Det är inte vad man säger utan hur man säger det som är avgörande för hur budskapet tas emot.
När jag lyssnar på Lily Allens sång Fuck you undrar jag om inte mina försök att linda in kritiken mot den nya utbildningspolitiken med hjälp av gamla schlagers har varit väl subtil och skjutit över målet.
En liten tonartshöjning och mer trallvänlighet hade kanske varit effektivare.
Annars kan man läsa Pockettidningen R och fundera vidare.
Jag har ett problematiskt förhållande till förändringar. Den optimism som bar fram Obama till valsegern delar jag inte och kanske liknar min position en konservativ och nostalgisk hållning.
Allt var inte bättre förr, men de förändringar som planeras av landets lärarutbildningar äventyrar centrala värden i svensk skoltradition.
Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin’.
Please get out of the new one
If you can’t lend your hand
For the times they are a-changin’.
Till skillnad från Bob Dylan tror jag att mammor och pappor är kapabla att förstå vad det är som håller på att hända. Det är inte sönerna och döttrarna som är bortom kontroll. Det är regeringsmakten och akademin som löper amok.
Jag är ganska envis och har bestämt mig för att banka in budskapet: LANDETS LÄRARUTBILDNINGAR KOMMER ATT FÖRÄNDRAS – MEN INTE PÅ DET SÄTT POLITIKERNA HAR INVAGGATS ATT TRO.
Det avgörande problemet är att den kommande propositionen försöker förena två motsägelsefulla positioner:
1) En detaljstyrning av innehåll utifrån en omodern kunskapssyn.
2) En oreflekterad akademisering som innebär att utbildningarna dräneras på den hantverkstradition som är nödvändig i en professionsutbildning. Mats Alvesson beskriver bedrägeriet mot studenterna i Tomhetens triumf.
Den goda smaken har paus – idag är den officiella powerballaddagen
The wind of change
lyrics – sjung med!
Take me to the magic of the moment
On a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
With you and me
Things ain´t what they used to be – Oscar Peterson (nytt fönster)
Johnny Hodges – kolla albumtiteln…
Det börjar bli tydligt nu. Den ekonomiska krisen får konsekvenser för skola och förskola (länk1 ). Spåren från 90-talet förskräcker. (länk2). Svenska dagbladet beskriver den bistra verkligheten och Björklunds kommenderande/vädjande utrop klingar för en gångs skull ohörda i snålblåsten. (länk 3)
Från mitt lärarutbildarperspektiv är det förvirrande att manövrera i en blandning av kortsiktiga besparingar och fluffig retorik.
Förskolelyftet förespråkar en “ambitionshöjning” samtidigt som personal avskedas och barngrupperna ökar i storlek. Satsningen på språk och matematik är inte förankrad i någon definierad kunskapssyn. Det är svårt att frigöra sig från missttanken att individuell träning och lektionsliknande undervisning prioriteras och inhandlas av Skolverket . Fenomenografi och Merleau-Ponty lär inte står högst i kurs hos beställaren staten. Jag litar inte på bekännelserna om lekens betydelse och talet om lustfyllt lärande ekar tomt. Men jag har gärna fel.
När det gäller den nya lärarutbildningen rycker propositionen närmare och lärosätena finslipar sina strategier. Långsamt sipprar budskapet in i organisationen. Kvalitet mäts i andel lektorer. De som hävdar andra sätt att bskriva kvalitet riskerar att betraktas som forskningsmotståndare och bakåtsträvare.
Mitt hopp står till att studenter, kommuner och föräldrar reagerar. Adjunkterna hukar eller slutar.
Ibland känns det som ett omöjligt projekt att utbilda lärare som ska kunna möta framtiden. Hela skolan är en koloss med oerhörd tyngd och tröghet. Tradition, kultur och förväntningar kolliderar med visionen om en skola på barnens villkor, med plats för lek och äkta möten.
På bilden kämpar min kollega med att flytta något stort och osynligt.
Mer tisdagstema
Anna Larsson säger det bättre
Det handlar om att barns tid för fri lek har minskat
Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.
En annan gång ska jag berätta om familjemedlemmen, musikskolan och saxofonen. Är det någon som vill köpa en begagnad altsax av en ångerköpt förälder?
Sydsvenskan presenterar idag IKT-pedagogen Jonas Hällebrands tankar om datorer i skolan. Det är en klargörande och informativ artikel som ställer rätt frågor. Samtidigt är det plågsam läsning i ljuset av vår utbildningsministers ointresse för teknik och demokrati
På samma uppslag skriver Andreas Ekström klokt om barns digitala kompetens.
Länk ?????
Jag är lite förvånad över att skolfrågorna har flyttat över till Kultur & Nöjesdelen. Ledarsidan och debattredaktionen har ofta varit megafon åt björklunderiet. Inrikesredaktionen har inte lyckats förklara de nationella utspelen. Lokalredaktionerna famlar mellan nedskärningsreportage och pittoreska nedslag i pedagogiska påhitt. Inpå livet hamnar ibland i psykologi och relationer (läs mobbning). På Postis kan vi ta del av ungdomarnas egna röster.
Mångfald är bra men jag saknar en konsekvent bevakning av framtidens viktigaste fråga.
Svd presenterar en undersökning om svenska skolors datorstandard. Det är deprimerande läsning och skillnaderna är slående. Särskilt oroande är bilden av en åldrande datorpark som borde bytas ut samtidigt som kommunerna drabbas av sparbeting.
Utbildningsminister Björklund väljer att bagatellisera frågan:
– Det finns många problem som jag ligger sömnlös över men detta tillhör inte ett av dem.
Själv kan jag drabbas av sömnproblem av undran inför vilka dessa områden är som Björklund planerar att vidta åtgärder i, men nog är det anmärkningsvärt att mannen som har gjort handlingskraft och styrning till sitt varumärke är så besynnerligt likgiltigi frågan. Han har varit på skolor där datorer används till att spela spel och drar slutsatsen att datorer nog inte är betydelsefulla för resultatet. Problemet är naturligtvis störst för de grupper som inte utrustas med bärbara datorer av välbärgade föräldrar.
När Lärarutbildningsutredningen HUT utnämner IT till ett av fyra huvudperspektiv i framtidens skola kanske det vore lämpligt med ett lite större engagemang. Annars misstänker jag att Björklunds vision är femtitalets skola och reformer som inte kostar någonting.
Talet om likvärdighet är tomt. Framtidens skola är ett lotteri.
Klickbar bild:
Min arbetsplats har fint besök från den kanadansiska provinsen Ontario. Detta är värt att betona eftersom Kanada är ett land med högt regionalt självstyre. Jag lite sentimental och vill gärna berätta en sedelärande historia om utbildning och politik
Under slutet av 90-talet brevväxlade jag med en lärare från Toronto. Hon skickade en tröja vars provocerande budskap väckte munterhet eller generad tystnad i Sverige.
Jag ger en bakgrund.
Kanada är uppdelat i provinser. Under lång tid hade dessa fått sköta sig själv och på många skolor utvecklades starka lokala kulturer med föräldra- och barninflytande över undervisning och innehåll. Lärarna hade stor frihet att planera undervisningen och följden var att läraryrket hade hög status.
Professionalisering innebär att ta ansvar för helheten.
Under slutet av 90-talet skedde en dramatisk omsvängning. En konservativ regering upptäckte att det var stora skilllnader mellan regionerna och en nationell uppstramning inleddes. I Ontario sammanföll dessa förändringar med en förändring av läraravtalet och följden blev en dramatisk uppgörelse mellan fack och arbetsgivare 1999. Striden handlade delvis om arbetsvillkor, men jag är imponerad av att lärarna i Toronto även demonstrerade för rätten att forma undervisningen utifrån sina erfarenheter och barnens behov.
Resultatet blev ett svidande nederlag för lärarna och nu bevittnar vi en detaljstyrd undervisning som lämnar ytterst litet utrymme för självständigt tänkande. Kursplanerna är nedlusade med mål och testerna i 3:rd och 6:th grade är ökända för sina styrande och demoraliserande effekter. Inga erfarna lärare vill jobba med dessa årskurser (eftersom resultatet tolkas som en betygssättning av lärarna) och följden blir att de mest oerfarna får ta hand om undervisningen.
Spåren förskräcker och de som fortfarande tror att detaljerade kursplaner och täta kontroller löser skolans problem borde åka över till Kanada.
Helst med enkel biljett.
För dig som är trött på larmrapporter kan det kanske vara skönt att koppla av med lite information från SKL?
Tysta tankar 