Glidarministern och prestationslärarna

Medan landets lärarkår slår knut på sig själv för att hitta undervisningsformer som fungerar i brokiga elevgrupper tolkar utbildningsministern resultaten på sitt eget högst personliga och intellektuellt lättsinniga  sätt:

Kanske passar inte en pedagogik med mycket enskilda studier, grupparbeten och projekt för majoriteten av pojkarna. Jag skulle därför vilja se mer katederundervisning där läraren är mer närvarande i klassrummet. DN

Den massiva serien om pojkar och flickors olika sätt att närma sig utbildningssystemet tuffar vidare och många spännande tankar möts. DEJA:s ordförande är bekymrad över det orättvisa i att Harry Potter räddar världen trots att det är Hermione som pluggar mest.

Kvotering inom superhjältarnas värld kanske är lösningen – men inte på skolans problem.

Flodströms kritik – äntligen!

HSV:s chef Anders Flodström är bekymrad över det förslagna sättet att mäta kvalitet.
länk HSV, Svd

Resultat = självständiga arbeten
Ett nytt kvalitetssystem ska införas för att höja kvaliteten på utbildningarna vid universitet och högskolor. Vi vet, efter regeringens presentation av en skiss till det nya kvalitetssystemet, att resultat inte betyder att utbildningarnas kvalitet ska granskas och bedömas. Istället ska systemet granska det man kallar resultat. Med detta menar man hur bra studenterna lyckas med sina självständiga arbeten. Ett resultatmått som motsvarar en mycket begränsad del av utbildningarna och som för många professionsutbildningar, t.ex. vård- och lärarutbildningar, inte alls speglar de professionskunskaper som behövs för att i framtiden verkligen kunna utöva sitt yrke. Utbildningarnas helhet, innehåll, nivå, progression och hur studenterna examineras ska överhuvudtaget inte granskas i det nya systemet.

Spelar det någon roll hur man mäter kvalitet? Vad innebär detta för utbildningarnas innehåll och studentgruppernas sammansättning?

För utbildningarna/lärosätena kommer att gälla att studenternas socioekonomiska bakgrund kommer att spela stor roll för vad som sägs vara kvalitet och därmed för resurstilldelningen till dessa utbildningar. På de utbildningar som rekryterat studenter med högsta betyg blir sannolikt konsekvensen att de självständiga arbetena håller hög nivå utan att man för den skull kan säga att själva utbildningen hållit hög kvalitet. Trots det kommer dessa lärosäten av premieras i det föreslagna resursfördelningssystemet. Sverige överger därmed åsikten att alla akademiska utbildningar ska ge alla studenter möjlighet att utnyttja sin intellektuella och kreativa potential.

Det som förvånar mig mest är att den här diskussionen inte förs i det öppna politiska rummet. Här finns utrymme för en smaskig valdebatt om vilka läkare och lärare vi vill mötas av i framtiden.

Kanske är det sant som Plura säger – att man behöver mikroskop för att upptäcka skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk utbildningspolitik.

P.S. På den gemensamma TCO-utredarbloggen (se där ett nytt ord!) ger German Bender sin syn på händelserna. Jag är glad att jag är med i Lärarförbundet och därmed också TCO. Frispråkiga tjänstemän är det bästa jag vet.

Länk

Uppdatering:

Kritiken utveckals av starka företrädare för högskolorna i dagens Sydsvenska. Kanske är det mer förorättade tjänstemän som förargas över arroganta politiker – men jag ser frön till något som skulle kunna vara en plattform för oppositionens politik?

Länk

Jag mötte Leffe!

Pagrotsky alltså. Kåren ordnade ett samtal med den förre socialdemokratiske handels- och utbildningsministern och nuvarande vice ordförande i riksbanken. Och vad kan man säga om denne charmerande person?

Länk till referat

Han presenterade sin analys av finanskris, eurosamarbete, arbetslagsstiftning, skattepolitik, försvarspolitik, vapenhandel och det faktum att ett skuldsatt USA nu måste be Kina om lova för att kriga i Afghanistan. Dessutom menade han att socialdemokratin har fört en defensiv utbildningspolitik och i alltför hög grad låtit Björklund sätta dagordningen utifrån populistiska antaganden.

Till sist fick Pagrotsky frågan om sin favoritförfattare och då vann han slutgiltigt mitt hjärta. Snacka om god smak:

Gissa vem?

Leif Pagrotsky invigde Orkanen 2005

Leif Pagrotsky invigde Orkanen 2005

It ain’t over ’til the fat lady sing

Vi är några som har förundrats över den rödgröna oppositionens ihållande tystnad och tolkat den som en undergivenhet gentemot Jan Björklunds kraftfulla retorik. Nu tycks det som om Marie Granlund & co har vaknat och samlat sig till en motion om propositionen till ny lärarutbildning.

Länk

Den viktigaste invändningen riktas mot förslaget om fyra åtskilda lärarexamina. Om det tas bort från propositionen är jag inte helt säker på vad som blir kvar. Men jag måste nog läsa noga!

Riksdagen avslår regeringens förslag att riksdagens tidigare ställningstagande om att det ska inrättas en samlad lärarexamen inte längre ska gälla utan att dagens lärarexamen i stället ska ersättas av fyra nya yrkesexamina; förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen.

    Jag säger bara :It ain’t over ’til the fat lady sings

    Den slarviga kampen mot flummet

    Lagrådet är inte nådigt i sin kritik av det nya skollagsförslaget:

    DN, Riksdag & Departement

    Lagrådet slår ner på det mesta. Centrala begrepp har inte enhetliga definitioner. Begreppet elev får därför olika betydelse beroende på i vilket sammanhang det förekommer.

    ”Lagrådet får närmast intrycket av att många av de noterade bristerna, som här enbart beskrivits med ett fåtal exempel, beror på att en tillräckligt noggrann genomgång inte har gjorts innan förslaget lämnades över till Lagrådet. Enligt Lagrådets mening måste en sådan genomgång och överarbetning ske under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skriver Lagrådet.

    Språkliga otydligheter i förslaget öppnar för tolkningar som gör vissa av bestämmelserna grundlagsstridiga. Det gäller när regeringen ska meddela föreskrifter till myndigheter om vilka ämnen som ska ingå i det nationella programmet i gymnasiesärskolan, och kunskapskraven för betygen A, C och E i det nya betygssystemet.

    Lagrådet anser generellt att det finns ”ett anmärkningsvärt stort antal brister” i hur lagparagraferna är formulerade i författningskommentarerna och i lagtexten:

    Jag försöker dölja min skadeglädje över att Björklunds starkt ideologiska iver att driva igenom förändringar resulterar i en undermålig produkt. Är det så här kampen mot flummet ska bedrivas? Genom slarv?

    Frågan är hur han gör för att runda lagrådet?

    “En onödig proposition”

    I bloggvärlden var det många som tidigt ifrågasatte värdet av en ny lärarutbildning. Inom det akademiska och pedagogiska etablissemanget tycktes det vara få som tog Jan Björklund på allvar och när professorerna väl samlade sig till ett upprop var det alltför sent och ängsligt. Rädslan för att stöta sig med makten satt djupt och i bakgrunden mullrade HSV. Utredningen HUT är presenterad, remissomgång avklarad och nu återstår riksdagsbeslut, examensbeskrivning och tillståndsprövning innan det hela rullar igång 2011.

    Anders Fransson är skoningslös i sin kritik av processen. Jag försöker plocka ut särskilt slående formuleringar ur hans text men rekommenderar er att läsa det hela. Kanske är det inte för sent att stoppa eländet.

    Länk till den omistliga nättidskriften Skola och samhälle

    Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.

    Papperstidning på nätet eller digital mötesplats?

    Jag är på ett utbildningsvetenskapligt seminarium som diskuterar behovet av en ny tidning om utbildning. Jan Thavenius och Olle Holmberg beskriver tankarna bakom Skola och samhälle (S O S) och vi diskuterar vad det är för tomrum publikationen fyller.

    Det är en imponerande uppsättning skribenter som bidrar med texter och visst finns det utrymme för en kritisk röst i utbildningsdebatten.

    Vi funderar över formen och det finns en spänning mellan traditionen att å ena sidan göra en fin akademisk tidskrift som ligger nära Pedagogiska magasinets genomarbetade redaktionella produktioner och å andra sidan utnyttja nätets fördelar genom att våga vara mer oförutsägbar och interaktiv.

    Jag hoppas att de båda riktningarna kan samsas och att Olle orkar fortsätta att moderera kommentarer. Idag är Malmö Högskola värd för tidningen och dekan Johan Elmfelt bekymrar sig för okontrollerbara kommentarer som gör utgivarskapet riskabelt. Jag tror han oroar sig i onödan.

    Min blogg har på tre år fått 8 500 kommentarer.  2 500 har varit skräppost som plockats bort av filtret. Jag har själv plockat bort två kommentarer med rasistiska undertoner. Inget har varit åtalbart.

    Ett större bekymmer är att S O S är en smula ideologiskt förutsägbar. Ambitionen att öppna sidan för landets skrivglada lärare innebär risk för att en del “privat läckage” (Johans Elmfelts uttryck) kan förekomma. Vardagsbetraktelser, kåserier, krönikor, fotoreportage, metodtips tror jag inte hotar ambitionen att vara en seriös aktör i skoldebatten. Olle har tidigare talat om den akademins skräck för att “smutsa ner sig” och bloggvärlden är full av tveksamma men lockande företeelser. Alternativet är att göra en “papperstidning på nätet” och det känns ganska ointressant. Jag hoppas på en digital mötesplats med oräddhet som ledord.

    Den 8/3 kommer Sven-Eric Liedman och berättar om sin medverkan i tidningen Inbjudan. Den aktuella texten är “Månglarnas tempel.”

    Fyra glada pensionärer

    Fyra glada pensionärer

    Min aningen bittra slutkommentar är att det tycks vara lättare att driva en debatt utanför Malmö Högskola än inom organisationen.

    Bryt med Inger Enkvist

    Uppdatering:

    Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg  över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
    – Var fick hon luft?

    Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?

    Länk till SOS

    Ursprunglig text 8/11 2007:

    I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken. 2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.

    david.jpg

    Klassiskt bildningorgan

    Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?

    Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.

    Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.

    Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.

    Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!

    Lärares skyldighet att tänka

    Anna Sundman Marknäs skriver på SOS om attackerna mot den svenska skolan.

    Länk

    Hon utgår från Hargeaves och beskriver erfarenheterna från Ontario då ett fungerande decentraliserat skolsystem detaljreglerades i slutet av 1990-talet. Jag menar att det är ytterst likartade förhållande och att vi har mycket att lära av de de här striderna. I Toronto strejkade lärarna för rätten att påverka undervisningen.

    Tidigare inlägg

    Religionsämnet och orolige Jan

    En högre makt

    En högre makt

    Jag vaknar till en bekymrad Jan Björklund på radion. Det är förslaget om ny kursplan för religionsämnet som stör utbildningsministerns nattsömn (jag hittar på!).

    Tanken på att svenska barn i framtiden inte skall veta varför vi firar jul kanske kan verka skrämmande – men utifrån min erfarenhet som mentor i en borgerligt styrd kranskommun till Malmö kan jag lugna ministern:

    – Det är ingen fara! Traditionen att beskriva Jesus liv är starkt förankrad och jag har sett v-ä-l-d-i-g-t många faktaspäckade lektioner om de bibliska berättelserna.

    Alltför många.

    Lars Ohly lät riktigt vettig – har han medietränats?