Undervisning som konst

Det svar jag vill ge på undervisningens gåta är vare sig genialt eller komplicerat. Tvärtom är det enkelt, självklart och tidlöst: Lärarna måste återfå det förtroende de historiskt sett nästan alltid haft, när det kommer till att få ta ett självständigt ansvar för elevernas kunskapsutveckling. Samhället måste koncentrera sig på att ge lärare och blivande lärare förutsättningar att ta detta ansvar, genom att skapa förutsättningar för dem att utveckla och upprätthålla en didaktisk kompetens som skapar förutsättningar för det genuina didaktiska mötet. Svaret ligger i klassrummet, hos lärarna, i undervisningen; inte i utompedagogiska perspektiv eller krav. Denna förändring bör börja nu, för i horisonten börjar vi skönja konturerna av ett öde land.

20130222-222939.jpg

Jag har undvikit moderaternas skolprogram – uppdaterat

Det är tur att andra granskar eländet.

https://twitter.com/anna_kaya/status/303995042866003969

Verkligen!

Ivar Arpi lyfter in jämställdhetsfrågan i finrummet

För regelbundna läsare av bloggen är det inga nyheter. Bara påträngande viktigt.

20130219-170153.jpg

Nu blir jag petig…

Jag läser i Trelleborgs allehanda om pojkars svaga skolprestationer. Mia Heikkilä ger sin bild:

För att komma till rätta med problemet krävs att skolan gör upp med självbilden att elever behandlas lika. Ett genusperspektiv måste fogas in i hela skolverksamheten. Något som in tur grundas på att lärarna utbildas och blir medvetna om hur könstillhörighet ordnar så väl skolan som samhället.

Det finns många viktiga insikter i texten och jag håller helt med om att skolan måste göra upp med sin självbild – frågan är vad det är för medvetenhet som experten vill sprida? Jag tänker att de flesta av oss lever i ett fält där vi naturligtvis tilldelas roller, samtidigt som vi har en viss frihet att bryta mot de förväntningar som begränsar våra handlinsmöjligheter. De här förhandlingarna sker ständigt och jag är osäker på om det verkligen är en kunskapsfråga? Jag lutar mot att det handlar om disciplinering och marginalisering av icke önskvärda erfarenheter.

Om vi följer den strikta socialkonstruktivistiska förklaringsmodellen är barnen felprogrammerade in i stereotypa mönster och det är nu pedagogernas uppgift att träna in nya roller. Det vore spännande att se om genuspedagogerna skulle kunna närma sig barnens livsvärldar utifrån ett öppnare och mer fenomenologiskt angreppssätt. Skolverksamheten sker i ett möte mellan barnens och pedagogernas levda erfarenheter. Varje försök att skapa mening kommer då att blottlägga de skillnader som finns mellan olika grupper. På ett plan är vi fångade av våra erfarenheter – samtidigt finns det också möjligheter att med språkets hjälp peka på att frihet verkligen är ett alternativ.

Men då måste vi närma oss ett radikalt förstapersonsperspektiv – och distansera oss från skolans normativa praktik. Frågorna blir enkla och komplicerade samtidigt:
– Varför är du här?
– Hur ska vi använda dagen?
– Kan jag hjälpa dig?

En del av pojkarna som avfärdas som underpresterande har antagligen oändliga resurser som inte ger utdelning i skolans värld.

Märks det att jag lyssnade på Filosofiska rummet i går?

PhotoFunia-5eea0b

Jag är tveksam om värdet av att definiera gott lärarskap

Den här typen av listor brukar göra mig deprimerad….

20130215-165548.jpg

Jag satsar på “good enough”!