Den förvirrade narcissisten

Om blogg är en del av det som skulle kunna kallas identitetsarbete är det kanske viktigt att ställa rätt frågor till sig själv. Samtidigt finns det en uppenbar risk att pysslandet med det egna jaget blir lite löjligt. Hur intresserad av sig själv kan man vara egentligen? Någon antydde att det finns ett tvångsmässigt och möjligtvis osunt drag i denna omsorg av det personliga. Focault skulle varit misstänksam inför tanken på att det är meningsfullt att försöka hitta något som är mer “äkta”.

Jag har tagit hjälp av en känd svensk poet för att förtydliga min position.

far3.jpg

Vad gör jag nu för tiden?
Varför hör jag aldrig av mej?
Det var länge sen jag träffade mig själv

Bor jag kvar i samma tvåa?
Vad jobbar jag med?
Jag bubblade av frågor och svarade
Sen avbröt jag mej med mitt underbara leende

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten utav tystnaden,
Och önskat att jag sov här bredvid mig själv igen
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej

hjarta2.jpg
(tack till Tomas Ledin)

Face Book

Jag var på föreläsning med en norsk IT-pedagog som talade sig varm för vårt nya Learning Management System (It´s learning). Det var en fascinerande blandning av skåpmat (multipel choice-vurm – och “glöm inte att skämta ibland”) och mer kreativt tänkande.

Han ställde frågan till auditoriet:
– Hur många av er har “face book“? (Fast på norska)

Och av oss c:a 300 personer var det nog två som hade en sådan sida (och vågade erkänna det) . Min gissning är att ungefär 20 förstod frågan.

Min dotter läser i Manchester och i den anglosaxiska universitetsvärlden är face book stort. Antagligen hade det varit två personer som inte hade face book.

Vad är det – jo enkelt uttryckt är det ett personligt nätverk som man bjuder in sina vänner till och väljer att dela vissa dokument med.

Men där vi delar upp världen i seriöst lärande och personligt trams – där har studenterna genomskådat denna hopplöst föråldrade dikotomi och förstått att utbildning handlar om kommunikation och att ta hjälp av vänner. Idag berättar studenterna att MSN har gått varm när de fått en oklar uppgift eller utmanande fråga.

Där vi ser en sorts “heta linjen” med fula gubbar och anonyma chat – där har dagens ungdomar byggt egna gemenskaper med nätverken som en del av studiemiljön och identitetsskapandet. Därför måste vi hitta utbildningsformer som tar vara på kraften i dessa mer oförutsägbara former av kommunikation som utmanar bilden av de rationella processer som Bolognatänkandet bygger på.

Ett snabbsök visar att det finns sex studenter i Malmö som är registrerade på facebook – men över 500 i Lund. Manchesters nätverk består av 93 578 medlemmar. Ojdå.
ind2.jpg

Inga baktjinkar – inga rullisar – alla regler!

kul2.jpgSå ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.

Är det så idag också? Måste vi tala om att reglerna gäller – eller har postmoderniteten monterat ner alla system och skapat en väv av individuella behov där allt är tillåtet. Jag är glad att det finns företag som säljer kulor. Jag är ledsen att jag förlorade så många kulor på gården. Men jag kommer över det.

Idag är jag fascinerad över regler. Hur de förhandlas fram och hur de uttrycker makt. Centrala frågeställningar är:

  • Får man låna ut pengar i Monoplol? (Nej!)
  • Får man bilda truster i Risk? (Ja!)
  • Kan man få extrapoäng för roliga ord i Alfapet (Nja…)

Idag håller skolan på att organiseras om efter nya principer och det ser ut som om Jan Björklund tänker förlita sig på den gamla regelstyrningen som redskap för likvärdighet och rättvisa.

Jag tror inte han har förstått att regler alltid är knutna till ett sammanhang och att tolkningsmöjligheterna är den luft vi lever av.

Att sticka upp – eller sjunka ner

fotliten.jpgAllt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.

Ändå kan jag nästan övertyga mig om att foten sticker upp ur sanden och att solen kommer snett uppifrån till vänster. Om jag inte kan lita på mina ögon blir det svårt att tro på sådant som andra beskriver. Och att tro på att det är möjligt att beskriva vad andra människor kan eller inte kan.

Just nu skriver vi kursguider och examinationsuppgifter till de nya kurser som ska starta till hösten. Bolognatänkandet glider mellan fingrarna. Konkret och lockande – förföriskt precist på ett ganska naivt sätt.

Följande verb kan vi välja mellan (ur styrtext)

Kunskap och förståelse
Förklara, sammanfatta, sammanställa, exemplifiera, definiera, identifiera, nämna, urskilja, ange, beskriva, kategorisera, klassificera, kombinera, indela, analysera, använda, välja, integrera, utveckla, tillämpa, bearbeta, reflektera, förutse, skapa, illustrera, skissera, jämföra, pröva, tolka, utveckla, se samband mellan, formulera sig …

Färdighet och förmåga
Beräkna, bevisa, producera, visa, lösa, använda, verkställa, relatera, förbereda, planera, generera, konstruera, framställa, planera, organisera, utarbeta, sammanfatta, argumentera, observera, intervjua, läsa, skriva, presentera, demonstrera, rapportera, uttrycka, debattera, besvara, föreslå, illustrera, redogöra för, kommentera, diskutera, samarbeta, undersöka, handha, gestalta, skapa, dramatisera, visualisera, iscensätta …

Värderingsförmåga och förhållningssätt
Bedöma, göra bedömningar, förklara, jämföra, relatera, argumentera, ifrågasätta, motivera, utvärdera, värdera, urskilja, kritisera, ta ställning, granska, göra ett urval, välja, jämföra

(Slut citat)

vallmo.jpgOch fortfarande har jag svårt att förklara den där foten…

Jag är misstänksam mot dessa ordmassor som antyder en form av precision som inte finns. Illusionen av att vara delaktiga i en gemenskap som har förstått skillnaden mellan alla dessa verb och hur de förhåller sig till varandra, vilka som överlappar och vilka som är överordnade. Ingår det verkligen i tjänstutövningen?

Nej – jag luktar hellre på blommorna…

Rätt låt vann…

…och alla som klagar över att “östländerna” håller ihop är korkade nationalister! Festivalen rör upp grumlig stämningar och jag ser det som en ytterst nyttig läxa för väst att bli förbisprungna på det här sättet. Det gör ont – men gör gott!

Det var inte bättre förr när de där tokiga länderna på sitt lite barnsligt efterblivna sätt försökte imitera brittisk pop – det är mycket bättre nu när schlagergenren håller på att explodera inifrån och allt är möjligt. Förnyelsen kommer inte från England eller Tyskland – om någon trodde det.

Och förresten – hur många av Sveriges poäng kom från skandinaviska länder? Snacka om korrumption…

food.jpg

Bilden föreställer en serbisk hälsokostaffär.

De mystiska tonåringarna

Förra veckan såg jag 30 filmer som studenter hade producerat om begreppet ungdom. Det var spännande och våra försök att fånga in fenomenet blev mer och mer komplicerade för varje film. Till sist kändes det som begreppet inte hade någon beskrivande mening eftersom allt flöt in och ut i vartannat…
– Hur är de egentligen? Går de att beskriva som grupp?

lonndahl150×200.jpgSanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?

Svenska Dagbladet erbjuder en biologistisk förklaringsmodell om ungdomars hjärnor som kanske skingrar dimman – men som skapar nya moln. Jag är i princip mot hjärnforskning. Särskilt när den bekräftar fördomar och förminskar gruppen. Men jag borde kanske skaffa mig bättre argument.

It should have been me!

romantik.jpgEtt av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när Gladys Knight skriker ut sin vrede och besvikelse över att mannen hon älskar är på väg uppför altargången för att gifta sig med en annan kvinna.

Ungefär så känner jag inför schlagerfestivalen (jag vet att den har ett annat fånigt namn också)

Det finns bloggar som frossar i personliga misslyckande och koketterar med förnedrande situationer. Jag vill inte vara en del av detta, men en gång skickade jag in ett bidrag till den svenska uttagningen och hade så smått börjat planera scenklädsel, frisyr och koreografi när resultatet publicerades.

Det var tungt att läsa namnen på de tio låtarna som gått vidare. Jag hörde till de c:a 2000 ratade. Besvikelsen var svår men uthärdlig – tills den kväll då jag hörde de sånger som verkligen gått till final. Då framstod förnedringen i fullständig klarhet.
– Om de här bidragen hade gått vidare… Hur dåligt var då inte mitt????

Så nu tar jag långsamt farväl av drömmen och inser att min tid som schlagerartist och kompositör är över. Jag kommer aldrig att stå på scenen i fjäderboa och trikåer eller som Marianne Faithfull  skulle ha sagt:
– I´d never drive through Paris in a sportscar with the warm wind in my hair

Däremot kan man ju ha ett liv utanför schlagerfestivalen – åtminstone 364 dagar om året (fast det har blivit svårare nu med den utdragna uttagningen!)

Färgblind – smaklös – lycklig

sky.jpg

När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
– Hur är det egentligen att vara färgblind?

Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…

Studentinflytande – det vill alla ha!

stickahog.jpgNär jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.

Idag fick jag ett brev från en student som funderade i samma riktning och skickade länkar till USA som pekade mot denna form av studentinflytande:

http://www.ratemyprofessors.com
http://www.ratemyteachers.com/

Och nu är det jag som försvarar mig mot detta betygsättande. Mitt motstånd är lite grumligt och jag ska försöka bena ut det för mig själv

1) Jag är misstänksam mot alla former av betygsättning eftersom de reducerar komplexitet till en uppsättning banala (eller svårbegripliga) kriterier

2) Lärares främsta uppgift är att vara lojala mot examensordningen och det offentliga uppdraget. Den här sortens mätningar skulle kunna urarta till popularitetstävlingar och hindra oss från att ta svåra men nödvändiga beslut. Om alla är nöjda så misstänker jag att undervisningen har legat på för låg nivå och inte varit tillräckligt utmanande.

3) Verkligt inflytande bygger på långsiktighet. Då måste studenterna vara beredda att gå in i beslutande strukturer på enhets- och områdesnivå. Idag är utbildningen så komplicerad att försöken med inflytande i kurserna kommer i konflikt med kraven på tydliga examinationsformer, tidiga scheman och fastställda litteraturlistor. Den enskilde läraren har ingenting att förhandla om. Allt är redan bestämt och eftersom alla kurser bygger på varandra kan vi inte lyfta ut moment någonstans.

Jag tror att modellen skulle vara mindre korrumperande om vi hade ett system som tydligt skilde på undervisning och examination – men då skulle kvalitetssäkringen vara betydligt effektivare genom koppling till resultat (bra resultat= bra lärare)

Nu inser jag att detta blev ett riktigt tråkigt inlägg som inte alls andas tilltro till studenternas vilja och förmåga. Jag ber om ursäkt och vill särskilt tacka de studenter som tog sig tid att möta Högskoleverkets representanter för att samtala om dessa frågor.

Den “ohyggliga” värdegrunden

ko.jpg

I Norge används ordet “hygge” både som verb och substantiv. Man kan hygge sig och ha hygge – ungefär som att mysa och ha mys. Det betyder ungefär att man umgås med någon som delar ens värderingar. Gemenskapen har vissa underförstådda villkor.

I Danmark finns ett beryktat och svårt romantiserat gemyt. Många svenskar suckar längtansfullt över de trevliga danskarna som umgås med likasinnade över en bajer på krogen. Enligt Jaques Werup (läs Hemstaden)är det danska gemytet i grunden germanskt. Något man utövar med folk som liknar en själv när det gäller utseende och värderingar. Generositeten gäller den egna gruppen. Främlingsfientligheten pyr under ytan.

I Sverige har vi skolans värdegrund som är vår motsvarighet till detta nordiska tvångsmys. När jag städade bland mina papper hittade jag anteckningar från Torbjörn Tännsjös föreläsning förra året. Han gör grundligt upp med denna konstruktion och jag hade trott att genomslagskraften i hans tankar (se länk) skulle vara större. Jag hade fel – enligt mig tuffar normativiteten på obesvärat och de motsägelser som finns i värdegrunden hjälps vi åt att dölja. Värdegrunden handlar inte om att man ska vara snäll och hjälpsam. En lärare bör vara medveten om vilka djupare värderingar som ligger bakom en handling. Ett sätt att förstå detta kan vara hemsidan the Political compass som ger ledtrådar till var du hör hemma.

Alternativet är allmän trevlighet och sunt förnuft. Risken finns att detta neutrala alternativ ligger väldigt nära makten. Lärarnas beredvillighet att underkasta sig en statsmoral eller statsfilosofi diskuteras inte ofta.

Kanske kan Jan Björklunds förslag röja upp i detta oproblematiska träsk av tvångsmys och en diskussion om värderingar bli nödvändig ? Risken finns att vi glider in i detaljstyrningen med ett lättat leende – allt blir ju så mycket lättare om någon annan tar ansvar.

far.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,