Om blogg är en del av det som skulle kunna kallas identitetsarbete är det kanske viktigt att ställa rätt frågor till sig själv. Samtidigt finns det en uppenbar risk att pysslandet med det egna jaget blir lite löjligt. Hur intresserad av sig själv kan man vara egentligen? Någon antydde att det finns ett tvångsmässigt och möjligtvis osunt drag i denna omsorg av det personliga. Focault skulle varit misstänksam inför tanken på att det är meningsfullt att försöka hitta något som är mer “äkta”.
Jag har tagit hjälp av en känd svensk poet för att förtydliga min position.
Vad gör jag nu för tiden?
Varför hör jag aldrig av mej?
Det var länge sen jag träffade mig själv
Bor jag kvar i samma tvåa?
Vad jobbar jag med?
Jag bubblade av frågor och svarade
Sen avbröt jag mej med mitt underbara leende
Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten utav tystnaden,
Och önskat att jag sov här bredvid mig själv igen
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
(tack till Tomas Ledin)
Så ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.
Allt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.
Sanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?
Ett av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när 
När jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.
Tysta tankar 