Ofta är jag trött på alla deklarationer och manifest. Samtidigt behöver vi formulera en hållning i grundläggande frågor.
Anne-Marie gör det bäst och frågan om hur skolan ska undvika att bli ett övergrepp är högaktuell.
Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB
Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!
– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.
Sen kommer den lilla obehagliga grodan:
Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.
Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren. Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.
I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.
Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.
Jag läser hemtentor och studenterna har fått i uppgift att beskriva en milstolpe ur lärarprofessionens utveckling. Många lyfter fram grundskolereformen och Lgr62 som en betydelsefull händelse.
Plötsligt inser jag att det som för mig var unikt och spännande (min skolstart 1962) även var en skolpolitisk sensation, även om det hade pågått försök med sammanhållen skola sedan 1946. Min älskade frökens försök att omsätta den nya läroplanens intentioner till betyg var något nytt och omvälvande. För mig var det den enda skola jag kände till.
Det relativa betygssystemet var besatt av normalitet och normalfördelning. Varje läxförhör redovisades genom diagram och kurvor. Den första frågan från mina föräldrar var alltid:
– Var låg snittet?
Prestationen mättes alltid i förhållande till detta magiska tal och jag minns fortfarande förvirringen när någon förklarade att det fanns andra sätt att beskriva medel än genomsnitt (meridian!)
När Björklund idag talar om föräldrars rätt att veta kanske det är denna kunskap han menar. Samtidigt öppnar han dörren för all den oro som alla föräldrar känner:
– Är mitt barn normalt?
Det kan gälla allt från första tanden till antal rätta glosor på läxförhör. Kunskapen relateras till gruppen. Förutsättningar och arbetsinsatser komplicerar bilden. Barnet blir ett objekt som befinner sig på en kurva. V-A-R L-I-G-G-E-R D-U? (Bara det passiva uttrycket “ligger” borde starta varningsklockor!)
Nåja – jag var ett snällt och ambitiöst barn som snabbt förstod vilka regler som gällde och antog utmaningen att alltid ha alla rätt i hopp om någon form av belöning. Jag minns ännu ilskan och besvikelsen när jag hade stavat något ord fel. Och i denna rättvisa värld fick jag bra betyg och dessutom mottaga premium i Limhamns kyrka. Frågan är vad man ger en åttaåring för present som på något sätt ska motivera all denna ansträngning.
I mitt fall var valet en katastrof. Jag fick Limhamns museiföreningsårsbok 1963 Att samla gammalt mög, som till stor del bestod av annonser och suddiga svartvita fotografier.
Besvikelsen var fullständig och jag har inte ansträngt mig sedan dess.
För att göra förnedringen fullständig började en ny flicka i min klass som var ännu ambitiösare än jag. Nästa år mottog hon stolt 50:-, medan jag gnisslade tänderna i bänkraden.
P.S. Det är en blomma bakom huvudet och en tax framför hakan.
Aftonbladet DN Svd Sydsvenskan beskriver det kommande beslutet om betygsliknande omdömen i första klass. På Aktuellt står en flinande minister och brer ut sig om tydlighet och föräldrarnas rätt till information.
Nu ska varje skola själv kunna få utforma formerna för dessa omdömen och jag är lite förvånad över att dessa inte ska knytas till kursplaner, mål att uppnå eller nationella prov. Antagligen kommer omdömena att vara av disciplinerande karaktär och avser då personlighet (ansvarsfull, punktlig, arbetsam) eller mer biologiska påstående om egenskaper hos barnet (klok, matematisk, musikalisk).
Jag har svårt att se pedagogiska vinster eller ökad tydlighet. Allt skulle kunna sägas i ett utvecklingssamtal eller skrivas i en IUP. Men Björklund vill ha mer – han är ute efter de magiska bokstäverna och siffrorna. Helt ojämförbara utan kriterier men med ett starkt symbolvärde när det gäller hans längtan att utstråla handlingskraft.
Frågan i rubriken… Av samma anledningar som hundar slickar sig mellan benen.
P.S. Jag har skrivit om den här skuggvärlden tidigare där saker inte ÄR utan LIKNAR något annat. Frågan är vilka betyg de här omdömena ska likna? Ska vi återinföra relativa betyg i smyg?
Idag citerar jag helt ogenerat min chef Maria Sundkvist som har varit på konferens
Det andra var vad dekanen från Örebro universitet visade. Han har läst de två utvärderingarna av lärarutbildningen som gjorts under 2000-talet och lärarutbildningsutredningen som kom i slutet av 1990-talet. Genom att räkna orden ”disput” med avledningar och ”yrke” visade han med stor elegans på en förskjutning som skett i talet om lärarutbildningen. Talet om läraryrket har blivit talet om lärarutbildarnas akademiska utbildning. I slutet av 1990-talet handlade det om att göra en så bra yrkesutbildning som möjligt. Idag handlar kvalité om andelen disputerade i lärarprogrammet. Heja Owe Lindberg! Jag ser fram emot en kommande artikel.
Jag läste Lindbergs avhandling Talet om lärarutbildningen (2002) och var inspirerad av hans tankar att tänka kring vad en lärare egentligen är – hur den konstrueras genom retorik.
Ett problem i den utbildning som sjösattets 2001 var att den i vissa stycken var svår att förstå. Tolkningarna av vad som egentligen menades med ämne och AUO inbjöd till sofistikerade och auktoritära konstruktioner. Det var svårt att jobba med flexibilitet och studentinflytande om alla delar är integrerade och fusionerade med varandra. Varje progressionstråd hade sin egen logik och om vi ändrade i någon del hotades helheten. Ibland handlade mer om att göra rätt – än att tänka själv. (Väldigt mycket min tolkning)
Nu är budskapet från regeringen å ena sidan på gränsen till övertydligt med lätt populistiska traditionsbundna uppfattningar om stadieindelningar och ämnen – å andra sidan har regeringen lagt sig platt inför HSV:s mystiska och extremistiska tolkning av vad som är kvalitet i en yrkesutbildning.
Heja Maria!
Jag har en vision om att studenter ska uppfatta hemtentor mer som lärandetillfällen och mindre som kontroll. Då måste frågorna vara utmanande och ge utrymme för egna tankar. Risken är stor att detta utrymme tolkas som vaghet och otydlighet. Studenter som kommer direkt från gymnasiet vill ofta ha tydliga instruktioner och kriterier som är lätta att förstå. När kursen delvis handlar om kvalitativ kunskapssyn och mätbarhetens problematik ja då är det svårt att leva upp till dessa krav på formulerbar rättvisa.
Samtidigt förstår jag att de är angelägna om att göra sina lärare till lags och bli godkända. Bilden av frihet lockar och skrämmer. Det tar mycket energi att försöka räkna ut vad det är som lärarna E-G-E-N-T-L-I-G-E-N är ute efter och ledtrådssökandet är en väl inövad färdighet hos många.
– Hur mäter ni djup?
– Hur analytisk måste man vara?
Det är mycket lättare att svara på frågor om antal sidor och referenser.
Samtidigt möter jag studenter som tackar för att de äntligen har fått en utmanande och rolig tenta. Ingenting gör mig gladare. Då får jag nog stå ut med diskussionerna om rättvisa och kriterier. (Är kriterier svenska språkets fulaste ord?)
När regeringen talar om svenskämnet är det i form av:
I dagens Svd tar Birgitta Johansson upp ett annat perspektiv som gör mig väldigt glad. Det handlar om kommunikation och omsorg.
Jag är lite osäker inför begreppet språkbarn och väldigt kluven när det gäller genernas betydelse – men slutsatsen står jag helt bakom!
Diskussionen om de bråkiga pojkarna har länge förts under likhetsfeministisk agenda (det finns egentligen ingen skillnad men O-M det finns det ska vi B-O-T-A de bråkiga pojkarna) och tankarna på genetiska skillnader har varit omöjliga att ta upp. Kanske det finns utrymme nu? Även om jag helst undviker att prata om kriminella gener är artikeln hoppfull och möjlig att omvandla till pedagogik.
Jag njuter av att inte ha någon åsikt. Många bloggare förfasar sig över att skolan är sorterande – det trodde jag var självklart. Björklund orerar om socialdemokratisk jantelag – han måste ständigt uppfinna spöken för att motivera nya utspel.
Möjligtvis skulle jag kunna bekymra mig över att glädjen att få uppdela är så oblyg. Nästa steg är antagligen skola och förskola. Och om det verkligen gäller nationens framtid (som en del bloggare tycks tro) – då är det väl dags att satsa på genetik?
Hatet mot en inkluderande skola tar sig skiftande uttryck. Björklunds utspel är en testballong och försök till formalisering av en utveckling som redan har skett. Ingenting att hetsa upp sig över.
Det mest genanta är nog försöken att framställa eliten som offer.
Anne-Marie Körling skriver i nya numret av Lärarnas tidning om sitt arbetet med temat Bondgård i årskurs 2. Det är en skräckblandad och sedelärande historia som ställer en massa frågor kring skolans tradition av ett avprickbart innehåll.
En vän brukar ställa frågan:
– Varför arbetar många skolor med stenåldern i åk 3?
De flesta studenter tycks tro att det står i någon kursplan eller att det finns en rationell förklaring kopplad till barnens utveckling. Den sanna, och oändligt sorgliga förklaringen, är det påbjöds i LGR62 och har hängt kvar sedan dess. I många skolor reproduceras detta arv i lokala arbetsplaner som kanske skapar trygghet åt vilsna kollegier, men som hindrar att barns tankar tas tillvara. Står vi ut med frihet?
Till sist hänger frågan om vad barnen verkligen behöver kvar i luften – min gissning är att de flesta barn redan har haft temat Bondgården minst fyra gånger på förskolan.
Debatten om skolan refereras idag i Sydsvenskan (länken är borta – Sydsvenskan har bett om ursäkt) och jag är bekymrad. Bo-Göran Dahl och jag hörde olika saker.
– Slopa intagningskraven, låt alla börja på lärarutbildningen och jag lovar att vi ska göra bra lärare av samtliga.
Orden är Maria Sundkvists, dekan och chef för lärarutbildningen vid Malmö.
Jag minns inte de kursiverade orden lovar och samtliga som får Maria att framstå som mer än lovligt idealistisk och naiv. Det vore förmätet att tala om vad min chef menar – och jag hävdar att hon är felciterad.
Dessutom är jag helt övertygad om att Maria är djupt medveten om att det finns en examensordning som reglerar vilka studenter som till sist kan kvittera ut en examen. Om det felaktiga citatet sprids riskerar myten om den kravlösa lärarutbildningen att spädas på.
Jag som arbetar i organisationen är förbluffad över hur stor del av vår arbetstid som faktiskt går åt till sortering och definiering av vad som krävs för att bli godkänd. Visisonen om att alla ska med är farlig för vår arbetsmoral eftersom vi riskerar att uppfatta studenternas tillkortakommande som ett personligt och moraliskt misslyckande för lärarutbildaren. Om Maria verkligen hade lovat att alla skulle lyckas – då övertog vi också ansvaret för studenternas studier, och det vill jag inte. Särskilt inte i en tid av krympande resurser.
Men frågan kvarstår: När ska sorteringen ske?
1) Före utbildningen – risken finns att stora grupper som skulle behövas för att vitalisera skolan stängs ute. Gymnasiebetyg är en bräcklig grund för att förutspå studie- och yrkesframgångar!
2) Under utbildningen – ja det är rimligt att en viss sortering sker och ofta är det bra att studenter tidigt får veta att de har valt fel yrke. Min oro är att vi idag sorterar bort fel studenter (d.v.s. de som inte kan anpassa sig till en akademisk utbildnings formella krav)
3) Efter utbildning – efter ett år utfärdas den egentliga lärarlegitimationen.
Tysta tankar 