Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1
I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen.
– Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.
Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.
Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.
Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:
- Politikerna som inte anslagit tillräckligt med resurser?
- Cheferna som inte använt resurserna på rätt sätt?
- Lärarna som prioriterat andra moment än de som avspeglas i betygen?
- Föräldrarna som inte stöttat barnen tillräckligt?
- Eller ska vi vara riktigt djärva och se barnens studieresultat som deras eget ansvar? Deras förutsättningar och ansträngningar är grunden för resultatet.
Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.
Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.
Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.
– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.
Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.
Jag vet för jag har varit med – det tar mycket tid och drar ner arbetsglädjen efteråt. I stället för att fokusera på studentens utveckling glider misstänksamheten in och förgiftar handledningen. Vad är det jag läser – vem har skrivit detta?
En kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.
Jag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i
Jag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter “
Tysta tankar 