Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.
Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.
Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.
Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.
- Hur hjälpa någon utan att kränka?
- Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?
Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.
Jag trodde det var ett spontant genialt infall men googlade och fick 12 000 träffar. Dessutom fanns det T-shirts till salu med uttrycket.
Lärarutbildningens områdeschef 
Då hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.
Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
I lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.
