Jag diskuterar förväntningarnas betydelse med en kollega. Vi är inte överens. Är det rimligt att kräva av lärare att de verkligen i djupet av sitt hjärta ska tro på möjligheten att alla uppnår målen? Min tes är att vi göder en dubbelmoral om vi bedömer lärarna utifrån deras trosvisshet. Alternativet är att urvattna ordet förväntan och se det som en form av metodisk allmän uppmuntrande attityd. Då tappar språket en viktig dimension – autenticitet.
Barn och lärare har rätt att misslyckas. För båda parter gör det ont och konsekvenserna är antagligen allvarligare för barnen ön för läraren. Men vi kan bara göra så gott vi kan.
Och lite till.
Tysta tankar 