Svensk förskola och skola vacklar mellan att å ena sidan se barn som självständiga kompetenta varelser – mogna att vistas i grupp tidigt och med stor förmåga att själva ta ansvar för sina studier. Å andra sidan finns medvetenheten om närhetens och omsorgens betydelse som en förutsättning för utveckling. Detta är naturligtvis en fråga som griper djupt in i utbildnings- och familjepolitikens skrymslen.
När studenter idag svarar på enkäter om vad som är den viktigaste kvalitén i utbildning anger de ofta alternativet “Jag vill bli sedd”. Jag tolkar det som att deras behov av omsorg inte har uppfyllts, och blir lite dyster när jag ser hur högskoleutbildning i allt mindre grad ger utrymme för varaktiga relationer. Bologna öppnar för industriella (men rättvisa) lösningar.
Gunilla Hallden har satt samman en antologi om barndomsbegreppets förändring Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Denna presenteras i Svd av gamle vänstermannen Håkan Arvidsson som lyfter fram problemet med de rationella föreställningarna om autonoma barn. (och i förlängningen autonoma studenter) Intitutionalisering och professionalisering av barndomen skapar problem som inte självklart låter sig utbildas bort.
Arvidssons slutkläm är starkt retorisk och jag måste nog läsa boken för att förstå om detta familjepolitiska credo (?????) har täckning i boken eller är en sorts markering av distans till en kollektivistisk världbild där barnen i myrdalsk anda uppfostras i storbarnkammare
Vare sig vi i vuxen ålder lägger oss på terapeutens soffa eller om vi som barn tar våra första stapplande steg mot det vuxna livet eller i livets slutskede sitter på ett vårdhem har vi ett outsinligt behov av att uppleva andras omsorg och engagemang i just vårt eget personliga öde. Utan en sådan omsorg blir livet förkrympt och förminskat och vi uppnår aldrig förmågan att utveckla våra personliga talanger och unika egenskaper till deras fulla kraft.
Om detta är utmaningen för oss lärarutbildare – ja då måste vi organisera utbildningen på ett annat sätt. Dessa tankar är inte förenliga med Bolognaprocessens målrationalitet där alla ska föras framåt i färdiglagda progressioner. De individuella mötena ryms inte i den nya elithögskolan – och jag tror inte att Anders Flodströms förslag om fem universitet förbättrar möjligheterna.
Kanske är tankesteget stort från de små barnens behov av närhet till studenternas behov av stöd och lärarkontakt. Stort – men inte omöjligt stort. Jag läser om vad en humanioraplats kostar och blir lite bekymrad när jag inser att en plats på en konstnärlig utbildning kostar tio gånger mer. I min fördomsfulla värld vill konstnärer vara ifred – och blivande lärare tycks ofta vara i stort behov av kraftfull handledning.
Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.
Många minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.
Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)
Tysta tankar 
