“Höga förväntningar”?

Att vakna till Jan Björklunds mästrande röst är ett dåligt tecken för dagen. Marie Granlund försöker presentera någon form av socialdemokratiskt alternativ till alliansens skolpolitik.

Jag vet inte om det är särskilt stor skillnad mellan “att ställa krav” och “vi har höga förväntningar”? De lät märkvärdigt samstämmiga bakom de yvigaste anklagelserna.

Länk

Problemet med resurser och direkta kopplingar till resultat aktualiseras genom Mariann Enös undersökning i Malmö. Vilka effekter gav de 148 miljonerna?

– Icke rett mange, som danske säger!

Länk

Vi slarvar inte med kvastarna

Stockholmsk skolpolitik

Björklund har firat triumfer genom att skylla alla problem i svensk skola på det socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Nu försöker Carin Jämtin upprepa bedriften på lokalplanet genom att anklaga den borgerliga kommunledningen för missförhållandena i Stockholms skolor.

På politikerspråk kanske det kallas “att utkräva ansvar” men från mitt perspektiv är det en sällsynt idélös text som publiceras i Svenska dagbladet. Skulle detta vara alternativet till Björklunderiet?

Länk

owen

Lärarutbildningen på undantag

Jag har i tidigare inlägg bekymrat mig över lärarutbildningens akademisering. Nu svänger jag 180 grader och oroar mig för att landets lärarutbildningar förs över från högskoleminister Krantz ansvarsområde till utbildningsminister Björklunds bord.

Läs mer

Jag är nästan aldrig nöjd och misstänker att våra professorer är om möjligt ännu mer missnöjda!

Björn Åstrand, dekan vid lärarutbildningen vid Umeå universitet, är vice ordförande i lärarutbildningskonventet. Han har heller inte hört talas om att lärarutbildningen bytt minister och är också förvånad.
— Lärarutbildningen är en akademisk professionsutbildning som bör ingå i högskole- och forskningsministerns räjong. Den måste ha en närhet till skolverksamheten men hör hemma bland de akademiska utbildningarna som handhas av högskole- och forskningsministern.
Han anser att bytet av ansvarig minister är olämpligt och verkar ogenomtänkt.
— En central fråga är lärarutbildningens forskningsbas, att forskningsbasera utbildningen. Att flytta bort utbildningen ur det sammanhang där forskning och forskningsstöd diskuteras är riskabelt för utbildningen.
Björn Åstrand varnar också för följderna av en lärarutbildning som görs för att passa in.
— Om utbildningen helt designas efter skolans struktur riskerar den att bli konserverande och inte utvecklande. En akademisk utbildnings karaktäristika är ju bland annat den generella kunskap som kan leda också till förändring, förklarar han.

Björklundmotståndet 2.0

groI en välformulerad artikel i  Aftonbladet kritiserar Eva-Lotta Hultén Jan Björklunds skolpolitik.

Länk

När jag för något år sedan frågade Jan Björklund vilken pedagogisk forskning han stödjer sin skolpolitik på så kunde han, trots att jag ställde om frågan på tre olika sätt, ändå inte nämna namnet på en enda pedagogikforskare (för den som inte tror mig har jag intervjun bandad). Det är alltså i denna fundamentala brist på kunskaper och underlag som babblet om ”kunskapsskolan” utformas; men, än värre, också i en avsaknad av inlevelseförmåga. På frågan vad man ska göra åt att så många elever tycker det är tråkigt att gå i skolan fick jag det skrämmande svaret att det är ”naturligt” och inget att göra åt.

I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man nu tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter (att den som trivs och har roligt också lär sig bättre är väl belagt) och inget annat än flum. Dessutom är det grymt. Skolan är visserligen en förberedelse för livet utanför och efter skolan men också en värld i sig, där barn och unga tillbringar väldigt mycket tid. Att inte satsa på att göra denna tid så lustfylld och meningsfull som möjligt är något mycket värre än flum, det är barnplågeri.

Fortsätter vi på den nu inslagna vägen riskerar vi att få en skola totalt urvattnad på sammanhang, lustfylldhet och mening – och i slutändan på verkligt lärande.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och tycker nog att Eva-Lotta har förtjänat en flumpetröja

Min lille vän 54 – hämnaren

Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?

Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.

Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.

Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen

Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?

Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!

hämnd

Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.

Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.

För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar

Målen står utanför spelplanen?

mål5

Plura, Morrica och jag har diskutera olika aspekter av skolutveckling och målstyrning i en annan tråd. Ibland känns det som om vi varit överens för att i nästa stund känna avgrunden öppna sig. Följ ett vindlande samtal i de 87 kommentarerna:

Länk

Förhoppningsvis är det inte slut!

Ola har fel, fel, fel!

Jag har tidigare skrivit om den eländiga betygsättningen av lärare som Malmös starke man Reepalu försöker genomdriva. Ola Mårtensson kritiserar idén (länk) och vi är i huvudsak överens – men när han analyserar bakgrunden till påhittet hamnar han ohjälpligt fel :

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna.

Jag är en flummig myspedagog och vet långt ner i mina fotriktiga filttofflor att den här typen av styrningsidéer har sina rötter i en människosyn som hämtar inspiration från helt andra håll. Det är en företagskultur som tror att man kan skrämma individer till lydnad och där närheten mellan ledning och anställda ersätts av teknologiska instrument och tester. I en sund skola finns ett samförstånd mellan rektor och lärare som gör den här typen av jippon överflödiga. En bra lärare behöver inte kommunala enkäter för att ta reda på vad barnen tycker om undervisningen. Det vi ser är en förlängning av Björklunds test- och kontrollskola. Betygsromantik i dess naivaste form.

Tidigare inlägg

AB lallar med

“Livets mening är en hägring” – MLV 34

Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.

Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.

Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.

Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.

Recension, förlagslänk

Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?

mlvpokal

Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?

Nej visst – han har ju inget huvud…

Internationellt utbyte i nytt ljus

Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

  • Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
  • Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
  • Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
  • Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
  • Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
  • Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
  • Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
  • Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
  • Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
  • Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
  • Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

ko

"Let´s cowoperate"

En ny skollag

Idag borde jag vara extra skärpt och seriös. Förslaget om en ny skollag sägs vara det största som har hänt skolsverige på 40 år. Staten tar till sitt yttersta maktmedel för att garantera kvalitet och likvärdighet – en lag.

Varför tänker jag på den amerikanske fartygsinspektören som alltid gjorde en liten teckning och skrev “Kilroy was here” på ett otillgängligt ställe i fartygsskrovets innersta vrår?

“Björklund was here”

kilroy

DN, 2, SvD