Skolutveckling – You can´t touch this!

hammer.jpg

Lärarutbildningen har en lång tradition av att representera makten och det rätta tänkandet. Första gången jag kom ut som mentor på VFT-besök (det som tidigare hette metodiklärare på praktikbesök) neg de äldre lärarinnorna när jag presenterade mig. Sedan kunde det bli lite underlig stämning när de förstod att jag hade mina rötter i förskolan – men det fanns ett drag av mystik och makt i att representera staten.

Många hoppades på något som kallades skolutveckling och diskussionen fördes gärna i neutrala termer som:

  • Höja kvalitén
  • Öka måluppfyllelsen
  • Värdegrundsarbete
  • Demokratimål
  • Mera kunskaper

fisk.jpgMer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.

Vi lärarutbildare kunde gå ut på skolor och förfasa oss över pedagoger som arbetade traditionellt, behaviouristiskt, förmedlingspedagogiskt och ämnesuppdelat. De hade inte sett ljuset – men våra fortbildningar skulle säkert skingra dimmorna. Mentorsbesöken var inte bara ett tillfälle att diskutera studenters utveckling. De kunde också uppfattas som en dold inspektion och ett försäljningstillfälle av normativ fortbildning.

Nu ritas kartan om snabbt. Lärarutbildningen är den ultimata syndabocken för skolans alla problem och lösningen är TYDLIGHET. Den mångtydiga reflektionen riskerar att förskjuta fokuset från de mätbara resultaten. Drömmen om att få representera någon form av evig sanning har kraschat mot folkpartiets aggressiva utbildningspolitik. Det är nog nödvändigt – men finns det några nyanser?

Går det att hitta någon form av samsyn i frågan om vad skolutveckling egentligen är? Underligt nog tycks mötet mellan Lärarutbildning, lokala politiker, fackliga organisationer, kommuntjänstemän, rektorer och lärare präglas av tillförsikt och ömsesidigt förtroende.

Idag minskar respekten för lärarutbildningen som visdomstempel och skolutvecklingen präglas av försök att skapa egna lösningar med högskolan som samtalspartner. Tankesmedjor är ett exempel. Lärarna vet all verklig förändring måste komma underifrån. Decentraliseringen, som ibland fastnade på kommunhusnivå, är möjlig – om vi verkligen tror på lärarkårens professionalitet.

Alternativet är centralism, detaljstyrning, ämnesrigiditet, åldersuppdelningar, mätkultur och en avprofessionalisering av lärarkåren.

Höstens fortbildningssatsningsatsning Lärarlyftet fokuserar på lärarens individuella färdigheter: Ämnesteori, ämnesdidaktik och formell behörighet. Jag är orolig för att den mest centrala lärarkompetensen i framtidens skola kommer att vara lydnad och osjälvständighet. Ur mitt skolutvecklingsperspektiv är detta en katastrof. Barnen kommer att möta rädda och detaljstyrda lärare – jagade av centrala prov och betygskriterier.

Bilden av en skolutveckling där barn, föräldrar och lärare formar sin skola förlöjligas som flum.

Jag säger som MC Hammer:
You can´t touch this!

Under tiden fortsätter rektorerna att kämpa mot nedskärningar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Kan vi sålla bland samtalsämnena?

eld.jpgJag skulle gärna ha skrivit denna krönika som beskriver problemet med dagens samtalsklimat (i Kanada). Det måste finnas något annat än resor och heminredning att diskutera.

Till listan av förbjudna ämne skulle jag vilja lägga gnäll om hur dålig dagens skola är – och hur bra allt var på den tiden då vi fick betyg i årskurs 1. (och vi ska inte tala om den underbara realskolan!!!!)

Problemet blir kanske att därefter hitta ämnen (och vänner) som lever upp till mina krav…

Den modiga lärarutbildningsutredaren?

fr.jpg

Regeringen (läs folkpartiet) har utsett Sigbrit Franke till ensamutredare av lärarutbildningens framtid. (Wikipedias okritiska presentation skulle man kunna diskutera) Det är antagligen ett både lätt och svårt uppdrag.

Lätt i betydelsen att direktiven är så detaljerade att varje form av självständigt tänkande är uteslutet.

Svårt i den mening att utredaren ska ge vetenskaplig legitimitet åt ganska extrema påfund som saknar förankring i stora delar av det pedagogiska vetenskapsamhället. Se länk om utredarens mod.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte stöta sig med makten i onödan. Kritiken mot lärarutbildningen har tidigare varit ytterst ytlig och svagt underbyggd. Det har byggt på traditionella kriterier och inte förstått problemet med professionsutbildning i stor skala inom akademins ramar.

Den breddade rekryteringen med nya och stora studentgrupper skapar en situation som utmanar de traditionella hierarkierna. Risken finns att vi på lösa grunder sorterar bort invandrare, män och arbetarbarn från högskolan – just de grupper som kanske skulle kunna förnya svensk skola.

Lösningen är knappast mer engelsk litteratur eller högre professorstäthet. HSV har plockat billiga poäng på svaga underlag och belöningen är ett mandat att föra ut Fp:s politik. För oss som ska administrera detta är risken för ryckighet överhängande.

Idag har jag diskuterat helhetssynens betydelse med nyantagna studenter på Öppet hus på Lärarutbildningen i Malmö. Många vill gärna ha en examen med dubbel åldersinriktning mot förskola och grundskolans tidigare år. De argumenterar klokt och menar att det finns generaliserbara kunskaper och färdigheter.

barn.jpgI regeringens värld är allt ämnes- och åldersspecifikt. 15 år av integrationssträvande mellan olika verksamheter är hotat. Den respekt som idag växer mellan olika lärargrupper väljer regeringen att sätta på spel.

Skolan är viktig – där satsas pengar på lärarfortbildning. Stora barn = hög status i form av pedagogik och ämneskunskaper.

Förskolan förs i värsta fall över till familjepolitiken. Läroplaner var en parantes i historien. Små barn = Låg status i form av förkortade utbildningar.

Himlen gråter.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Bakom bloggkulissen – Pippi vart går du?

Att skriva blogg innebär att ha dimmiga föreställningar om en fiktiv läsare. Ett fåtal ger respons men de flesta väljer anonymitet. Många tycks hamna på sidan av misstag och det är fascinerande att se vilka sökord som har resulterat i besök.

Jag vet att Astrid Lindgren är populär, men är ändå fascinerad av att under den senaste månaden 201 personer har sökt på “Pippi” och utifrån detta läst mitt försök att dekonstruera Pippi som postmodern hjältinna.

pippij.jpg (Klickbar bild)

Återigen – det oförutsägbara lärandet…

bd.jpegSamtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.

“Don´t follow leaders, watch the parking meters”
Bob Dylan

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Det räcker nu – lögnerna om Finland avslöjade!

ribb.jpgKampanjen mot svensk flumskola har bedrivits utifrån en beskrivning av Finland som ett auktoritärt mönsterland. Åsa Linderborg visar i Aftonbladet att orsakerna till Finlands framgångar är de motsatta! Äntligen.

En dag kommer forskarna att anta utmaningen från Folkpartiets propagandamaskin. I senaste numret av Skolvärlden (konstigt nog ingen länk till artikel – men read online sidan 32) diskuterar Gunilla Svingby och Anders Jönsson betygens kontraproduktivitet. Än finns det hopp.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Det slumpmässiga lärandet – “Vad varje svensk bör veta”


b1.jpg Vad varje svensk bör veta – så heter en bok som jag hittade bland de sista resterna av bokrean på Willys. Det är en underbart pretentiös titel. Obekymrad om problematiseringar kring nationalism och kunskapssyn erbjuder boken en komplett (nåja?) uppsättning fakta som ger en sorts mental inträdesbiljett till svenskheten. Om jag hade varit invandrare hade jag antagligen köpt boken och memorerat rad för rad. Aha – detta är kunskaper som gör mig delaktig i den stora gemenskapen!

På 480 sidor redovisas det som populärt kallas allmänbildning sorterat alfabetiskt under rubriker. En härlig blandning av stort och smått som gör mig alldeles varm av igenkännande. Fragment från skoltid och egna läsfrukter upphöjs till viktig kunskap inom dessa pärmar. Gepardy och Trivial pursuit möts i skön förening. Jag möter det som på modernt språk kallas en K-a-n-o-n. (Med stark betoning på den första vokalen).

I skolpolitiken (och i hemmen, skolorna och lärarutbildningen) har länge pågått en strid om innehållet. Vad är det barnen ska lära sig? Minst tre fraktioner kämpar om tolkningsföreträdet.

b2.jpgÅ ena sidan finns de som menar att det finns något som heter ”viktig kunskap” och att detta går att definiera utanför sitt sammanhang. Ett sätt att organisera kunskapen kallas då ämnen och definieras utifrån akademiska traditioner och tillmäts sitt värde i kursplaner och timfördelning. Ämnesföreträdare har ofta starka åsikter om vad som är kärnan och basen för kunskapsutvecklingen. Historieläraren vet i vilken ordning detta myller av människor och händelser ska presenteras. Kunskapen är hierarkiserad och statisk. Förändringar hotar bilden av kunskapernas absoluta värde. Ämnen är till sin natur reproduktiva och bygger på försök att avgränsa sig mot andra discipliner.

Många har försökt skapa meningsfulla uppdelningar mellan pedagogik, didaktik, metodik, psykologi, sociologi, socialpsykologi, filosofi, historia, etnologi, antropologi, kulturgeografi och alla andra Napoleonskapade monument över mänsklig fåfänga. Och då handlar det om att förstå villkor för människans utveckling.

Å andra sidan finns moderna pedagoger som menar sig ha genomskådat denna auktoritära kunskapssyn. De söker sig mot det personliga och betonar meningsfullheten utifrån den subjektiva upplevelsen. Pedagogen utgår från barnets frågor och den avgörande faktorn bakom lärandet är barnets engagemang och aktivitet. Tematiskt arbete och problembaserat lärande. Det finns en uppenbar risk att läraren går vilse i sin iver att försöka hitta denna ”meningsfullhet” och kravet kan vara förlamande om 25 barn har 25 helt olika tolkningar av vad som ska stå i centrum för skolarbetet. Den extrema individualiseringen skapar nya problem.

b3.jpgDen tredje fronten består av tydlighetsneurotikerna som tror att detaljstyrning och klassiska skolämnen är detsamma som kunskap. Om alla läser samma sak samtidigt – ja då blir det kanske rättvist i någon mening, men också fullständigt outhärdligt för de stackars barn och lärare som befinner sig i denna kunskapsfabrik. Det engelska exemplet avskräcker – inspektioner föder varken kvalitet eller arbetsglädje. Bara tristess och inställsamhet.

Som lärarutbildare ställs jag inför dilemmat att hantera denna konflikt. Om jag väljer ämneslinjen (eller ”substans” som Olle Holmberg brukade säga) riskerar jag att återskapa en skola präglad av traditionalism och skapade avgränsningar som hindrar barnens kunskapsarbete. Men alternativet meningsfullhet (eller ”villkor” elller ”förhållningssätt) kan få andra icke önskvärda följder. Vad vill vi att barnen ska lära sig? Finns det något mer än sociala kompetenser och relationer?

Nu kommer min poäng – och den kan tyckas djärv. Min lösning på konflikten mellan ämnesfanatiker och meningsfullhetsromantiker är något som jag vill kalla ”det slumpmässiga lärandet”. Att utgå ifrån nyfikenhet och försöka hitta lusten i att tränga in i något. Det alltså själva lärandet som är nyckeln. Njutningen att upptäcka världens mystiska mångtydighet – triumfen när motståndet vittrar ner. Att känna förståelsens svalkande hetta. (Ok – jag ska lugna ner mig…)

Jag tror att mitt engagemang delvis bygger på något som kanske är en ganska manlig egenskap: Jag kan intressera mig för vad som helst! Och när jag väl har gått in i ämnet finns det inga gränser för hur mycket energi jag kan uppbåda.

b4.jpgUnder min uppväxt har jag varit expert på fjärilar, flaggor, mynt, bilmärken, indianer,svampar, rymden, fotbollsbilder, flaggor o.s.v. Som vuxen har jag ägnat ett omotiverat stort intresse åt gitarrer, plektrum, strängar, förstärkare, datorer, kameror, motorsågar – ja vid en snabb inspektion tycks mitt liv ha bestått av en uppsättning manier.

Jag ser något mycket vackert i detta samlande – en längtan efter att bemästra det som inte går att kontrollera. Försöka skapa lite ordning i tillvarons kaos. Då erbjuder en bok som Vad varje svensk bör veta en liten gnutta tröst. Dessutom finns det utrymme för en riktig förhandling om bildningsbegreppet. Vad menar vi egentligen med kunskap? Det finns intressanta positioner mellan relativism och idealism.

Svensk skola har många heliga kor. Jag möter kolleger vars värsta oro är att framtidens lärare ska särskriva ord. Andra bekymrar sig ämnesdjup och allmänbildning. Jag fruktar för den dag då svensk skola inte har utrymme för nyfikenhet och personliga upptäckter. Att lyssna på socialdemokratiska skolpolitiker (Marie Granlund, Mona Sahlin och Ibrahim Baylan) som hukar under den folkpartistiska anstormningen gör mig nervös. Ska de ge upp viktiga principer nu av valtaktiska skäl? Ny numret av Skolvärlden – ingen länk – innehåller inbjudan till ett rådslag där partiets öppenhet och ödmjukhet betonas. Sådana beskrivningar skrämmer mig mer än allt annat. DN. SR. UNT.

Jag vill inte se några pudlar i den här debatten. Särskilt inte om pudelbaletten tycks anföras av gamla miltärer och populister. Frågan om var och vid vilken tidpunktbarn ska lära sig läsa kanske inte är det bästa sättet att leka demokrati på inom det socialdemokratiska partiet. Bara sättet att formulera sig avslöjar djup okunnighet om hur barn erövrar skriftspråket.

d.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

“Take a look at dig själv”

Skolans värdegrund ifrågasätts. Bäst formuleras kritiken av Torbjörn Tännsjö.

Den är vag och erbjuder inget verkligt stöd i svåra situationer. Dödshjälp och abortfrågan är några sådana brytpunkter som inte löses genom “livets okränkbarhet”.

Den är normativ i god DDR-anda. Tanken på statsmoral är motbjudande.

Den är motsägelsefull. “Allas lika värde” är svårt att genomföra i ett samhälle som bygger på sortering och värdering efter prestation

Den är oblygt eurocentrisk. Kristen västerländsk humanism – hmmm…Tack för den Ny demokrati !

kollwitz.jpgÄndå förväntas jag som lärarutbildare solidarisera mig med denna produkt och sprida evangeliet till studenterna. Ett sätt att lösa problemet är att reducera innehållet till det som jag förstår – omsorgen om de svaga och utsatta grupperna.

Svenska Dagbladet (ständigt denna tidning!) har en serie som heter “Stå upp” och i dagens text redovisas en bok som beskriver psykologiska experiment där solidariteten prövas. Resultaten är ganska deprimerande. Vi hjälper de som är lika oss – om vi har någonting att vinna på det och inte riskerar egna problem.

Här ser jag en utmaning för framtidens lärare. Nu börjar jag bli sugen på att arbeta igen!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Om förlåtelse

Min favoritjournalist Cordelia Edvardsson har skrivit om sitt möte med Ingemar Bergman. Hon deltar inte i hyllningskören och berättar om den store mannens mindre goda sidor.

gycklare.jpg

Det kunde ha varit bittert skvaller och pinsamt ointressant. Frågan om hur han var “egentligen” får vi väl inget svar på men jag tror kanske på det isländska uttrycket ur Havamal

“Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”

Jag funderar på diskussionen om Alva Myrdals svek mot Jan och hur det har präglat bilden av hennes livsgärning. Ingemar Bergman gjorde detsamma tiofalt. Han styrdes av det tredje huvudet och var totalt hänsynslös mot sin omgivning. Så kan det gå.

Edvardsson, som är en överlevare från koncentrationsläger, lyfter upp svårigheterna med att en människa med tydliga övermänniskoideér förlåter sig själv till synes lättvindigt.

Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ”Untermenschen” har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap avmedmänniska.

Förmågan att förlåta är stor – förmågan att känna skuld är större.

Pysselsättning – lexikala luckor

Svenska Dagbladet har en spännande serie om ord som borde funnits och jag gillar Martin Lagerholms förslag:

PYSSELSÄTTNING

Pysselsättning [subst.] ~ en ~ ar [något nedsatt] 1 (ändamålslös) aktivitet på heltid som i det debila syskonsamhället ersätter det forna fritidsbegreppet sysselsättning (som allmänt sett antas vara behäftat med en otidsenlig grad av intention och innebörd) 2 samlingsnamn för diverse läggspel och pussel: hobbymosaik är det minst glädjedödande bland ~ar.

trad.jpgJag som har en bakgrund i förskolan har ofta funderat över den moraliserande hållning som ibland förekommer till icke-kreativa aktiviteter. Boken Pärlplattor från vaggan till graven är ett exempel. Det finns ett förakt för det meningslösa som jag vill bryta. I pysselsättningens värld är alla former av mänskliga yttringar lika värda. De föråldrade och förtryckande uppdelningarna meningsfullt-meningslöst, fin konst-ful konst, kultur – ickekultur är förlegade.Om allt är meningslöst är det möjligt att återskapa privata hierarkier som bygger på lust.

Jag inser att jag har blivit kulturnihilist – och kanske botad från mitt gamla pysselhat…

Nu ska jag, som är gravt färgblind, omarrangera min trådrullesamling.

Pärlplatteklubben

I Manchester finns en skulptur av hushållskärl. Det kanske är en hyllning till den multikulturella kokkonsten på Curry mile – 1600 meter indiska och pakistanska restauranger.

pyssel.jpg

Ibland skriver jag snabbare än jag tänker. När jag läser igenom ovanstående inser jag att det antagligen handlar om ett svårartat fall av “börja-arbeta-ångest”. Jag är inte Candide, Lärarutbildningen är inte en trädgård och odling är definitivt inte min grej. Hur mycket jag än försöker distansera mig från en pompös ansvarstagande duktighetsposition är det dags. Terminstarten närmar sig och då är det upp till bevis i utbildningsfabriken. Hela tiden.

Trådrullarna får vänta…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Vad betyder ”pedagogisk dokumentation”?

b10.jpg

Hur använder vi begreppet ”pedagogisk dokumentation”? Ibland blir det tydligt att akademiker lever i en isolerad miljö där ord får särskilda innebörder. Vi riskerar att utveckla ett fackspråk och det kanske är bra – om begreppen är glasklara och väl definierade. Risken är stor att vissa ord laddas med positiva associationer och priset för detta kan bli ett oklart innehåll.

Om vi kräver att studenterna ska förstå vad vi menar utan att ha klargjort betydelsen – då är risken stor att vi hamnar i betydande svårigheter. Mitt exempel är ”pedagogisk dokumentation”. Först uppstår svårigheten med att sätta samman två tvetydiga begrepp. Antagligen blir möjligheten till missförstånd multiplicerad. Jag vill veta:

1) Handlar det om att dokumentationen är gjord på ett pedagogiskt sätt?

2) Handlar det uteslutande om att dokumentera spår av pedagogiska aktiviteter (och i så fall – vad faller utanför denna ram?)

3) Handlar det om själva nyttan av dokumentationen? Ett reflekterande samtal för att utveckla pedagogiken? Kan vi avgränsa detta från traditionell utvärdering och testande?

Men vi tar det från början (och jag siktar lågt). Vi ska bli överens om vad som innefattas i ”dokumentation”. Följande element bör enligt mig ingå:

1) En händelse

2) En observatör (kan vara aktören)

3) Någon form av spår (testresultat, bild, ord, inspelning)

Poängen med denna uppdelning är att vi inte för in pedagogikbegreppet här. Det finns alltså inga avsikter eller mål som dokumentationen ska underordnas. I bästa fall kan dokumentationen vara ”ren” i betydelsen någorlunda objektiv och därför möjlig att använda i olika sammanhang. Vi kan (om metoderna är tillräckligt raffinerade och observatören tillräckligt skicklig) kanske ana vad som verkligen hände. Risken är stor att detta idealistiska och positivistiska vetenskapsideal leder oss vilse och att det subjektiva hoppar upp och biter oss i näsan. Varför ställde vi kameran just där, varför valde du just det ordet o.s.v. Kanske kommer vi inte förbi den klassiska definitionen av en roman som ”ett stycke verklighet sett genom ett temperament” och då får vi föra in observatören som en del av händelsen. En medskapare som delvis lyckas dölja sin medverkan – eller väljer att göra den tydlig? Ett betydligt större problem erbjuder ordet ”pedagogisk”.

ped1.jpg

En möjlig traditionell tolkning är att detta syftar på den dokumenterade aktiviteten som då i någon mening skulle vara just ”pedagogisk” – dvs bärare av en avsikt eller förhoppning. Den enklaste tanken är att begränsa fältet för sådana aktiviteter till rummet skola/förskola. Vi tittar på vad som händer i formaliserade undervisningssituationer och väljer att inte se det lärande som sker utanför klassrummet. Detta spontana lärande är ofta oförutsägbart och styrt av inre drivkrafter d.v.s. svårare att fånga i modeller (men antagligen betydligt intressantare). Pedagogik skulle kunna definieras utifrån pedagogens avsikt. En planerad aktivitet med uppenbart syfte att åstadkomma en varaktig förändring av någons kunskaper. Uppdelningen sker i läraren som subjekt och eleven som objekt. Dokumentationen blir här en sorts hjälp till utvärdering av lärarens förmåga och elevens mottaglighet för denna ambition. De metodiska svårigheterna ligger i att på ett trovärdigt sätt mäta kunskapsnivån före och efter den aktuella aktiviteten. Kan vi koppla barnets förändrade tänkande till händelsen? Vi tolkar här begreppet som dokumentation av något som vi kallar pedagogisk aktivitetet. Resultat av nationella prov blir en form av pedagogisk dokumentation. Vilka resultat är uppnådda? Hur bra är skolans metoder? Dokumentation och utvärdering är sammanflätade och nyttiggjorda i ett uppifrånperspektiv.

Ett helt annat angreppssätt är att inte låsa in pedagogikbegreppet i en enkel modell med respons och stimuli. Utifrån sociokulturellt perspektiv anar vi att barnets sätt att uppfatta sig själv och omvärlden är under förändring och att det är möjligt och önskvärt att tydliggöra denna process. Fokus ligger då på att fånga och dokumentera dessa förändringar och reflektioner kring hur de går till. Men i vems intresse görs detta?

Min tes är att mycket av det vi idag kallar pedagogisk dokumentation sker utifrån ett mycket enkelt och traditionellt skolperspektiv som fokuserar på svaga sidor och stödinsatser. IUP och åtgärdsprogram – betygsstatistik och resursfördelning. Vi kan välja att se detta som två sidor av samma sak och då är denna diskussion helt onödig. I den goda skolan samlar den gode läraren in information och använder den för att finslipa sin undervisningsteknik.

På samma skola jobbar den ifrågasättande filosofiske läraren som ser det insamlade materialet som en möjlighet att diskutera arbetets inriktning. Vad är det för förändringar vi vill se i barnets tänkande? Med vilken rätt prioriterar vi mellan dessa förväntade utvecklingsmål som ofta tycks stå i konflikt med varandra? Jag argumenterar för att vi inte ska bidra till denna förvirring och att vi ska avstå från begreppet till dess att vi kan presentera en tydlig definition. Studenterna har nog förstått att det är något fint som de förväntas uppskatta. Men när vi ska examinera deras färdigheter riskerar vi att bli avslöjade som icke trovärdiga om vi inte kan avgränsa dessa ”pedagogiska dokumentationer” från andra handlingar. Om allt är pedagogik faller å andra sidan behovet av att påpeka detta. Då räcker det med dokumentation – sedan får vi själva avgöra vad vi ska använda den till!

ped2.jpg

Här lämnar jag den praktisk pedagogiska nivån och försöker tänka fritt (läs djupt…) Förra sommaren försökte jag ta mig igenom Ricoeurs Minne, historia glömska som är ett storslaget försök att reda ut förhållandet mellan händelsen och vårt sätt att tänka om den. Jag kände mig ganska korkad efter ett par hundra sidor och annan läsning lockade – men vissa delar stannar kvar. Han beskriver historien som spår. Dessa spår finns oberoende av den som tolkar dem – men spåren är inte identiska med själva händelsen. När jag går på en strand bildas fotspår. Fotspåren kan sägas vara en dokumentation av min promenad. Om jag därefter tar en bild av fotspåren ökar varaktigheten och det blir möjligt att fånga detta avtryck i en form som är kommunicerbar och utgör en del av en större berättelse. Bilden kanske i efterhand kan mana fram en känsla hos mottagaren som liknar den jag hade vid strandpromenaden. Men vi måste försöka skilja på de olika nivåernafotliten.jpg

  • Promenaden
  • Avtrycket
  • Bilden
  • Samtalet om bilden – berättelsen

Jag är nyfiken på om det finns en fara i att skilja dessa nivåer åt – eller om det är nödvändigt att hålla helheten levande – och då ge det samlingsnamnet ”pedagogisk dokumentation”. En sträng normativ tolkning vore att se sammanflätandet av de fyra nivåerna som ett absolut villkor. Allt måste alltid finnas med. Då räcker det inte med ett spår och en bild – dokumentationen blir pedagogisk i samtalet. Skillnaderna i tolkningen av bilden är själva essensen av budskapet. Något har hänt – vi vet inte vad! Men sökandet efter mening blir en del av arbetet – inte som en efterföljande utvärdering utan som den viktigaste drivkraften i processen. Vad var det som hände? Fanns det någon mening?

Lyssnandet och respekten för olikheterna blir de bärande elementen och Clara Rinaldi beskriver tankarna utförligt i Lärandets Pedagogik. Begreppet rymmer en stor del vaghet och intuitivitet – men pekar mot att lärarens förmåga att hantera komplexitet är den avgörande faktorn. Frågan är hur vi kan lära ut denna improvisationsförmåga under en lärarutbildning? Särskilt besvärligt blir det att synliggöra denna förmåga i en tid som uppskattar tydliga mål och belönar mätbarhet.


c2.jpg