Kris i radion

Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.

Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.

Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.

I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
– Han menar faktiskt allvar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Jag borde jubla

Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är  något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?

Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?

Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?

Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.

Egyptens gräshoppor

Jag möter 350 nya studenter och försöker skapa ett lugn som gör tillvaron uthärdlig för dem i en värld fylld av motstridiga krav.

Ja det finns toaletter, , du hör till en grupp, det finns ett schema, det finns möjlighet att värma mat, det finns andra som också är oroliga, det går att hitta kurslitteratur, det finns hjälp för datorovana, det finns lärare som hjälper dig, du behöver inte lära dig böckerna utantill, du kan redan nu fundera över examination, kursplan, mål och undervisningsformer.

DU MÅSTE INTE FÖRSTÅ ALLT GENAST!

Samtidigt är det svårt att med trovärdighet förklara den dubbla retorik som handlar om studenternas rättighet att bestämma över sin utbildning. Längtan efter tydlighet och entydiga krav är svårt att kombinera med möjligheten till inflytande. Länk.

1) Vi utbildar studenter som ska ta eget ansvar – men vad är det egentligen de ska ta ansvar för i en utbildning som är detaljstyrd på många plan?

2) Vi vet att flexibilitet är en avgörande kompetens för framtidens lärande. Samtidigt gäller det att vara stark och ha en fast hållning när allting svajar och tiderna förändras. Kanske vore det bättre att lära sig stå för något?

3) Vi uppmanar studenterna att vara personliga och ser olikheter som en kvalitet. Samtidigt finns det dolda gränser för hur personlig en lärare få vara. En trovärdig lärare får inte vara för annorlunda.

“Tuff och tydlig”

Del 2 av Kris i  skolan

Forskarna är inte överens med Björklund. Journalisternas metod är en enkät bland utbildningsvetenskapliga professorer som har fått ta ställning till ett antal påstående. Alla är verkligen inte överens om allt – men det är både motvind och uppförsbacke för utbildningsministern.  Särskilt stor är forskarnas misstro mot betyg som prestationshöjande faktor. Enbart 10% instämmer i påståendet. Det tycks inte bekymra honom. Länk.

Sammantaget ett bra och välgjort avsnitt – inte lika brutalt avslöjande som ettan. Men frågan om vetenskapens betydelse inom utbildningspolitiken är spännande.

I ett pressmeddelande klargör Björklund att:

– Jag har inga problem med en tuff och tydlig skoldebatt.

Vi är ganska många som hade föredragit en vänlig, nyanserad och ärlig skoldebatt som inte syftar till billiga poänger och polarisering.

Myten om den gamla fina skolan

Anna Larsson har skrivit en underbar krönika som gör mig allt igenom glad.

Idag är det riskfritt att klaga på skolan och politiker vältrar sig i nostalgi över hur bra det var förr och frossar i beskrivningar över hur dåligt det är nu.

Arbetet med att återerövra rätten att beskriva svensk skola har börjat. Den första striden står om “the F-word” (flumskola). Går det att ladda om det med positivt innehåll? Det är nog bättre att fokusera på de aspekter Anna Larsson lyfter…

Jag ser inte skogen för alla träd!

Förhållandet mellan delen och helheten är spännande. Nu försöker vi planera utbildningen så att delarna ska passa samman, utmaningarna öka, böckerna komplettera föreläsningarna, undervisningsformerna varieras, examinationerna stämma överens med målen, ge utrymme för studentinflytande men ändå garantera likvärdighet och kvalitet. Alla dessa listigheter och förväntningar om att kunna skapa en utbildning som håller för skolans krav – alla kvalificerade gisssningar om vem studenterna är och vad de behöver – alla diskussioner om hur studenternas erfarenheter ska tas till vara och bearbetas på ett vetenskapligt sätt – alla dessa ord som är det enda vi har för att skapa ordning omkring oss.

Till sist drabbar mig insikten: Jag ser inte studenten för alla mål.

För att förstå  skogen måste du låta dig omslutas av den – och där tog den tanken slut!

Hjälp mig att hitta varianter på ordspråket

Att diskursera

Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.

Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.

Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:

1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt  att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor.  Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar

Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.

Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.

På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.

Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att  förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter  känner oss nog träffade.

Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror  att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet

Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.

Det  kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken.  Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går  att förena – då är vi verkligen illa ute…

Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras  längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.

Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!

Lärares uppdrag – barns rättigheter

Ofta är jag trött på alla deklarationer och manifest.  Samtidigt behöver vi formulera en hållning i grundläggande frågor.

Anne-Marie gör det bäst och frågan om hur skolan ska undvika att bli ett övergrepp är högaktuell.

Läs och njut!

Hur var det att få betyg i första klass?

Jag läser hemtentor och studenterna har fått i uppgift att beskriva en milstolpe ur lärarprofessionens utveckling. Många lyfter fram grundskolereformen och Lgr62 som en betydelsefull händelse.

Plötsligt inser jag att det som för mig var unikt och spännande (min skolstart 1962) även var en skolpolitisk sensation, även om det hade pågått försök med sammanhållen skola sedan 1946. Min älskade frökens försök att omsätta den nya läroplanens intentioner till betyg var något nytt och omvälvande. För mig var det den enda skola jag kände till.

Det relativa betygssystemet var besatt av normalitet och normalfördelning. Varje läxförhör redovisades genom diagram och kurvor. Den första frågan från mina föräldrar var alltid:
– Var låg snittet?

Prestationen mättes alltid i förhållande till detta magiska tal och jag minns fortfarande förvirringen när någon förklarade att det fanns andra sätt att beskriva medel än genomsnitt (meridian!)

När Björklund idag talar om föräldrars rätt att veta kanske det är denna kunskap han menar. Samtidigt öppnar han dörren för all den oro som alla föräldrar känner:
– Är mitt barn normalt?

Det kan gälla allt från första tanden till antal rätta glosor på läxförhör. Kunskapen relateras till gruppen. Förutsättningar och arbetsinsatser komplicerar bilden. Barnet blir ett objekt som befinner sig på en kurva. V-A-R L-I-G-G-E-R D-U? (Bara det passiva uttrycket “ligger” borde starta varningsklockor!)

Nåja – jag var ett snällt och ambitiöst barn som snabbt förstod vilka regler som gällde och antog utmaningen att alltid ha alla rätt i hopp om någon form av belöning. Jag minns ännu ilskan och besvikelsen när jag hade stavat något ord fel. Och i denna rättvisa värld fick jag bra betyg och dessutom mottaga premium i Limhamns kyrka. Frågan är vad man ger en åttaåring för present som på något sätt ska motivera all denna ansträngning.

I mitt fall var valet en katastrof. Jag fick Limhamns museiföreningsårsbok 1963 Att samla gammalt mög, som till stor del bestod av annonser och suddiga svartvita fotografier.

Besvikelsen var fullständig och jag har inte ansträngt mig sedan dess.

För att göra förnedringen fullständig började en ny flicka i min klass som var ännu ambitiösare än jag. Nästa år mottog hon stolt 50:-, medan jag gnisslade tänderna i bänkraden.


P.S. Det är en blomma bakom huvudet och en tax framför hakan.

Männens trygga arena

I ett annat inlägg diskutetas anledningar till att män hoppar av lärarutbildningar och ett av förslagen är att männen ska få definiera sig själva och sin kultur. I dagens Svd beskrivs fotbollskulturen som en manlig arena. Paralleller dras till Norrlands gulds kampanjer där “man bara får vara sig själv en stund” i en manlig gemenskap bortom tävlan och tillgjordhet.

Min kollega och vän Jesper Fundberg intervjuas och han resonerar klokt kring ritualiserad gemenskap och manligt identitetsskapande i olika former. Idrotten blir en form av reträttplats där kvinnorna idag tränger in och hotar bilden av manlighet.

I slutklämmen drar sig den neutrale etnologen forskaren Jesper tillbaka och fram träder en mer normativ genusvetare som hoppas att män och kvinnor ska mötas i en dialog om hur vi ska ha det tillsammans.

Men om poängen var att få lov att dra sig undan…?