sina erfarenheter i nån konstig zon.
Piaget är omodern för han menar att kunskapsutvecklingen är individuell och sker i stadier.
Skinner är helt omöjlig eftersom han menar att straff och belöning är effektiva metoder.
Freud är obehaglig och sexfixerad.
Bristen på sammanhang och djup i kunskaperna faller delvis tillbaka på oss lärarutbildare. Men i jämförelse med Lärarutbildningsutredningen HUT:s text framstår dessa examensarbeten som små under av ambition och komplexitet.
Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av HUT (Lärarutbildningsutredningen) och denna gången sätter han fingret på det naiva och auktoritära kunskapsbegrepp som utredaren och utbildningsministern använder.
Det kanske gör ont att tänka sig att det finns elever som överträffar sina lärare, men det är nog bara att bita ihop och svälja den medicinen. Dessutom är det ett grundläggande problem att skapa ordning och reda i en värld som förändras så snabbt:
Vad är värt att veta i tider där alla världens information finns på några få musklickningars avstånd (datorn, telefonen, etc)? Det är en av vår tids viktigaste frågor som snabbt spiller över på lärarutbildningens grundläggande innehållsproblem: vad måste lärare behärska för att kunna möta ett extremt kunskapskomplext samhälle?
Jag börjar misstänka att HUT:s “hållbarhet” är av samma slag som pulvergräddens förföriska fräschör. Men finns det någon som på allvar tror att den är nyttig?
… och det självpåtagna förbudet mot att skriva elaka saker om Lärarutbildningsutredningen känns mer och mer som ett straff.
Därför gör jag en mycket diskret länkning till Tomas Kroksmark som inte har samma hämningar som jag.
I min första läsning av En hållbar lärarutbildning känner jag en doft av vetenskapligt kamaraderi. Det är inte bra.
En bisarr och obehaglig tanke är föreställningen om att dela upp världen i vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. De disputerade förväntas stå för någon form av evig sanning och kan därför anställas tills vidare.
Vid sidan om detta utvalda prästerskap menar utredaren att det behövs personer som kan ge någon form av tidsfärg åt utbildningen. De kallas adjunkter och erbjuds ytterst osäkra anställningsförhållanden. Tänka förväntas de inte kunna – det räcker nog med några muntra anekdoter och ett gott humör.
De lärarutbildare som ska stå för den beprövade erfarenheten ska ha en aktuell och relevant erfarenhet från verksamheten. De ska därför antingen vara tidsbegränsat anställda i högskolan, eller ha kombinations- eller utbytesanställningar mellan högskola och respektive skolform
Det nya författningsförslaget (HUT s.35) är inte lättläst men jag förstår att det innebär en kraftfull förstärkning av statusen för de som representerar ett akademiskt perspektivet.
En adjunkt inom verksamhet som knyter an till lärarutbildning får anställas tills vidare, dock längst fem år.
Jag skulle önska att de personer som anställs vid en lärarutbildning har undervisningserfarenheter eller lärarexamen. Detta är också en vanlig tanke bland studenter. Mycket vanlig.
För mig tog det nog fem år att förstå allvaret i uppdraget att utbilda lärare. Jag tror att det skulle vara slöseri att avskeda mig nu – om inte målet är att skapa en tokhierarkisk professorsmakt?
Tysta tankar 