Vi bor bra i närheten av Rosenthaler Platz, men ibland måste man utforska nya delar av staden.

Väggmålningen och paret sätter igång min fantasi.

De flesta gator är fyllda av nyutslagna träd.

Minnet av Karl Marx lever kvar. Åtminstone på hans egen gata.

Ibland är skyltfönstren ganska aggressiva. Då tittar jag ner i gatan.

EU-valet stundar. Piratpartiets har bäst affischer.

Vi följer kanalen.

Vi ramlar in på en liten gitarrfestival.

Vi motstår en del frestelser.

En del artister gillar rosa.

Vi går genom Kreutzberg och njuter av gatulivet.

Någon av oss blir inspirerad och vill dekorera sin balkong lite extra.

På det här undanskymda torget vaktar två herrar.

I morgon kanske vi ska gå på den här utställningen. Gruppresor är äventyrliga.

Öh – jag borde nog ha en bild med förskoleanknytning.

Fast först gå genom säkerhetskontrollen.

Och taxfreeshopen chokladskyltning.

Och snabbköpets erbjudande.

Mot det väntande planet. Jag har aldrig sett likheten mellan idolen Egner och Kjell Lönnå ?

På planet läser jag om okända sjukdomar.

45 minuters flygtur är väldigt lagom.

Jag har inte varit på studiebesök på den här förskolan – trots att vi bor grannar.

Jag missade den här konserten – trots att The lady in red är en underbar melodi. (Skrev jag verkligen det?)

Jag har inte sprungit ikapp med Katrin Krabbe längs Unter den linden – trots att jag hade löparskorna med.

Jag valde bort konserten med James Last – trots att det var mina föräldrars första LP-skiva och många stereoförsäljares favoritdemo.

…skriva om restaurangbesök, men vill ändå rekommendera det här stället.

Jag brukar håna folk som fotograferar mat, men blir glad och rörd när servitrisen bjuder på tiramisou. Bröllopsdag är en bra anledning att gå på restaurang.

Jag brukar tycka att det är fånigt med konst på toaletterna, men känner mig ändå berörd av budskapet.

Jag brukar inte trivas på Friedrischstraße, som är en underlig blandning av palats och nybyggda köptempel. Men den gröna väggen utanför Lafayette är svår att inte förföras av.

Jag brukar reta mig på den fåniga björnen som finns i tusentals varianter i turistshopparna. Men det är något stolt och självmedvetet över sättet att lyfta ramarna mot himlen som får mig att vilja dansa.

Jag brukar försöka balansera privata inlägg med utbildningspolitiska funderingar. Det är dags att åka hem nu.

Nina Simone sätter tonen.. Jag hoppas hon har rätt. Marriage is for old folks.